...kommer jag att hålla för mig själv ett tag till. Jag har inte bestämt mig för om jag ska berätta det eller inte- i och med att jag vill skydda min och barnets anonymitet. Men jag kan berätta så mycket som att hjärtat vann... Det gick inte att stå emot förkärleken till denna kontinent, oavsett det faktum att det lade på ett par extra år av väntan.
Vi väntar barn från det land där hjärtat hade bosatt sig.
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
tisdag 30 augusti 2016
tisdag 23 augusti 2016
Jag väntar barn!!!!
För fem veckor sedan (18/7) hämtades våra handlingar ut av adoptionsförmedlingen i det varma och fantastisk vackra land som DU kommer att komma ifrån. Du som hela tiden var ämnad att komma till vår familj..
Jag väntar barn!!! Och det är magiskt!!! Det var precis så här det var meningen att livet skulle bli. Hela tiden.
Min elefantgraviditet kommer enligt statistiken att pågå i 12-18 månader, men kan också bli mycket kortare, eller kanske längre. Jag tror att jag mentalt ställt in mig på betydligt kortare tid än så- men just nu känns det okej att det är så. En dag i sänder. Jag lever på lyckan av att livet har vänt totalt och att sann lycka letat sig in i det hjärta som ett tag kändes så väldigt skadat av många års trauman och besvikelser. Rider på vågen av pirr i magen och en vardag som vilken vanlig blivande familj som helst. Inte någon som tar sprutor på toaletten, gråter floder vid varje mens och sitter mot en vägg i hallen för att benen vek sig under mig precis när jag låst dörren bakom mig. En normal blivande mamma. Även fast det inte syns på mig.
Den där våren 2016 vände hela livet. Jag fick jobbet jag längtat efter så länge och adoptionsförmedlingen i Sverige gav oss till slut klartecken att vi skulle börja samla papper. Vi flyttade till hus som gav oss det vi längtat efter i flera år. Plötsligt var allt strul på vår väg lättare att hantera och lyckan tog överhanden. Jag minns att det slog mig då- är det så här det känns att vara riktigt lycklig? Inte bara lycklig och med ett stort MEN som följd, utan lycklig. Utan förbehåll. Inte längre en känsla av att fara med osanning när jag säger hur jag mår. För jag mår bra. Mentalt i alla fall. Rent fysiskt är jag fortfarande sjuk mer eller mindre konstant men kämpar på i livet och på jobbet ändå. Det känns mer som en parentes nu- för jag är ju så glad och mentalt välmående, och det vinner! Nu kan jag svara att livet leker, även om jag inte får hålla mig frisk.
Jag förundras över hur lätt det är att känna lycka över att jag ska bli mamma, och hur enormt svårt det samtidigt är. Det är så overkligt och diffust. Så oförutsägbart och abstrakt. Vem väntar jag på? Hur gammalt kommer barnet vara och när kan vi förvänta oss att bli föräldrar. Så stort och overkligt.. Jag ska bli mamma. Mamma till en brunögd liten människa som kanske redan finns på andra sidan jordklotet. Jag kan inte hjälpa att jag stundtals nästan får panik när det slår mig att jag befinner mig på fel sida av jordklotet. Att jag inte har någon kontroll.
Nej, jag har ingen kontroll... Men jag ska äntligen få bli mamma.......... Den ni!
Jag väntar barn!!! Och det är magiskt!!! Det var precis så här det var meningen att livet skulle bli. Hela tiden.
Min elefantgraviditet kommer enligt statistiken att pågå i 12-18 månader, men kan också bli mycket kortare, eller kanske längre. Jag tror att jag mentalt ställt in mig på betydligt kortare tid än så- men just nu känns det okej att det är så. En dag i sänder. Jag lever på lyckan av att livet har vänt totalt och att sann lycka letat sig in i det hjärta som ett tag kändes så väldigt skadat av många års trauman och besvikelser. Rider på vågen av pirr i magen och en vardag som vilken vanlig blivande familj som helst. Inte någon som tar sprutor på toaletten, gråter floder vid varje mens och sitter mot en vägg i hallen för att benen vek sig under mig precis när jag låst dörren bakom mig. En normal blivande mamma. Även fast det inte syns på mig.
Den där våren 2016 vände hela livet. Jag fick jobbet jag längtat efter så länge och adoptionsförmedlingen i Sverige gav oss till slut klartecken att vi skulle börja samla papper. Vi flyttade till hus som gav oss det vi längtat efter i flera år. Plötsligt var allt strul på vår väg lättare att hantera och lyckan tog överhanden. Jag minns att det slog mig då- är det så här det känns att vara riktigt lycklig? Inte bara lycklig och med ett stort MEN som följd, utan lycklig. Utan förbehåll. Inte längre en känsla av att fara med osanning när jag säger hur jag mår. För jag mår bra. Mentalt i alla fall. Rent fysiskt är jag fortfarande sjuk mer eller mindre konstant men kämpar på i livet och på jobbet ändå. Det känns mer som en parentes nu- för jag är ju så glad och mentalt välmående, och det vinner! Nu kan jag svara att livet leker, även om jag inte får hålla mig frisk.
Jag förundras över hur lätt det är att känna lycka över att jag ska bli mamma, och hur enormt svårt det samtidigt är. Det är så overkligt och diffust. Så oförutsägbart och abstrakt. Vem väntar jag på? Hur gammalt kommer barnet vara och när kan vi förvänta oss att bli föräldrar. Så stort och overkligt.. Jag ska bli mamma. Mamma till en brunögd liten människa som kanske redan finns på andra sidan jordklotet. Jag kan inte hjälpa att jag stundtals nästan får panik när det slår mig att jag befinner mig på fel sida av jordklotet. Att jag inte har någon kontroll.
Nej, jag har ingen kontroll... Men jag ska äntligen få bli mamma.......... Den ni!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)