Jag har varit rätt deppig de sista dagarna.. Det börjar kännas väldigt tungt och jobbigt att fortfarande må dåligt av överstimuleringen, speciellt eftersom den här behandlingen inte gav någonting tillbaka.
Jag har så svårt att se positivt på nästa behandling! Just nu är jag bara uppgiven och känner mig oroad och rädd för att det ska bli ett lika dåligt resultat som första ICSI:n. Jag är sååå orolig för att det är fel på äggen!
Idag var jag hos kuratorn. Hon tyckte att jag skulle tänka efter ordentligt om jag känner mig redo i kroppen inför en ny behandling innan jag kastar mig in i en ny ivf. Om jag inte känner mig redo i kroppen och behandlingen inte lyckas så kommer jag att klandra mig själv i efterhand för att jag inte väntade. Som hon sa: "Du måste känna att du har ork och lust att göra saker. Att det inte känns jobbigt att ta en promenad eller bara duscha och göra dig i ordning." hm... Jag har knappt ork eller lust att ens duscha just nu, så hon har nog rätt när hon säger att jag måste pigga på mig innan jag sätter igång med nästa behandling. Promenera har jag fortfarande inte kunnat gjort utan att få ont, men jag längtar verkligen efter mysiga höstpromenader nu när jag bara ligger hemma i soffan. Att kunna stå och gå utan att få ont längtar jag också väldigt mycket efter. På tisdag får jag se hur mycket överstimuleringen gått ner. Då får jag iaf veta hur jag mår rent medicinskt. Hoppas bara att jag blivit piggare tills dess!!
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar