fredag 22 januari 2016

Att välja lång eller kort(are) väntan

Att det skulle vara så svårt att välja land, det hade jag inte kunnat tänka mig innan vi påbörjade vår adoptionsprocess. Det fanns inte på kartan att man skulle sitta här och acceptera några ytterligare års väntan om det fanns snabbare alternativ.

Jag är väl medveten om att det är ett lyxproblem i adoptionsvärlden och en lyx som relativt få blivande adoptivföräldrar kan känna. Det är trots allt inte ovanligt att det är en kamp mot klockan för att ens hinna få hem sitt eller sina barn innan åldern visar en för hög siffra för att få bli förälder. Jag kan förstå en del av dessa åldersbegränsningar, men en del är för mig helt orealistiska. Särskilt när de svenska reglerna om högsta ålder för medgivande till adoption de facto inte är regler utan snarare rekommendationer och kommunerna själva kan välja att bedöma denna fråga som de vill. Bristen på centralisering och bristen på individuell prövning av de adoptionssökandes ålder gör att detta system är ytterst oförutsägbart, missvisande och orättvist.

Jag som detta året fyller 27 år har inte samma kamp mot klockan som dessa stackars människor. Jag kommer att bli förälder genom adoption såvida jag eller min man inte blir allvarligt sjuka. Det gör alltså att en "semisjälvvald" extra långa väntan är ett rent lyxproblem, och det gäller att jag är insiktsfull nog att förstå detta. Det gör jag. Jag avskyr att höra orden att vi som är unga har lång tid på oss, men faktum är att det ligger mycket sanning i dessa ord. I adoptionsvärlden är vi nästan som vilda djur som borde visas upp på zoo eftersom vi är så ovanliga. Statistiken visar att antalet adoptionssökande under 30 år har legat mellan 0-1,78 % av de totala sökande 2013 och 2014. Som djur på zoo.

Men åter till huvudspåret- val av land. Jag trodde aldrig att det skulle vara så fruktansvärt svårt. Det är så många variabler vi har att ta med i beräkningen och det är få saker som känns självklara. Inget land har allt- det kan man i alla fall konstatera, så därför får man välja det som passar oss bäst utefter de krav och förutsättningar vi har. Vi var länge inställda på ett land som tyvärr stängde ner de internationella adoptionerna. Vi tänkte därför om och ställde in oss på ett annat land i samma världsdel som egentligen hade bättre "villkor" men skulle innebära några extra års väntan. Efter att ha blivit tipsad om ett annat land i en helt annan världsdel så insåg vi att det skulle kunna finnas en väg som gick snabbare än vi trodde var möjligt. Det kändes så rätt. Så enkelt. Som om vi fått hjälp från ovan.....Tills verkligheten slängde sig i våra ansikten och vi började inse på riktigt hur svårt det skulle bli ekonomiskt när vi inte skulle ha chans att spara ihop så mycket pengar. Tills vi insåg att vi för evigt skulle gå miste om barn från den världsdel vi tänkt från början. Då började allt bli svårt. Sååå svårt.

I den där djungeln har jag försökt bredda mina sinnen och ta in alla länder som är möjliga för oss. Utefter väntetider, barnens ålder, kostnaden och möjligheter att adoptera ytterligare ett barn i framtiden så försöker jag och maken ta rimliga beslut. En del måste fattas snabbt eftersom vi har chans att sända handlingar omgående till en del länder. Men om vi väljer bort dem nu så är det ett definitivt beslut. Det är svårt.  En del länder är osäkrare eftersom man inte vet hur de svenska köerna artar sig och därav har svårt att uppskatta den totala väntetiden. I adoptionsvärlden är inget säkert.

I de bästa av världar så hade vi inte begränsats av ekonomi. Men den bittra sanningen är att det allra främst är ekonomin som står emellan oss och vårt barn nu. Det känns extra svårt att acceptera efter 6 års kamp emot ett barn och många tiotusentals kronor som spenderats på behandlingar och mediciner. Att det ska vara DET som är vårt störta hindret för att få ett barn i famnen blir helt skevt. Livet som infertil visar sig vara orättvist på fler sätt än man kan tänka sig.

Jag kommer att påbörja en insamling till vår adoption snart. Jag vet att många har följt mig länge, och kanske finns det någon som vill bidra med en extra hjälp till vår kamp. Varje liten krona hjälper oss framåt. Jag måste acceptera att vi behöver hjälp av nära och kära.

För övrigt såg jag ett inspelat klipp från vår första graviditet, vårt första missfall, och dagen innan mitt fjärde missfall. Jag grät inte. Inte en tår. Så stark jag kände mig!!!

5 kommentarer:

  1. Usch! Försår att det är jättejobbigt att välja land, det blir ju så slutgiltigt trots att man hinner gå och älta sitt beslut i flera år innan man äntligen får ett barn i sin famn. När man kommit så långt känns nog beslutet inte alls lika viktigt, men nu...nu är det ju det enda ni har kontroll över i processen att få ett barn. Så jag förstår er ångest!
    Men det verkar ju som ni i era hjärtan helst vill ha ett barn från "första" världsdelen även om det skulle gå långsammare. Och det verkar väl även bli bättre ekonomiskt? Att ni har mer tid att spara ihop pengar, eller förstår jag fel? Men jag säger som min mamma alltid säger till mig när jag tvekar, lyssna på hjärtat. Även om det skulle ta längre tid.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Självklart kommer jag att bidra med en liten summa. Vi får hjälpa varandra. Många bäckar små... :)

    Det där med land är svårt ja. Vet inte alls vilket vi skulle välja.

    Kramar

    SvaraRadera
  3. Det är inte helt lätt att välja land. Och det förändras så mycket hela tiden. Vi valde två länder, Colombia och Sydkorea, när vi ställde oss i kö första gången för 5-6 år sedan. Vi var väldigt säkra på att det skulle bli Colombia och kollade upp mycket där när vi köade i Sverige men sen helt plötsligt så blev det stopp i Colombia och det tog fart i Korea och helt plötsligt ringde de och sa att vi fick skicka våra papper dit. Nu är vi snart på väg för andra gången för att hämta lillasyster i Korea. Då väntade vi i 3,5 år i kö för att skicka papper, nu är det ingen kö alls och vi kunde skicka våra papper direkt.

    Jag kan verkligen rekommendera att samla in pengar till adoptionen! Det är väldigt ovanligt att göra det i Sverige och inte helt lätt. Men många bäckar små :) Det finns många tips och idéer att få från USA dock.

    Vet inte om du har fått tipset än men det finns en samlingssida för adoptionsbloggar, det finns inte jättemånga som du säger, men några iaf :) http://adoptionsbloggar.blogspot.se/

    Stort lycka till med alla beslut!

    Cornelia - Resan mot syskon

    SvaraRadera
  4. Men hej kära du!

    Jag skrev tidigare bloggen Villbli3, om du minns? Jag var sjuk i utmattningssyndrom och valde att radera både min egna och andras bloggar under mitt tillfrisknande.

    Igår kväll började jag plötsligt tänka på dig, från ingenstans. Jag undrade hur jag skulle kunna hitta din blogg igen, och om den skulle vara uppdaterad. Jag undrade så hur det hade gått för dig. Idag googlade jag alla ord jag kommer ihåg att du skrivit i din blogg och FANN dig <3 Vad glad jag blev för det och ännu gladare av att läsa om era adoptionplaner. Men så ledsen över att vägen är så lång och svår.

    Sköt om dig och stort lycka till, önskar jag från botten av mitt hjärta.

    Stor kram
    Karin

    SvaraRadera