Vad jag än gör, vad jag än tänker på, och vem jag än träffar så påminns jag om att vi går igenom IVF. Barnlösheten och saknaden finns alltid med i tankarna. Oron finns alltid där. Alltid!
Nu under min sjukskrivning har jag plöjt igenom hela tv3:s serie "Drömmen om ett barn" som följer 7 barnlösa par och en singeltjej i kampen mot ett efterlängtat barn. I ett år följer Renée Nyberg dessa par genom inseminationer, IVF:er och adoptionsprocesser, vilket resulterar i 8 och "ett halvt" avsnitt. När jag såg detta program år 2011 när det sändes på tv så var jag i en helt annan sitts än vad jag är nu. Jag grät och sympatiserade med parens djupa längtan, men kunde inte fullt ut sätta mig in i deras situation. Nu när jag sett serien har allt varit helt annorlunda eftersom jag själv befinner mig i samma process som några av paren på tv - nu kan jag känna igen mig i deras sorg, glädje och berättelser. Att se Anna och Anders gå igenom flera misslyckade ivf:er, graviditet och missfall under serien är otroligt känsloladdat och jobbigt. Gud så mycket jag har gråtit av att se vad de måste gå igenom. På något sätt identifierar jag mig mest med just detta underbara par, och det känna tungt i hjärtat att veta att de fortfarande inte fått sitt efterlängtade barn.
Att se serien igen rör upp mycket känslor. Den är stark, känslosam och äkta. Samtidigt som man känner sig mindre ensam av att se den så funderar jag även mycket på om jag och sambon också kommer "behöva" kämpa på så otroligt länge. Man funderar på hur man överhuvudtaget skulle klara att gå igenom år med misslyckade försök, missfall eller krävande adoptionsutredningar och årslånga väntetider på barnbesked. Hur klarar man av att leva igenom den tiden? På ett sätt skulle jag vilja se en glimt av framtiden för att se när och hur vårt efterlängtade barn kommer och välsignar vårt liv. Men, samtidigt- då kanske jag skulle bli så avskräckt över vägen dit att jag ger upp på förhand? Eller nä, jag skulle gå igenom eld för ett barn. Ett liv utan barn skulle jag inte vilja leva, det finns liksom inte på världskartan!
Usch så röriga mina tankar låter. Men, å andra sidan så ÄR de röriga. Röriga, förvirrande och frustrerande..
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar