Som att hitta hem

Människor söker tillhörighet. Trygghet i igenkänning och liknande upplevelser. När det kommer till fertilitetsvärlden och adoptionsvärlden så upplever jag att man får förlita sig på sin egen förmåga att uppsöka likasinnade. Det finns liksom inte en hel drös av människor som går runt på stan med en lapp på pannan med stämpeln adoptivsökande eller barnlös. Ni har alla hittat guldgruvan i bloggvärlden, precis som jag gjorde för sådär 5-6 år sedan, och där finns såväl stöd som igenkänning att inhämta. Men ibland saknas det lite där med. Ibland vill man ha mer, mer än så. Särskilt när det kommer till adoption eftersom det tycks vara betydligt färre adoptionsbloggar än ivf-bloggar. (Om ni har några adoptionsbloggar i rockärmen så lista dem gärna för mig. Letar jag på fel ställe?)

Hur som helst har jag nu börjat upptäcka fördelarna med Facebook. Jag som normalt sett tycker att det mest är skit (ursäkta uttrycket) på fejan har nu funnit en bra anledning att behålla mitt konto där. Det kändes som att hitta hem när jag äntligen fann en grupp för adoptivmammor, för där kan man ventilera alla frågor som man funderar på så mycket att man känner sig helt utpumpad. Maken är i sin tur medlem i pappagruppen. Jag är så glad och överrumplad över hur viktigt jag faktiskt känner att det är att omge mig av människor som förstår mina tankebanor. I vänskapskretsen har jag flera som lyssnar, men trots allt i princip bara en kompis som ifrågasätter och spinner vidare på saker så att tankar utvecklas och omvärderas. Hennes närvaro är väldigt viktig för mig, men ändock lever vi helt olika liv och hon är trots allt inte insatt i adoptionsfrågor. Något jag saknar. Någon att prata med som redan känner till regler, procedurer, tankar, utbildningar, utredning, organisationer, forskningsrön osv. Någon som också funderar på hur man går till väga om namnet byts vid adoptionen. Eller hur man bäst agerar om barnet inte vill ta kontakt. Hur man ska göra med besök av släktingar. Hur i hela friden man ska ha råd att adoptera. Eller hur det känns när ländernas villkor eller förutsättningar förändras... Ja, ni förstår säkert. Samhörighet. Och förståelse. Jag är glad för att jag som första steg funnit denna grupp och hoppas på så sätt finna trygghet i den här omtumlande tiden.