fredag 26 oktober 2012

Inte långt kvar

Ibland blir det bara för mycket. för mycket som händer på en gång och för mycket känslor att hantera på samma gång. Jag tror att alla människor behöver bryta ihop och gråta ibland, man mår inte bra av att stänga allt inne och förneka sina innersta känslor...
Sambon min, (eller ska jag kanske kalla honom fästmannen nu?) berättade igår att han äntligen brutit ihop och gråtit som ett barn när allt bara blev för mycket.. Jag är så glad att "det fick komma ut." Han stänger nämligen in allt inom sig, han skyddar mig ifrån sin sorg och pratar inte om hur jobbigt han tycker att det är att vi måste gå igenom IVF. Så underbar han är som alltid sätter mig främst- så till den milda grad att han inte vill göra mig mer ledsen genom att själv visa sig sårbar. Jag försöker dock få honom att förstå att jag verkligen VILL veta vad som tynger honom- även om även jag blir ledsen av det! Han är ju mitt allt, min andra hälft, och jag vill dela allt med honom.

Själv har jag hållit humöret uppe och försökt njuta i full grad av bröllopsplanerna. I tisdags var jag också hos läkaren för att kolla med VUL hur det ser ut med överstimuleringen. Läkaren A tyckte att det såg rätt bra ut, men lite rester fanns dock kvar i äggstockarna efter förra behandlingen. När de försvinner så kommer äggstockarna troligen minska ytterligare i storlek. Dock skulle det inte störa nästa behandling sa hon.

SÅ, om jag inte får någon naturlig mens denna helgen så får jag enligt läkaren börja med primolut-nor på måndag, om jag orkar. Då börjar alltså nästa behandling om drygt två veckor.. Allt hänger nu på huruvida min kropp är redo att orka med en ny behandling. Sedan överstimuleringen har jag verkligen inte mått bra. Först ont och trötthet i typ en och en halv månad, och sedan förkylningar med feber i 2-3 omgångar där jag aldrig hunnit piggna till emellan varven. Sååå, orkar jag? Hm? Jag vet inte... Hur ska jag veta det?



fredag 19 oktober 2012

Förlovad

Jag svävar på moln.. Jag ska gifta mig. Är så distraherad av bröllopstankar, idésprutning och planering att jag knappt ens tänker på barnlösheten (peppar peppar....)! Det känns ju helt fantastiskt att vara lycklig! Är det så här som lyckopirret i magen känns?! Det hade jag glömt bort sedan länge. Jag kan inte minnas när jag kände den här känslan eftersom det var så länge sedan jag gick omkring med ett ständigt leende på läpparna och en ljus framtidsbild. Jag finner en slags trygghet i att ha någonting att se fram emot- det ger mig en främmande känsla av lugn inombords. Jag märker tydligt vilken bra effekt förlovningen fått på mitt välmående.

Nu är jag ju självklart realistisk och fullt medveten om att så fort nästa IVF drar igång så är risken stor (läs enorm) att jag faller tillbaka till den där gnagande ångesten och oron. MEN, jag vill suga på den här karamellen just nu. Så länge jag kan. Jag vill vara lycklig så länge det faller sig naturligt. Jag vill "MÅ psykiskt BRA" så länge som sinnet tillåter mig... för det är jag värd!

STORT TACK till alla fantastiska gratulationer jag fått av er<3 ni gör mig alldeles varm <3

tisdag 16 oktober 2012

Medgången jag verkligen behövde

Nu har jag varit frånvarande lite ifrån bloggen. Konstigt egentligen eftersom jag varit sjukskriven, hemma, i tre veckor. Tid har jag alltså haft. Men, jag tror att jag har behövt lite distans till det hela för att tänka på annat. Jag har pysslat, druckit te framför härliga filmer och firat min födelsedag med familj och vänner. Efter tisdagens läkarbesök blev jag snabbt tokförkyld och är fortfarande inte frisk. Men från och med idag pluggar jag eftersom jag inte "har råd" att komma efter mer med studierna.

MEN, jag har också en FANTASTISK nyhet! En nyhet som får mig att sväva på små rosa moln och distraherar mig med vackra dagdrömmar. Någon som kan gissa?!

Natten till min födelsedag efter tolvslaget så ledde sambon mig ut till vårt vardagsrum där levande ljus var utplacerade ÖVERALLT, och "vår låt" spelades i bakgrunden. Mitt bland alla ljus gick han ner på knä och bad mig att gifta mig med honom... (!!) Med tårar som forsade ner för kinderna gav jag honom en djup kyss och sa "JA". Jag kommer aldrig att glömma det fantastiska frieriet!!

Den här sommaren kommer vi att bli man och fru!!! :)

Jag kan knappt förstå att jag ska gifta mig. Jag ska planera bröllop. Jag ska stå som brud bredvid den mest fantastiska mannen jag vet, och för vänner och familj ska vi förklara vår oändliga kärlek!

Ren och skär lycka :)

tisdag 9 oktober 2012

bara motgångar

Jag undrar NÄR tusan det ska komma en medgång- inte bara motgångar.. ?!?

Idag var jag på läkarbesök på kliniken. Tusan, järnspikar, fan, skit, helvete- jag är fortfarande inte återställd av överstimuleringen... suck... Så nästa behandling blir UPPSKJUTEN :( Egentligen skulle jag ha börjat med primolut-nor imorgon och sedan börjat spruta om ca 2 veckor.

Fan fan fan.. Jag förstår ju att jag måste må bra och att mina äggstockar måste vara återställda innan vi kör på med nästa behandling, men det är fanimej inte lätt att acceptera att de där delmålen man sett fram emot så länge bara flyttas fram eller försvinner.

Det här är en bergochdalbana utan dess like. Hur orkar man?!?

torsdag 4 oktober 2012

Svårt att vara positiv

Jag har varit rätt deppig de sista dagarna.. Det börjar kännas väldigt tungt och jobbigt att fortfarande må dåligt av överstimuleringen, speciellt eftersom den här behandlingen inte gav någonting tillbaka.

Jag har så svårt att se positivt på nästa behandling! Just nu är jag bara uppgiven och känner mig oroad och rädd för att det ska bli ett lika dåligt resultat som första ICSI:n. Jag är sååå orolig för att det är fel på äggen!

Idag var jag hos kuratorn. Hon tyckte att jag skulle tänka efter ordentligt om jag känner mig redo i kroppen inför en ny behandling innan jag kastar mig in i en ny ivf. Om jag inte känner mig redo i kroppen och behandlingen inte lyckas så kommer jag att klandra mig själv i efterhand för att jag inte väntade. Som hon sa: "Du måste känna att du har ork och lust att göra saker. Att det inte känns jobbigt att ta en promenad eller bara duscha och göra dig i ordning." hm... Jag har knappt ork eller lust att ens duscha just nu, så hon har nog rätt när hon säger att jag måste pigga på mig innan jag sätter igång med nästa behandling. Promenera har jag fortfarande inte kunnat gjort utan att få ont, men jag längtar verkligen efter mysiga höstpromenader nu när jag bara ligger hemma i soffan. Att kunna stå och gå utan att få ont längtar jag också väldigt mycket efter. På tisdag får jag se hur mycket överstimuleringen gått ner. Då får jag iaf veta hur jag mår rent medicinskt. Hoppas bara att jag blivit piggare tills dess!!

onsdag 3 oktober 2012

Nääe det känns inte bra att vara barnlös

Vad jag än gör, vad jag än tänker på, och vem jag än träffar så påminns jag om att vi går igenom IVF. Barnlösheten och saknaden finns alltid med i tankarna. Oron finns alltid där. Alltid!

Nu under min sjukskrivning har jag plöjt igenom hela tv3:s serie "Drömmen om ett barn" som följer 7 barnlösa par och en singeltjej i kampen mot ett efterlängtat barn. I ett år följer Renée Nyberg dessa par genom inseminationer, IVF:er och adoptionsprocesser, vilket resulterar i 8 och "ett halvt" avsnitt. När jag såg detta program år 2011 när det sändes på tv så var jag i en helt annan sitts än vad jag är nu. Jag grät och sympatiserade med parens djupa längtan, men kunde inte fullt ut sätta mig in i deras situation. Nu när jag sett serien har allt varit helt annorlunda eftersom jag själv befinner mig i samma process som några av paren på tv - nu kan jag känna igen mig i deras sorg, glädje och berättelser. Att se Anna och Anders gå igenom flera misslyckade ivf:er, graviditet och missfall under serien är otroligt känsloladdat och jobbigt. Gud så mycket jag har gråtit av att se vad de måste gå igenom. På något sätt identifierar jag mig mest med just detta underbara par, och det känna tungt i hjärtat att veta att de fortfarande inte fått sitt efterlängtade barn.

Att se serien igen rör upp mycket känslor. Den är stark, känslosam och äkta. Samtidigt som man känner sig mindre ensam av att se den så funderar jag även mycket på om jag och sambon också kommer "behöva" kämpa på så otroligt länge. Man funderar på hur man överhuvudtaget skulle klara att gå igenom år med misslyckade försök, missfall eller krävande adoptionsutredningar och årslånga väntetider på barnbesked. Hur klarar man av att leva igenom den tiden? På ett sätt skulle jag vilja se en glimt av framtiden för att se när och hur vårt efterlängtade barn kommer och välsignar vårt liv. Men, samtidigt- då kanske jag skulle bli så avskräckt över vägen dit att jag ger upp på förhand? Eller nä, jag skulle gå igenom eld för ett barn. Ett liv utan barn skulle jag inte vilja leva, det finns liksom inte på världskartan!

Usch så röriga mina tankar låter. Men, å andra sidan så ÄR de röriga. Röriga, förvirrande och frustrerande..