Östrogendominans och hormonernas förbannelse

Enda sedan jag fick min mens som 14-15 åring har den enbart gett mig problem. Den var oregelbunden, smärtsam och kraftig redan från start- gav mig migränattacker och huvudvärd, domnande ben, extrema smärtor, kräkningar, illamående utan dess like, trötthet och glömska, PMS, dimmig syn,  och akne på kinderna. Jag är nu 30 år och har sökt i vården ett 10-tal gånger enbart på grund av detta, men jag får ingen hjälp. Det man testat på mig är att slänga på kroppen hormoner i form av minipiller, hormonspiral osv men kroppen har stött ut spiralen och gett mig så hemska biverkningar av hormonpillren att jag tvingats sluta snabbt. Något jag idag är glad för.

Idag vet jag att jag är östrogendominant. Jag har nästan inget progesteron, och kvoten mellan progesteron och östrogen ligger så lågt att det är löjligt. För att må bra behöver man minst 100:1-500:1 av progesteron i relation till östrogen. Jag har 5:1... dvs, mitt progesteron är 5ggr så högt som östrogenet, men det borde vara minst några hundra ggr större. Progesteronet var knappt mätbart på mitt blodprov så chansen är rätt överhängande att kvoten egentligen är ännu mindre. Att jag vet detta är för att jag läser på och tar ansvar för min hälsa, men gynekologen ger blanka fan i detta.

Idag vet jag- och det gör mig så jääääävla förbannad. Hur tror man att IVF ska funka om kroppen är okapabel att producera graviditetsbehållande och östrogenstabiliserande hormoner i frisk mängd?  Här har vi ju anledningen till missfallen. Fem stycken skulle jag genomlida. Och trots det togs inte mitt progesteronvärde en enda gång på fertilitetskliniken..... inte en enda... trots att lågt progesteron ses hos de flesta som får missfall. Jag önskar att jag hade vetat allt jag vet idag om hälsa, sjukdomar och hormoner. Och jag önskar faktiskt att jag hade satt mig själv i första rummet istället för mitt framtida barn. Allt som vi gjorde med mig den där tiden fick mig att gå sönder och jag har svårt att reparera mig.

 Jag känner mig arg som måste ta precis allt i egna händer och kämpa för min kropp och hälsa. Jag känner mig arg för att kvinnors lidande ofta förklaras med "det kan vara så, det är normalt- bara att vänja sig". Jag känner mig arg för att jag av någon anledning fått så svåra kort i min kortlek och att allt ska vara en sån kamp hela tiden. Tänk om man bara kunde få må bra någon gång och njuta av livet istället.. undrar hur det skulle kännas. Hur skulle livet kännas utan ständig smärta, en uppsjö av symptom som stör vardagen och numera även så stort handikapp att jag behöver kryckor för att gå?

Jag älskar mitt barn mest av allt i hela världen och jag är glad att h*n kom in i mitt liv. Jag kommer aldrig i mitt liv vilja forcera min kropp att bli gravid- och det enda fina med att jag försökte göra det i så många år var att det var just VÅRT barn som kom till oss den där dagen 2017, för det var precis rätt i tiden för att våra vägar skulle korsas. Men, jag kommer aldrig utsätta kroppen för något liknande igen. Aldrig!!!