tisdag 30 augusti 2016

Landet...

...kommer jag att hålla för mig själv ett tag till. Jag har inte bestämt mig för om jag ska berätta det eller inte- i och med att jag vill skydda min och barnets anonymitet. Men jag kan berätta så mycket som att hjärtat vann... Det gick inte att stå emot förkärleken till denna kontinent, oavsett det faktum att det lade på ett par extra år av väntan.

Vi väntar barn från det land där hjärtat hade bosatt sig.



tisdag 23 augusti 2016

Jag väntar barn!!!!

För fem veckor sedan (18/7) hämtades våra handlingar ut av adoptionsförmedlingen i det varma och fantastisk vackra land som DU kommer att komma ifrån. Du som hela tiden var ämnad att komma till vår familj..

Jag väntar barn!!! Och det är magiskt!!! Det var precis så här det var meningen att livet skulle bli. Hela tiden.

Min elefantgraviditet kommer enligt statistiken att pågå i 12-18 månader, men kan också bli mycket kortare, eller kanske längre. Jag tror att jag mentalt ställt in mig på betydligt kortare tid än så- men just nu känns det okej att det är så. En dag i sänder. Jag lever på lyckan av att livet har vänt totalt och att sann lycka letat sig in i det hjärta som ett tag kändes så väldigt skadat av många års trauman och besvikelser. Rider på vågen av pirr i magen och en vardag som vilken vanlig blivande familj som helst. Inte någon som tar sprutor på toaletten, gråter floder vid varje mens och sitter mot en vägg i hallen för att benen vek sig under mig precis när jag låst dörren bakom mig. En normal blivande mamma. Även fast det inte syns på mig.

Den där våren 2016 vände hela livet. Jag fick jobbet jag längtat efter så länge och adoptionsförmedlingen i Sverige gav oss till slut klartecken att vi skulle börja samla papper. Vi flyttade till hus som gav oss det vi längtat efter i flera år. Plötsligt var allt strul på vår väg lättare att hantera och lyckan tog överhanden. Jag minns att det slog mig då- är det så här det känns att vara riktigt lycklig? Inte bara lycklig och med ett stort MEN som följd, utan lycklig. Utan förbehåll. Inte längre en känsla av att fara med osanning när jag säger hur jag mår. För jag mår bra. Mentalt i alla fall. Rent fysiskt är jag fortfarande sjuk mer eller mindre konstant men kämpar på i livet och på jobbet ändå. Det känns mer som en parentes nu- för jag är ju så glad och mentalt välmående, och det vinner! Nu kan jag svara att livet leker, även om jag inte får hålla mig frisk.

Jag förundras över hur lätt det är att känna lycka över att jag ska bli mamma, och hur enormt svårt det samtidigt är. Det är så overkligt och diffust. Så oförutsägbart och abstrakt. Vem väntar jag på? Hur gammalt kommer barnet vara och när kan vi förvänta oss att bli föräldrar. Så stort och overkligt.. Jag ska bli mamma. Mamma till en brunögd liten människa som kanske redan finns på andra sidan jordklotet. Jag kan inte hjälpa att jag stundtals nästan får panik när det slår mig att jag befinner mig på fel sida av jordklotet. Att jag inte har någon kontroll.

Nej, jag har ingen kontroll... Men jag ska äntligen få bli mamma.......... Den ni!



måndag 15 februari 2016

Pusselbitar faller på plats

Åh vilken lycka, för nu är bloggaren bakom MochMS äntligen mamma❤️ Vilken enormt fin känsla i magen att läsa det. Nu är det ett tag sedan det lila knytet kom men jag vill ändå uppmärksamma denna lyckliga händelse!

I fredags lyftes en enorm tyngd från mina axlar! Jag har ÄNTLIGEN fått jobb inom min bransch- den jag har utbildat mig inom och som varit halvt omöjlig att nässla sig in i. Jag hade ca 6 veckor som arbetslös efter mitt vikariat, inom en annan bransch, innan detta besked- och jag led något alldeles enormt av all press. Arbetsmarknaden kan sannerligen vara problematisk och ibland tappade jag hoppet om att någonsin få jobba med mitt utbildningsområde. Och när hela adoptionen också hänger på det där jobbet så har jag nästan dukat under av den tunga känslan och pressen..

Det gäller att träffa rätt person, som känner rätt människor. Och så VIPS så har man en plats på ett ställe som kommer ge mig suveräna meriter. Jag börjar med en månads praktik och blir sedan anställd på heltid fram till augusti till att börja med. Vad som händer sedan blir nog bara att vi byter till en annan anställningsform. Jag är så lycklig att jag svävar på moln. Det är en så fantastisk känsla och jag minns inte när jag sist kände mig så lätt. Så lätt och så stolt över mig själv. Och så glad. Jag gick fnittrande från intervjun i fredags morse och kommer ständigt på mig själv med att sitta och le och fnittra till när jag tänker på det. Tänk så mycket en så basal sak som ett jobb kan göra för välmåendet.

Det känns som att saker och ting börjar falla på plats nu. Adoptionsplanen, arbete, hälsan, och framöver ekonomin såklart. Och jag är så lycklig. Just nu njuter jag av att få sväva på moln :)








fredag 22 januari 2016

Att välja lång eller kort(are) väntan

Att det skulle vara så svårt att välja land, det hade jag inte kunnat tänka mig innan vi påbörjade vår adoptionsprocess. Det fanns inte på kartan att man skulle sitta här och acceptera några ytterligare års väntan om det fanns snabbare alternativ.

Jag är väl medveten om att det är ett lyxproblem i adoptionsvärlden och en lyx som relativt få blivande adoptivföräldrar kan känna. Det är trots allt inte ovanligt att det är en kamp mot klockan för att ens hinna få hem sitt eller sina barn innan åldern visar en för hög siffra för att få bli förälder. Jag kan förstå en del av dessa åldersbegränsningar, men en del är för mig helt orealistiska. Särskilt när de svenska reglerna om högsta ålder för medgivande till adoption de facto inte är regler utan snarare rekommendationer och kommunerna själva kan välja att bedöma denna fråga som de vill. Bristen på centralisering och bristen på individuell prövning av de adoptionssökandes ålder gör att detta system är ytterst oförutsägbart, missvisande och orättvist.

Jag som detta året fyller 27 år har inte samma kamp mot klockan som dessa stackars människor. Jag kommer att bli förälder genom adoption såvida jag eller min man inte blir allvarligt sjuka. Det gör alltså att en "semisjälvvald" extra långa väntan är ett rent lyxproblem, och det gäller att jag är insiktsfull nog att förstå detta. Det gör jag. Jag avskyr att höra orden att vi som är unga har lång tid på oss, men faktum är att det ligger mycket sanning i dessa ord. I adoptionsvärlden är vi nästan som vilda djur som borde visas upp på zoo eftersom vi är så ovanliga. Statistiken visar att antalet adoptionssökande under 30 år har legat mellan 0-1,78 % av de totala sökande 2013 och 2014. Som djur på zoo.

Men åter till huvudspåret- val av land. Jag trodde aldrig att det skulle vara så fruktansvärt svårt. Det är så många variabler vi har att ta med i beräkningen och det är få saker som känns självklara. Inget land har allt- det kan man i alla fall konstatera, så därför får man välja det som passar oss bäst utefter de krav och förutsättningar vi har. Vi var länge inställda på ett land som tyvärr stängde ner de internationella adoptionerna. Vi tänkte därför om och ställde in oss på ett annat land i samma världsdel som egentligen hade bättre "villkor" men skulle innebära några extra års väntan. Efter att ha blivit tipsad om ett annat land i en helt annan världsdel så insåg vi att det skulle kunna finnas en väg som gick snabbare än vi trodde var möjligt. Det kändes så rätt. Så enkelt. Som om vi fått hjälp från ovan.....Tills verkligheten slängde sig i våra ansikten och vi började inse på riktigt hur svårt det skulle bli ekonomiskt när vi inte skulle ha chans att spara ihop så mycket pengar. Tills vi insåg att vi för evigt skulle gå miste om barn från den världsdel vi tänkt från början. Då började allt bli svårt. Sååå svårt.

I den där djungeln har jag försökt bredda mina sinnen och ta in alla länder som är möjliga för oss. Utefter väntetider, barnens ålder, kostnaden och möjligheter att adoptera ytterligare ett barn i framtiden så försöker jag och maken ta rimliga beslut. En del måste fattas snabbt eftersom vi har chans att sända handlingar omgående till en del länder. Men om vi väljer bort dem nu så är det ett definitivt beslut. Det är svårt.  En del länder är osäkrare eftersom man inte vet hur de svenska köerna artar sig och därav har svårt att uppskatta den totala väntetiden. I adoptionsvärlden är inget säkert.

I de bästa av världar så hade vi inte begränsats av ekonomi. Men den bittra sanningen är att det allra främst är ekonomin som står emellan oss och vårt barn nu. Det känns extra svårt att acceptera efter 6 års kamp emot ett barn och många tiotusentals kronor som spenderats på behandlingar och mediciner. Att det ska vara DET som är vårt störta hindret för att få ett barn i famnen blir helt skevt. Livet som infertil visar sig vara orättvist på fler sätt än man kan tänka sig.

Jag kommer att påbörja en insamling till vår adoption snart. Jag vet att många har följt mig länge, och kanske finns det någon som vill bidra med en extra hjälp till vår kamp. Varje liten krona hjälper oss framåt. Jag måste acceptera att vi behöver hjälp av nära och kära.

För övrigt såg jag ett inspelat klipp från vår första graviditet, vårt första missfall, och dagen innan mitt fjärde missfall. Jag grät inte. Inte en tår. Så stark jag kände mig!!!

torsdag 14 januari 2016

Att blicka bakåt..

Ibland kan det vara bra att blicka bakåt för att få lite perspektiv på sin styrka.
År 2012 startade jag den här bloggen i samma veva som jag precis fått veta att jag inte hade någon ägglossning eller åtminstone hade det väldigt sällan. Jag skulle behöva medicin för att bli gravid och våra första försök till barn hade påbörjats två år dessförinnan. Jag tyckte att livet var så tungt och svårt utan barn. Alla hinder kändes enorma och jag sörjde faktiskt oförmågan att få barn via sängvägen mer än jag velat minnas. Jag var besatt. Fast i en bubbla där jag inte tänkte på annat än barn. I några korta utdrag från min bloggs inlägg daterade sommaren 2012 så ser man tydligt att det faktiskt går ta sig igenom de där hindren som man initialt målade upp som det värsta tänkbara, och att det kanske är tur att man var lyckligt ovetandes om hur svår den närmsta framtiden faktiskt skulle bli....

 5:e JUNI 2012
"Vårt första möte på Ferten slutade i en katastrof som jag bara målat upp som absolut värsta scenario. Aldrig kommer en naturlig graviditet vara möjlig, inte ens med medicinsk hjälp. Vårt enda valbara alternativ är provrörsbefruktning, och inget kommer hända förrän i höst.. Jag kan inte förstå, jag är allt för chockad.."

14:e JUNI 2012
"Det bor en sorg i mitt hjärta som inte låter mig vara glad. Det bor en sorg inom mig som hindrar mig från att leva normalt. Det bor en så stor sorg inom mig att varje dag känns som en prövning." 

17:e JUNI 2012
"Det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen är IVF. Det sista jag tänker på när jag sluter mina ögon för att sova är IVF. Dagarna passerar snabbt förbi medan jag själv försöker att läsa allt jag kan om det som väntar oss... Jag måste sluta tänka på det hela tiden."

Jag tog inga extrema utdrag här, men ändå lyser det igenom att hela världen rasade över mig när vi fick beskedet om att ICSI för alltid skulle vara vår enda chans till graviditet. Jag sörjde. Jag var arg. Jag var rädd för vad min kropp skulle utsättas för. I efterhand kan jag säga att oron var HELT legitim.
I dessa stunder hade jag ingen aning om att våra ägg och spermier aldrig skulle kunna matchas, inte ens på labb. Vi skulle aldrig bli biologiska föräldrar tillsammans. Jag hade inte heller någon aning om att det skulle ta tre fruktlösa ICSI:s och två överstimuleringar innan man kom fram till att donation var vårt enda alternativ.
Hade jag vetat att jag skulle sitta på en stol, i samma klinik, tre år senare och säga: NU RÄCKER DET, efter att ha genomgått totalt 9 genomförda ICSI:s (varav en äggdonation) och gjort en resa till "immunförsvarets botten" så skulle jag kanske aldrig ha börjat.


24:e JULI 2012
"Hon skulle varit i vecka 14 nu om hon inte fått ett missfall för två dagar sedan.(......) Jag beundrar deras styrka. När min vän hade berättat om händelsen för mig så grät jag, länge länge.. Jag tar så illa vid mig, blir så berörd, känner smärta ända in i ryggmärgen. Även om jag inte själv gått igenom det så är längtan efter ett barn så stark, inom mig, att missfall hör till en av de mest smärtsamma händelser jag kan tänka mig att man kan drabbas av.. (.......) Alla ni som klarat er igenom missfall är så otroligt starka, och ni ska vara stolta över att ni klarat den tunga prövningen. En eloge till er för det. 

Utöver infertiliteten så var jag särskilt rädd- ja faktiskt livrädd- för missfall. Det var mitt värsta tänkbara scenario- att bli gravid och förlora det. Hellre ville jag förbli ogravid (om det nu finns ett sådant ord). Hade jag i juli 2012 vetat att jag tre år senare skulle kurera mig efter mitt femte missfall så hade jag garanterat brutit samman totalt. Men även dem tog vi oss igenom. Det var inte lätt- det säger jag inte. Men det gick- till slut.. Jag undrar hur det gick till.

Ibland tänker jag på hur mycket som hänt oss utan att för den delen ha tagit oss särskilt mycket närmre ett barn. Eller ja, i slutänden kommer man ju se att allt som skedde ledde fram till just vårt barn, men innan dess har det känts som en lång och (ibland) till synes ändlös sträcka till slutmålet. Redan 2012 ställdes vi inför en verklighet där livet behövde planeras om eftersom pengar alltid skulle vara vår enda chans till den familj vi vill och ville ha...

30:e JULI 2012
För det mesta känns det bara mysigt att se fram emot husköp och bebis, men eftersom vi inte kan bli gravida naturligt så har framtidsplanerna behövt prioriteras om. Det känns tidvis både bittert och orättvist.. Den bittra eftersmaken av vår verklighet är att vi alltid kommer att behöva betala för att tillverka våra barn. ( har vi tur och lyckas bli gravida under de tre första landstingsförsöken så kanske vi slipper betala för första barnet dock.. Det hoppas vi på såklart). Men ivf är allt utom billigt. Det är ingen självklarhet att alla människor har råd med detta. Vi kommer alltid behöva spara pengar för provrörsbefrukningarna eftersom vi absolut vill ha mer än ett barn. När man inte kan få barn naturligt så blir det lite av en klassfråga att "skaffa" barn. Provrörsbefruktningar kostar mycket och ger ingen garanti att det faktiskt blir ett barn. Adoption är ännu dyrare och längre process, och det finns aldrig några garantier på att man ens blir godkänd och satt i kö. Plötsligt kanske hus och andra stora inköp måste vänta. Jag och sambon drömmer om hus. Men eftersom vi måste ha pengar till ICSI så kommer det nog dröja väldigt lång tid innan vi har möjlighet att lägga pengarna på vår drömbostad... Så vår framtid får prioriteras om, livet har tagit en annan vändning och det är bara att hålla i hatten och följa med på den nya resan vi har framför oss.. Vi kommer att göra allt för att få bli föräldrar!!!! Kosta vad det kosta vill.. 

Men även goda saker kan ske när livet i övrigt är motigt. Det kan finnas reservalternativ. Idag hyr vi ett hus sedan ett par månader tillbaka. Det var kanske inte vårt förstahandsval att hyra, men det är huset i sig som är huvudsaken. Vissa saker löser sig när man som minst anar sig. För nu sitter vi här i en vacker kåk på 160kvm, omgivna av snötäckta vidder och äppelträd som gungar med vinden. Hade vi vetat det så hade vi nog inte heller trott våra öron.

Som den hobbyinsiktsfulla och lite mer erfarna barnlängtare jag är idag så kan jag konstatera att vi som människor är starkare än vad vi tror. Livets tuffaste prövningar går att överleva, och under tider kan man faktiskt leva väldigt bra trots att man går igenom det som man anser sig vara det värsta man kunnat tänka sig........ 

fredag 1 januari 2016

Nytt år- nya möjligheter


Nästa år önskar jag mig ett barnbesked....

2015 lämnar jag bakom mig och accepterar att det varit ytterligare ett rörigt år med både upp och nedgångar. Jag gjorde min sista behandling, min Aten-behandling, fick det femte missfallet och gav upp tanken på ett biologiskt barn. Jag reste till Thailand med mina två bästa vänner, var på sommarfestival och spenderade nästa hela sommaren och hösten som sjuk i olika infektioner. Vi flyttade också till hus och fick vårt älskade medgivande för adoption och ställde oss i landsköerna vilket innebär att vi är många steg närmre barn än vi var under våren. Vår relation är stark och trygg men har under året bestått av lite mer konflikter än vanligt- samtidigt som vår kommunikation fungerar bättre än någonsin efter makens kbt och vår kärlek är oändligt stark. Vänskapsrelationer har vuxit, respektive runnit ut i sanden. Min moster har kämpat ytterligare ett år mot sin cancer och fått 4 nya tumörer det senaste halvåret, mormor har börjar förlora minnet av oss som står henne närmast och mamma har det tufft med allt som pågår.

Nästa år önskar jag mig en förbättring av mosters tillstånd.
Ett fast jobb.
En bättre och tryggare vardag för alla flyktingar som kommer till Sverige.
Och störst av allt:
Ett barnbesked...

Undrar om det är för mycket begärt. Sett till föregående år undrar jag om det verkligen är det..?


söndag 27 december 2015

Julen

Julen har faktiskt varit en riktigt fin tid detta år. Inte för att det inte brukar vara så, men jag brukar ofta må väldigt dåligt av min barnlängtan och saknad efter de barn som gått förlorade under juletiden. I år har detta faktiskt gått mycket bättre och jag har inte varit ledsen alls under de stora firardagarna. Längtat, javisst. Men inte på ett sådär knäckande, ilande, förgörande sätt som tar över allt det goda.

Vi har firat julafton och juldag hemma hos oss i det nya huset med våra respektive familjer och släkt, och besök av makens syskon med respektive har vi fortfarande. Det är fint att ha besök och nu kan jag inte klaga på att jag känner mig ensam längre, men samtidigt längtar jag efter egentid med maken och att kunna slappna av lite mer genom att slippa passa upp på våra gäster. De hjälper till en del, men tar annat för givet- så som det ofta är med gäster. Vi har just nu mycket ont om pengar men står ändå för allt ätbart och drickbart. Det är svårt sånt här. När man gjort klart att man har så ont om pengar att man till och med avsäger sig julklappar, men ändå står där och bjuder på frukost, mat, vin, godis i mängder och på en del av kostnaden för biobesök från det där sista presentkortet vi hade. Inbyggt i vår natur att vara generösa mot andra, men svårt när det ger mig ont i magen av att veta hur svårt det blir i januari när vi har närmare 8000 att betala i adoptionsavgifter, inköp av mer pellets och jag som ni vet inte fått lön på två månader pga sjukdom. Stress över ekonomi är aldrig rolig. En stress som varit mer eller mindre konstant sedan vi bestämde oss för adoption. Att vi har råd att ha barn har det liksom aldrig funnits minsta tvekan om och har aldrig stressat mig, men det är just det här med kostnaden för att adoptera som stressar enormt. Pengar har aldrig flödat för oss liksom. Jag har studerat större delen av mina vuxna år och har sedan haft en tid av sjukdom och vi har tyvärr inga kapital från exempelvis arv eller rika föräldrar. Visst löser sig detta till slut, men inte är det roligt att behöva stressa upp sig på detta sätt.

Vårt hus är vackert julefint och sådär lantligt underbart med tända ljus, granris, stickade plädar och vackra dukar. "Som taget ur en inredningstidning" sa de imponerade gästerna vid julfirandet. Jag är så nöjd över allt vi fått ordning på trots att vi bara bott här i två månader. Det finns fortfarande lite lukter och skador som vi oroar oss för, men i övrigt kunde vi inte trivas bättre än såhär. Jag njuter över att kunna sitta här själv i ett fridfullt vardagsrum medan maken underhåller våra gäster på övervåningen. Den privata känslan kunde man inte får i vår gamla tvåa där det inte gick att komma undan på samma sätt. Bäst av allt är nog att maken och jag i princip har varsitt eget hobbyrum för våra separata intressen. Innan det kommer ett barn till familjen har vi i alla fall den möjligheten. Kommer ni ihåg att jag berättat att jag syr? En dröm har alltid varit att ha ett eget syrum som jag kan stänga om och ha mitt eget kreativa kaos. Nu HAR jag det =) Ett EGET syrum med alla mina grejer på samma plats, med möjlighet att skapa och lämna mitt kaos och återuppta arbetet senare. Makens gigantiska rum på övervåningen dubblar som gästrum, men där finns hans kreativa spelrum och hans retro samlingar. Denna otroliga förmån är nästan för bra för att vara sann. Vi har tur.

Jag tänker fortfarande väldigt intensivt på vår adoption. Funderar och längtar. Jag borde kanske försöka släppa tankarna lite mer när det finns annat att distrahera sig med, men det är lättare sagt än gjort. Tankar går liksom inte bara att stänga av. På gott och ont.

Nästa år tror jag att vi har handlingar skickade till ett land och väntar barnbesked. Vi får se om det stämmer.

onsdag 23 december 2015

Som att hitta hem

Människor söker tillhörighet. Trygghet i igenkänning och liknande upplevelser. När det kommer till fertilitetsvärlden och adoptionsvärlden så upplever jag att man får förlita sig på sin egen förmåga att uppsöka likasinnade. Det finns liksom inte en hel drös av människor som går runt på stan med en lapp på pannan med stämpeln adoptivsökande eller barnlös. Ni har alla hittat guldgruvan i bloggvärlden, precis som jag gjorde för sådär 5-6 år sedan, och där finns såväl stöd som igenkänning att inhämta. Men ibland saknas det lite där med. Ibland vill man ha mer, mer än så. Särskilt när det kommer till adoption eftersom det tycks vara betydligt färre adoptionsbloggar än ivf-bloggar. (Om ni har några adoptionsbloggar i rockärmen så lista dem gärna för mig. Letar jag på fel ställe?)

Hur som helst har jag nu börjat upptäcka fördelarna med Facebook. Jag som normalt sett tycker att det mest är skit (ursäkta uttrycket) på fejan har nu funnit en bra anledning att behålla mitt konto där. Det kändes som att hitta hem när jag äntligen fann en grupp för adoptivmammor, för där kan man ventilera alla frågor som man funderar på så mycket att man känner sig helt utpumpad. Maken är i sin tur medlem i pappagruppen. Jag är så glad och överrumplad över hur viktigt jag faktiskt känner att det är att omge mig av människor som förstår mina tankebanor. I vänskapskretsen har jag flera som lyssnar, men trots allt i princip bara en kompis som ifrågasätter och spinner vidare på saker så att tankar utvecklas och omvärderas. Hennes närvaro är väldigt viktig för mig, men ändock lever vi helt olika liv och hon är trots allt inte insatt i adoptionsfrågor. Något jag saknar. Någon att prata med som redan känner till regler, procedurer, tankar, utbildningar, utredning, organisationer, forskningsrön osv. Någon som också funderar på hur man går till väga om namnet byts vid adoptionen. Eller hur man bäst agerar om barnet inte vill ta kontakt. Hur man ska göra med besök av släktingar. Hur i hela friden man ska ha råd att adoptera. Eller hur det känns när ländernas villkor eller förutsättningar förändras... Ja, ni förstår säkert. Samhörighet. Och förståelse. Jag är glad för att jag som första steg funnit denna grupp och hoppas på så sätt finna trygghet i den här omtumlande tiden.

lördag 19 december 2015

Foton till landet

För att förbereda sig inför en kommande adoption bör man tänka på att det finns lite foton tagna i olika årstider och situationer. Det man främst måste tänka på generellt sett är:
1. Alltid skor på fötterna (för att bara fötter är ett tecken på fattigdom inom många delar av världen)
2. Inte för avklätt. (Hur avklätt det innebär i praktiken vet jag inte, men bikinibilder är inte att rekommendera)

I övrigt har länder olika uppfattning om hur de vill ha bilderna. En del är konservativ och vill ha uppklädda kostymbilder med rak hållning och uppstyltad scenografi, medan det finns andra länder som vill ha varma bilder från det verkliga livet.

I september tog vi de första bilderna som var ämnade för att officiellt sett gå ut med att vi adopterar. Dessa har ännu inte publicerats och eftersom jag är anonym här så vill jag ännu inte visa våra ansikten. Men ni kan få ett smakprov på hur det gick till när vi förberedde oss.

Bilderna blev jättefina eftersom svågern min var fotograf. Idag kom en kompis över spontant och tog lite andra bilder när vi bakade och satt framför julgranen osv. Det är bra att vara förberedd.

torsdag 17 december 2015

Skönt med mänsklig kontakt snarare än en hemsida.

Idag är en lite bättre dag. En mycket bättre dag faktiskt. Så skönt!! Framför allt är det efter mina samtal med AC. Jag fick lite mer kött på benen om det aktuella läget i några länder, även om det aldrig finns några garantier varken åt det ena eller andra hållet. På något sätt är det så viktigt med den där mänskliga kontakten och vilket intryck man får av en människa när man talar med den. Till det där så kallade snabbare landet så har min make tidigare skött kontakten och jag har därmed aldrig pratat med kontaktpersonen i telefon. När jag ringde denne igår fick jag tyvärr ett rätt vresigt intryck, och det kändes verkligen som att all information vi fått tidigare var felaktig. Som om det inte alls passar oss så bra som vi fått höra, att det där snabba barnbeskedet och lilla barnet inte verkade lika sannolikt som vi fått höra. Jag blev förvirrad och ringde min man som spekulerade i att det kanske är så att de fått smäll på fingrarna för något de sagt. Ja, vad vet vi. Men det kändes bara konstigt och lämnade en känsla av besvikelse över att känna sig bortmotad med sina frågor innan vi skrivits upp som sökande till landet. Kanske var det bara en dålig dag för denne kontakt eftersom min man tidigare beskrivit handläggaren som väldigt pratglad och tillmötesgående. Men hur som haver så känns den där suktande känslan och totala förvirringen lite mindre efter att ha fått höra det här. För kanske var det inte så himla bra som det lät? Detta är något vi måste fundera vidare på och diskutera med rådgivarna när handlingarna med vår utredning är framme och lästa.

I förrgår såg vi också att det fanns ytterligare ett land inom samma världsdel som vi så att säga favoriserar till vilket man kan skicka ner sina ansökningar omgående. Vi räknar på tiden hit och dit. En väntan på barnbesked i ca 18 månader+ 3-7 månader till resan mot barnet. Ca 1 år och 9 månader upp till 2 år någon eller några månader. Funderar. Skulle det bli längre väntan eller kortare. Det är så mycket man måste överväga och räkna på när man adopterar. Och som sagt finns inga garantier för att ett år i adoptionsvärlden ser lika bra ut som det föregående, eller för all del att en månad ser lika bra ut som en annan. Men genom att få hjälp av en handläggare att kolla upp hur länge nyligen hemkomna familjer fick vänta i landet så vet man lite mer om hur det skulle kunna se ut åtminstone om det hade varit idag. Utifrån det räknar vi. Funderar. Lägger ihop svensk kö med kö i landet och adderar tiden som man får vänta tills det är dags att resa till barnet. Spannen kan vara långa och variationerna i väntan därmed väldigt stora. Det är svårt att veta vad man ska förhålla sig till- men jag vet att AC råder till att man ska räkna med den längsta tiden för att inte bli besviken.

Vårt favoritland däremot är det en svensk kö till först och det innebär att man inte vet lika säkert hur lång väntan blir. När som helst kan nämligen andra par sladda in i kön före oss om de har ett äldre könummer än oss. Att veta när vi skulle kunna skicka ner pappren är alltså något vi bara kan spekulera i. Jag och maken talade häromdagen om att slutet av mars skulle vara det absolut tidigaste möjliga tiden för att börja samla papper om inget förändras avsevärt. Men det skulle i så fall vara ett otroligt flyt om det ska stämma in med verkligheten. Om man helt enkelt räknar med vårt ultimata flyt- alltså insamling av papper i mars- och lägger till ett par extra månader för insamlingen av alla dokument så hamnar man ju på dryga 5 månader från idag. När handlingarna väl nått landet så skulle väntan ligga på ca 12-18 månader. Då skulle vi hamna på ett sammanlagt tidsspann på 1,5-2år från och med idag. Därmed måste vi lägga till lite extra i överkant eftersom insamling av papper i mars är önsketänkande från vår sida. Att plussa på 3-6 månader till är alltså inte orealistiskt, och därmed blir det mer en potentiell väntan på 1,5 år - 2,5 år.

På något sätt känns allt mycket mer rofyllt inom mig idag. Idag och igår. Och trots att ni har 100% rätt i att jag gör allt så mycket mer komplicerat än vad det behöver vara eftersom jag kommer älska barnet lika mycket oavsett ursprung (något jag alltid vetat med hela mitt hjärta), så virvlar tankarna ändå omkring i riktningar som jag själv inte kan förklara. Nästan som att jag blir styrd åt ett håll medan längtan ibland försöker styra mig på avvägar genom att välja något som går snabbare. Jag kan inte förklara det bättre än så- som om jag blir styrd av en yttre eller inre kraft. Det är ibland så otroligt häftigt, men samtidigt (som ni redan förstått) väldigt förvirrande. Och jag trodde aldrig i mina vildaste fantasier att jag skulle kunna överväga extra lång väntan för ett särskilt land om andra kan gå snabbare. Men nu står jag där med tårna i olika kontinenter och överväger om den där kraften ska få styra mig framåt eller om jag ska streta emot. Idag skulle jag utan tvekan ta den där kraften i handen och följa med på resan bortom hav och länder.. Hur jag känner imorgon eller nästa vecka, det vet jag inte, men idag vilar jag i den varma känslan jag känner som inte kan beskrivas som annat än- kärlek.