Nattalivet..

Att ligga vaken halva natten är sådär i rolighetsgrad. I hälskoskalan med för den delen. Tiden kryper fram men hjärnan är som på speed, samtidigt som kroppen egentligen är dödstrött. Vaknar. Försöker sova i någon timme. Ger upp och läser lite eller fortsätter ligga och blunda.

Tre timmar senare är klockan 7, och larmet ringer. Har så klart inte somnat om. Det är dags att "vakna" för att ta medicin. Tabletter ska sväljas, spruta ska injiceras i magen och lutinus ska köras upp i...ja ni vet. Var jag inte vaken i kroppen tidigare så är jag det nu.

Nattalivet har skänkt mig 4h sömn och 3h grubbel. Tack natten för den behandlingen.

Det kryper bakåt och bakåt. Jag faller i sömn normal tid men vaknar numera ibland redan vid tre. Älskade hatade kortison. Jag önskar att du behandlade mina kortisoldepåer annorlunda så att min sömn inte blev så rubbad.

Sleeping beauty...eller inte.. Rd2

Jag har varit väldigt tacksam för att sömnen fungerar så pass väl trots den höga dosen (25mg) kortison, eftersom jag vanligtvis blir nästan helt sömnlös av kortison och en del hormontabletter. Jag tror att det har med kosten och träningen att göra, samt det ökade inre lugnet jag känt på sista tiden.

Eftersom jag motverkar inflammationer genom att undvika inflammatoriska livsmedel och tränar i lagom mängd så har verkligen allmäntillståndet varit mycket bättre. Kanske spelar humiran en lite roll i den säkert 80% mer smärtfria tillvaron, men det kommer jag inte veta säkert förrän om tidigast 6 månader då läkemedlet gått ur kroppen. Solklart finns ju någon skitsjukdom eller överkänslighet i kroppen som brukar ge mig inflammationer och värk, men just nu känns det inte så viktigt att fokusera på. Att jag nu (troligtvis) kunnat förbättra mitt mående så revolutionerande mycket genom att verkligen gå in för ett holistiskt tänkande ger mig så mycket hopp om framtiden. Jag känner för första gången på länge att jag vill och kan jobba nu. Äntligen. Pang! Där satt den. Jag känner drivet, rastlösheten, motivationen, och glädjen igen. Pang sa det, och så klev jag tio steg tillbaka från stupet. Trots att jag är mitt inne i min behandling. Inte konstigt att man mår bättre mentalt också när man slipper ha ont i kroppen, magen, huvudet, osv nästan vareviga dag.

Ja, fast det där skrytet med sömnen har tyvärr vänt nu. Buhu. Klockan sju ringer klockan varje morgon för medicinering. (Kortison, femanest, clexane-spruta och lutinus). Tidigare har jag vaknat strax innan klockan, rätt utsövd. Men nu kryper klockan bakåt bakåt bakåt och jag vaknar allt tidigare. Klockan fem har det varit söndag, måndag, tisdag, onsdag, men idag var klockan så lite som 4. Hjärnan är klarvaken på en gång och från och med det är det omöjligt att somna igen.

Det som händer när man äter kortison är att kroppen blir hyperaktiv kan man säga. Kortison efterliknar kroppens egna stresshormon kortisol, och är av som allra högst koncentration i blodet på morgonen när vi vaknar. Det tråkiga med denna medicin är att hjärnan blir så pigg, så oavsett vad resten av kroppen signalerar så kan sömnen rubbas totalt. Vid min 7e behandling tog jag kortison och snittade på 4h per natt sammanlagt i över tre månader. Då låg jag vaken mitt i natten och somnade om framåt småtimmarna.
På dagarna skrev jag c-uppsats! You go girl!! Hittills har min sömn, denna gång, varit i ett svep. Jag somnar, sen vaknar jag för tidigt. Men jag känner ju hur sömnmönster börjar ändras och det känns inte bra. Vet ju att sömnen är så viktig för att jag och min kropp ska må bra.

Har hört att gelatin är bra för sömnsvårigheter och har köpt hem gelatin från gräsbetande djur för ett tag sedan. Det svåra är att få in den i kosten. Har gjort "puddingar" av kokosmjölk med citronsmak så att det blir lite som ett substitut för yoghurt, men nu har jag inte ätit det på ett tag. Idag ska en ny omgång lagas i ordning.

Det är ruvardag 2 idag och som vanligt finns hjärnspöken om huruvida träning är bra eller inte. Jag blir vanligtvis överförsiktig när det gäller fysisk aktivitet efter återföringar. Jag får nog lyssna till allmäntillståndet som visar hur mycket jag orkar och kan, men denna gång tänker jag försöka att tänka klokt och realistiskt. Jag mår bra av att träna. Om jag inte tränar kan mitt överaktiva immunförsvar aktiveras ännu mer, och då blir det inte bra. Så min slutsats är att gymmet gör både mig och den där lilla gott. Så måste det vara.

Nej, nu ångrar jag mig trots allt. Läste för mycket på familjeliv och såg allt för många rekommendationer om enbart vardagspromenader under ruvning. Det får väl bli lite Powerwalk istället då.... Suck. Efter 4 missfall är man inte så kaxig.

Hur gör ni med träning under ruvning? Eller efter ruvning? Kör ni som vanligt? Styrka? Kondition? Jag kör mest styrketräning vanligtvis men nu är jag kluven på hur jag borde göra med den saken. Hur gör ni?