Skönt med mänsklig kontakt snarare än en hemsida.

Idag är en lite bättre dag. En mycket bättre dag faktiskt. Så skönt!! Framför allt är det efter mina samtal med AC. Jag fick lite mer kött på benen om det aktuella läget i några länder, även om det aldrig finns några garantier varken åt det ena eller andra hållet. På något sätt är det så viktigt med den där mänskliga kontakten och vilket intryck man får av en människa när man talar med den. Till det där så kallade snabbare landet så har min make tidigare skött kontakten och jag har därmed aldrig pratat med kontaktpersonen i telefon. När jag ringde denne igår fick jag tyvärr ett rätt vresigt intryck, och det kändes verkligen som att all information vi fått tidigare var felaktig. Som om det inte alls passar oss så bra som vi fått höra, att det där snabba barnbeskedet och lilla barnet inte verkade lika sannolikt som vi fått höra. Jag blev förvirrad och ringde min man som spekulerade i att det kanske är så att de fått smäll på fingrarna för något de sagt. Ja, vad vet vi. Men det kändes bara konstigt och lämnade en känsla av besvikelse över att känna sig bortmotad med sina frågor innan vi skrivits upp som sökande till landet. Kanske var det bara en dålig dag för denne kontakt eftersom min man tidigare beskrivit handläggaren som väldigt pratglad och tillmötesgående. Men hur som haver så känns den där suktande känslan och totala förvirringen lite mindre efter att ha fått höra det här. För kanske var det inte så himla bra som det lät? Detta är något vi måste fundera vidare på och diskutera med rådgivarna när handlingarna med vår utredning är framme och lästa.

I förrgår såg vi också att det fanns ytterligare ett land inom samma världsdel som vi så att säga favoriserar till vilket man kan skicka ner sina ansökningar omgående. Vi räknar på tiden hit och dit. En väntan på barnbesked i ca 18 månader+ 3-7 månader till resan mot barnet. Ca 1 år och 9 månader upp till 2 år någon eller några månader. Funderar. Skulle det bli längre väntan eller kortare. Det är så mycket man måste överväga och räkna på när man adopterar. Och som sagt finns inga garantier för att ett år i adoptionsvärlden ser lika bra ut som det föregående, eller för all del att en månad ser lika bra ut som en annan. Men genom att få hjälp av en handläggare att kolla upp hur länge nyligen hemkomna familjer fick vänta i landet så vet man lite mer om hur det skulle kunna se ut åtminstone om det hade varit idag. Utifrån det räknar vi. Funderar. Lägger ihop svensk kö med kö i landet och adderar tiden som man får vänta tills det är dags att resa till barnet. Spannen kan vara långa och variationerna i väntan därmed väldigt stora. Det är svårt att veta vad man ska förhålla sig till- men jag vet att AC råder till att man ska räkna med den längsta tiden för att inte bli besviken.

Vårt favoritland däremot är det en svensk kö till först och det innebär att man inte vet lika säkert hur lång väntan blir. När som helst kan nämligen andra par sladda in i kön före oss om de har ett äldre könummer än oss. Att veta när vi skulle kunna skicka ner pappren är alltså något vi bara kan spekulera i. Jag och maken talade häromdagen om att slutet av mars skulle vara det absolut tidigaste möjliga tiden för att börja samla papper om inget förändras avsevärt. Men det skulle i så fall vara ett otroligt flyt om det ska stämma in med verkligheten. Om man helt enkelt räknar med vårt ultimata flyt- alltså insamling av papper i mars- och lägger till ett par extra månader för insamlingen av alla dokument så hamnar man ju på dryga 5 månader från idag. När handlingarna väl nått landet så skulle väntan ligga på ca 12-18 månader. Då skulle vi hamna på ett sammanlagt tidsspann på 1,5-2år från och med idag. Därmed måste vi lägga till lite extra i överkant eftersom insamling av papper i mars är önsketänkande från vår sida. Att plussa på 3-6 månader till är alltså inte orealistiskt, och därmed blir det mer en potentiell väntan på 1,5 år - 2,5 år.

På något sätt känns allt mycket mer rofyllt inom mig idag. Idag och igår. Och trots att ni har 100% rätt i att jag gör allt så mycket mer komplicerat än vad det behöver vara eftersom jag kommer älska barnet lika mycket oavsett ursprung (något jag alltid vetat med hela mitt hjärta), så virvlar tankarna ändå omkring i riktningar som jag själv inte kan förklara. Nästan som att jag blir styrd åt ett håll medan längtan ibland försöker styra mig på avvägar genom att välja något som går snabbare. Jag kan inte förklara det bättre än så- som om jag blir styrd av en yttre eller inre kraft. Det är ibland så otroligt häftigt, men samtidigt (som ni redan förstått) väldigt förvirrande. Och jag trodde aldrig i mina vildaste fantasier att jag skulle kunna överväga extra lång väntan för ett särskilt land om andra kan gå snabbare. Men nu står jag där med tårna i olika kontinenter och överväger om den där kraften ska få styra mig framåt eller om jag ska streta emot. Idag skulle jag utan tvekan ta den där kraften i handen och följa med på resan bortom hav och länder.. Hur jag känner imorgon eller nästa vecka, det vet jag inte, men idag vilar jag i den varma känslan jag känner som inte kan beskrivas som annat än- kärlek.