Jag vet varken ut eller in....

I mars var jag och min man på ett möte på AC i Bromma. Jag minns fortfarande den dagen som om det vore igår. Jag var mitt i hormonbehandlingen för min sista behandling, hade feber och var dödstrött, illamående och svag. Men när jag och min man gick ut från det där informationsmötet så hade hela vår värld vänts upp och ner och vi svävade på moln.

Vår lista med frågor till landsansvariga inkluderade de tre länderna vi markerat som mest passande för oss båda, och egentligen hade vi innerst inne bestämt oss för vilket av dessa alternativt som var "vårt land". Jag hann prata länge med en av dessa landsansvariga och hon gav ett mycket gott intryck. Men kanske kommer köerna bli längre lagom till att det skulle bli dags för oss sa hon. Kanske skulle alla könummer för syskonadoption ha sina färdiga medgivanden lagom som det var dags för oss? Kanske. En spekulation. Nu får man nämligen ha två könummer  i AC samtidigt. Det innebär dubbel kostnad såklart, men samtidigt en chans att hinna komma fram i de svenska köerna innan det blir för sent att kunna genomföra en adoption av ytterligare ett barn. (Detta är ett bra initiativ av AC tycker jag, för som köerna har sett ut under de senaste åren så finns det allt för få som hinner adoptera flera barn än ett.). Jag tror dock att den landsansvariga hade rätt- för under hösten kom så många som 7 nya par inslirande i kön innan oss. Eller ja- för att vara korrekt så står vi ännu inte i landets kö, men eftersom jag är kontrollfreak så har jag totalkoll på vart vårt könummer ska passas in i ordningen och har kontinuerligt dokumenterat alla förändringar upp och ner. Hon hade därmed troligtvis rätt.

Men tillbaka till dagen på AC. När vi gick ut ur rummet så var hela vår tillvaro förändrad. "Hade ni varit färdiga med utredning redan så hade ni kanske haft ett barnbesked innan sommaren" hade vi fått höra. Innan sommaren?! Va?! Det var en HELT oväntad källa som berättade detta för oss- ett för oss bortvalt land eftersom vi helt enkelt inte hade mer än kunskapen som står på AC:s hemsida. Vi visste knappt varför vi valt bort landet men insåg att vi inte förstått innebörden av landets tillvägagångssätt vid adoption. Att höra att vi kanske kunde fått ett barnbesked på så kort tid som några månader gav oss nästan hybris och vi kände oss oövervinnerliga och obeskrivligt lyckliga. Vi bad om mer information på måndagen därpå men hade nog båda två redan bestämt oss på plats att vi skulle välja detta land. Allt skulle lösa sig. Vi skulle skynda oss med medgivandeutredning och sedan skulle allt rulla på. Äntligen gick allt vår väg!!! Vi skulle ha barn. Och jag började drömma om den sista sommaren utan barn. Vågade nästan drömma om den första julen med ett barn i min famn om allt skulle gå vår väg. Alla runtomkring oss svävade med oss.

Men så hände något. Medvetenheten.Verkligheten. Eftertänksamheten. Den kom som en bomb i september efter ett samtal med kansliet på AC som egentligen handlade om vår utredning och huruvida den passade in på det här nya landet och det andra landet som vi favoriserat från början. Samtalet startade upp en lång process av ifrågasättande tankar och faktum är att luften gick ur mig totalt och lämnade mig i en hysterisk gråt som höll i sig hela dagen. Jag blev informerad om att min plan att välja det snabba landet först och sedan det favoriserade landet när vi ville ha syskon inte skulle fungera. Vi skulle då inte prioriteras och troligtvis inte kunna får ett barnbesked. Att göra den omvända ordningen skulle inte heller fungera av främlingsfientliga skäl hos det snabbare landet menade B vidare. Det räckte nog med att mina planer om framtida barn från vårt favoriserade land gick i stöpet för att luften skulle gå ur mig, och på något sätt så märkte B tydligt i telefon vilket land våra hjärtan istället klappade för. En enkel fråga. Ska ni inte vänta lite längre då, och välja landet som har fångat ert hjärta? En tanke baserad på hur jag pratade om länderna. En tanke som raserade allt.

Dittills hade allt gått på räls. Våra utredare var fantastiska och det hade gått så snabbt att vi knappt hann med. Jag hade precis fått vikariat och godkännande var lovat av kommunen. Men, här någonstans så förändrades allt. Vad ville vi egentligen?

Min man kom hem på lunchen den dagen och där stod jag i vårt kök och grät fram hur svårt det var att acceptera att vi aldrig någonsin skulle kunna adoptera från den världsdel som vi alltid drömt om. Den världsdelen som vi valde redan för ungefär 3 eller kanske 4 år sedan då vi hade bestämt oss för ett land som inte längre förmedlar adoptioner. En sådan drömlik tanke och inställning är svår att släppa. Jag grät fram hur förvirrad detta gjorde mig och att det inte var någon tvivel om vilket land som instinktivt var lätt att redan älska och vilket land som krävde att vi fick anstränga oss för att hitta stolthet och kärlek för själva landet. Detta kanske är svårt för utomstående att förstå. Att det är viktigt att i viss mån vara stolt över, och förälskad i, landet man väljer att adoptera ifrån, men för oss har detta varit väldigt viktigt. Varför det är viktigt för oss är för att vi tycker att det är otroligt viktigt att vårt barn ska känna sig stolt över sitt ursprung och att det ska vara en viktig del av barnets liv. Det är vår uppgift att bädda för denna stolthet. Vi har ingen tvivel  om att denna kärlek till landet skulle komma med tiden i, om inte annat vid resan till vårt barn, men i denna stund kändes det som att det ena kom naturligt medan det andra fick tvingas fram.

I gråten så pratade vi om det praktiska. Skillnaderna. De praktiska fördelarna med att vänta, att välja vårt favoritland. Min make var chockad över min reaktion, men i och med att den kom så sattes även hans tankar igång och det var tydligt hur stor fördel han såg i att vänta. Av ekonomiska skäl framför allt, men också för att få en tid där det är möjligt att njuta av att det bara är han och jag, utan press av fertilitetsbehandlingar. En chans att njuta av tvåsamheten och barnfriheten innan vi skulle bli föräldrar. Inga beslut togs, men det var tydligt åt vilket håll det lutade.

Jag tänkte, bearbetade, tänkte lite till och tänkte lite mer. Vi pratade varje dag om vår kärlek till favoritlandet och utan att säga det rätt ut till varandra så hade vi ändrat våra planer. Det skulle inte bli någon sista jul med barn. Barnvagnen som vi fått av våra vänner skulle återigen ställas undan och livet skulle ännu en gång planeras om.

Det kändes bra, men också jobbigt. Det var det kloka beslutet att ta. Det beslut som helt och hållet bortsåg från min barnlängtan och tänkte på vad som gagnade oss alla tre bäst. Vi skulle inte skuldsätta oss genom  väldigt stora lån och kanske till och med hinna med en resa till Irland och Skottland innan dagen D. Vi skulle kunna ägna oss åt oss själva ett tag och ta vara på våra intressen och sociala liv med vännerna. Det gick bra ett tag. Medgivandet kom och vi kände ingen riktig brådska över att få iväg det till AC.

Men köerna till landet blev längre och längre och de där två åren vi sett framför oss närmade sig tre. Och jag- jag var väldigt sjuk och med sinande krafter kom också min barnlängtan dundrande som ett tåg. Den tog med sig en fruktansvärd mängd funderingar som gjort min tillvaro helt uppochnervänd.
Jag vet varken ut eller in. Vad vill jag egentligen? Vad ska styra mina val? Vad är viktigast för mig och vad väljer jag, respektive väljer bort när jag väljer land. I detta kaos av tankar har jag mått väldigt väldigt dåligt. Varje dag. Jag har gråtit så fort jag pratat om det och mellan maken och mig har diskussionerna inte sällan slutat i att vi sitter på varsin sida av bordet med tomma blickar och knutar i våra magar. Vi kommer ingenstans. Krockar, men ändå inte. Nära varandras ståndpunkter men samtidigt inte. En vän har kommit med insiktsfulla funderingar som samtidigt vänt ännu mer på steken och gjort mig ytterligare förvirrad. 

I detta nu, och under de senaste två månaderna så har livet verkligen varit uppochner. Jag tror inte att jag anade hur svårt detta skulle vara. Att välja land. Att välja och att välja bort. Att värdera och utvärdera. Att hamna i ett läge där ett barn inte längre är det enda som betyder något utan även aspekter som förkärlek för ett land, ekonomi, hälsa och det stora perspektivet på hur livet blir för barnet i vårt avlånga land. Väljer vi att basera våra val på ett eller två aspekter så väljer vi bort några andra. När började perspektivet bli så mycket större än att vilja ha ett barn?! Punkt. Ett barn. Jag vet inte vad som hände, men någonstans tappade jag fokus och klev in i en ångestladdad verklighet där inget längre kändes fast och bestämt. Jag är fortfarande där. Kvar. Förvirrad. Jag vet faktiskt inte när jag kommer att kliva ur den här bubblan. När jag mår bättre fysiskt (och psykiskt) troligen- men vad vet jag?

Imorgon postas vårt kuvert till AC och när de läst vår utredning så måste vi ha någon form av plan eller ett beslut eftersom vi ska placeras in i kö. Säkerligen borde jag ringa dem innan dess och prata lite om funderingarna. Om det aktuella läget. Få lite mer insikter om hur det ser ut just nu eftersom jag inte haft kontakt med dem sedan september.

Finns det någon som känner igen sig i min förvirring?