Jag är mamma nu

Jag försvann härifrån för flera år sedan. En kombination av att vilja glömma och gå vidare och att jag både glömde mailadress och lösenord orsakade min frånvaro. Jag är dock så himla glad över att några av er har skickat frågor om hur det går för mig, och varje gång har något kommit emellan så att jag inte kan svara, men det betyder enormt mycket för mig <3 TACK!!!

Att skriva att jag är mamma nu är egentligen hisnande ord när man tänker på allt jag varit med om tidigare. Alla år som sniglade sig fram med ett hjärta som längtade gränslöst efter att få ett barn i famnen, ett barn att älska, vårda, krama och skratta med. Sen kom det en dag då jag plötsligt inte bara var en tjugosjuårig, gift kvinna- för jag fick plötsligt kalla mig för mamma. Det lilla ordet som definierar hela min identitet är kanske det viktigaste epitet jag någonsin burit. Det tog sju år, men det kommer alltid att vara värt väntan.

För exakt 3 år sedan dog min älskade moster. Samma dag skrevs det viktigaste pappret i mitt barns liv under som gjorde honom öppen för adoption. Jag kommer alltid att veta att min moster hjälpte till att föra oss samman. Knappt ett halvår senare var det april och året var 2017. Jag och mannen hade just spenderat 4 dagar i Prag och jag hade som vanligt blivit sjuk och var hemma från jobbet. Jag satt vid köksbordet när telefonen ringde och jag minns exakt hur stort stresspåslag jag fick sekunden efter att jag hade sett att det var vår handläggare på adoptionscentrum som ringde. Hjärtat bultade så mycket att jag blev andfådd och jag minns väl hur förvirrad jag lät när jag pratade med kvinnan i telefon. Efter att hon hade berättat att vi skulle få en son som precis skulle fylla 1 år så minns jag inte mycket mer än förvirrade frågor och kladdiga anteckningar på baksidan av ett gammalt visitkort som var det enda jag hade till hands. Det där samtalet skulle för evigt förändra mitt liv. På ett 20 minuter långt samtal hade jag blivit mamma. Hur coolt är inte det liksom?

Mindre än två veckor senare hade vi både gått igenom tokstress på jobbet, samtal med mängder av myndigheter, bokning av flyg och boende, barnanpassning av hemmet, inhandling av kläder och påskfirande med våra älskade familjer (som såklart var gladast i världen över våra nyheter) och var på plats på andra sidan av jordklotet. Där fick vi den finaste sonen man kan tänka sig, med vackra bruna ögon och hår som vi med skandinaviska hårstrån bara kan drömma om. Där bodde vi med dig i nästan en månad, träffade vänner för livet, firade din första födelsedag och lärde känna dig och dina rutiner. Tröttheten vi kände var obeskrivlig och jag hade feber halva tiden, men det var en underbar och känslomässig tid som jag alltid kommer att tänka på med vördnad och kärlek. Det var där som vi blev en familj. Där två blev tre och där jag blev mamma på riktigt.

Det är nu mer än två och ett halvt år sedan vi fick vår son i armarna. Att vara mamma är allt som jag hade drömt om och lite till. Det är både det mest underbara jag någonsin upplevt och samtidigt det mest påfrestande. Jag tror inte att man kan föreställa sig den utarmande tröttheten som småbarnsliv kan innebära, men jag skulle aldrig ha valt bort det även om jag hade vetat hur krävande det är. Kärleken till min son finns det inte ord för. Inte lyckan som jag känner heller för den delen. Ibland får jag nypa mig i armen för att inse att det här faktiskt är på riktigt. Han är min. Min son.

Det finns lite tråkiga undertoner i åren som gått sedan jag blev mamma. Min hälsa har sakta men säkert försämrats, vecka för vecka, månad för månad och den processen har varit otroligt tuff för vår familj. Sjukskrivningar och sängbundna månader, förlorad tid med familjen och ekonomisk stress. Det är oerhört svårt att vara sjuk när man är förälder. Innan sonen började förskolan var det som tuffast, då behövde maken vara hemma varje gång jag var sjuk om jag var den föräldralediga och det ledde till en riktigt tuff tid. Sedan förskolan började så blev det lite underlättande för situationen, särskilt eftersom vår pigga unge behövde vänner att leka av sig med. Sedan årsskiftet har jag varit sjukskriven på heltid, halvtid, respektive 75% om vartannat och utredningar hos diverse specialister har pågått under vår, sommar och höst. När jag var som värst under våren så kunde jag inte formulera meningar ordentligt, kunde inte minnas namn på vänner och kollegor och kunde inte hålla mig vaken i mer än några timmar i sträck. När feberperioderna och influensorna började glesa ut sig så kom jag mentalt tillbaka lite till livet igen men värk i kroppen och trötthet var outhärdligt. Jag har nu hoppat på kryckor i 5 månader då en inflammation i min höft har blivit så pass kraftig att jag inte kunnat gå och jag har sedan jul fått diagnoserna fibromyalgi, EDS och kronisk smärta- utöver den kraftiga inflammationen som jag får kortisonsprutor för. Jag har tagit reda på att jag har östrogendominans och lite annat som påverkar mig och med en otroligt antiinflammatorisk kostomläggning försöker jag påverka min hälsa till det bättre. Det går sakta och det är svårt att acceptera, men jag jobbar hårt med att må bättre.

 Ja, livet har sannerligen inte varit lätt för vår familj, men kärlek råder det inte brist på. Jag är väl medveten om att alla barnlöshetsbehandlingar gjort mig sjukare, men utan dem hade jag aldrig fått min fina son. Och en vacker dag kommer jag att må bättre- och då kan jag vara en ännu bättre mamma. Fast, enligt min son vid tandborstningen igår är jag "Bästa mamman i världen"- så jag får ta till mig det och se det ljuva i livet som går sida vid sida vid det tuffa. Jag är ju trots allt mamma nu<3