Livmoderundersökning

Nu vet jag knappt vad man kan ta reda på mer om min fertilitet och eventuella motståndskraft mot embryon med de förutsättningar svenska klinikerna har. Möjligtvis några extra prover hos den privata läkaren om jag tjatar ordentligt, men det kommer att kosta multum och är lite mer komplext eftersom jag hör till ett annat län. Men jag får väl vara glad för att det åtminstone är i Sverige. Flera prover har tagits nu.. Bland annat 3 som rör immunologi, TSH 4, och en del annat. Allt är fint som fisken, helt normalt och min klinik vill inte ta några fler prover eftersom det inte är standard. Jag har redan tagit långt mycket fler än man brukar.

Idag gjordes också en ultraljudsundersökning av livmodern och saltlösning sprutades in genom en kateter i livmodertappen, in i livmodern. Även den ser fin ut. Inga polyper eller myom som skulle kunna stöta ut fostret, och en jämn och fin form på både slemhinna och själva livmodern.

Jag vet att det borde vara ett glädjande besked, och delvis är det givetvis det. Man vill ju inte hitta fler fel på mig. Men samtidigt känns det väldigt modfällt att inte veta orsaken till missfallen och därmed även ha ont om hopp för att nästa gång ska gå vägen. (Om det blir en nästa gång). Min läkare förstod precis vad jag menade när jag förklarade mina känslor, och det kändes skönt. Att önska att man ska finna något fel på kroppen (givet att det går att lösa på något sätt) är ju en suspekt känsla, men i grund och botten handlar det ju om att man vill VETA var felet ligger så att det inte händer igen.

För det mesta lyckas jag med att trycka bort tankarna på ivf, missfallen och framtiden, och jag har märkt en klar förbättring av mitt allmäntillstånd. Jag är gladare, vill göra mer saker och är återigen den sociala och glädjespridande människa som är en stor del av min personlighet, en del som ibland får ta ett steg bakåt när jag har det tufft. Så, i det stora hela mår jag bättre. Visserligen sover jag extremt mycket, är kolossalt trött hela dagarna och har varit sjuk i influensa och annat tjafs mer eller mindre oavbrutet även nu när jag slutat med kortisonet. Kroppen protesterar, men psyket mår i alla fall bättre, och det är ett viktigt steg i rätt riktning.
Idag har tankarna dock flugit tillbaka till de där mörka och sorgfyllda ställena i mitt hjärta, men egentligen är det inte alls konstigt- för idag var jag tillbaka på kliniken igen (trots vår paus) och då är det klart som korvspad att tankarna kommer tillbaka.

För övrigt vill jag tillägga en sak för mitt eget minnes skull. I torsdags (13/2) kom den första naturliga mensen på drygt ett och ett halvt år, och den kom med riktiga besked. Jag hade så ont innan och under tiden att jag varit gråtfärdig på kvällarna och har inte klarat mig utan citodon och en ständigt glödhet värmekudde på magen. Dessutom har jag blött så rikligt så att jag till och med blött igenom mina kläder. Senast i onsdags var jag väldigt glad över att min långa jacka täckte ovandelen av benen när allt plötsligt började forsa inne på mataffären Willys. Min man fick komma till undsättning. I några dagar räckte en tampong av största varianten i knappt två timmar innan jag hade börjat läcka, och så mycket har jag inte blött tidigare, om man bortser från missfallen givetvis. Jag hoppas innerligt att det var en engångsföreteelse, för jag tycker att min mensupplevelse är tillräckligt smärtsam redan, och jag vill inte att den ska vara värre än så. Det är ju intet för inte att man misstänkt endometrios på mig tidigare(!).

Slutligen, för denna gång, vill jag bara säga att jag fortfarande håller tummar och tår för er andra, gravida såväl som kämpande. Trots att jag låter bli bloggandet så ska ni veta att ni finns i mina tankar. Jag hoppas att ni mår så bra ni kan..

De två meningarna

Det finns två meningar som jag febrilt försöker att trycka bort ur mina tankar. De är så tunga att tänka på och jag blir arg så fort de letar sig i i mitt medvetna. Jag vill inte uttala dem högt, men kanske kanske kanske känns det bättre om jag skriver dem? Kanske känns det som en lättnad efteråt? Jag prövar. Men oj så mycket kraft det krävs av mig för att skriva dessa två meningar.

"Jag har varit gravid tre gånger. Men jag förlorade alla tre och är fortfarande barnlös.."

Nej, någon lättnad infann sig aldrig i min kropp. Bara ilska. Varför jag? Varför ska någon människa överhuvudtaget behöva leta fram en sådan styrka att fortsätta leva som jag (och många i min sits) tvingas göra? Jag är arg och uppgiven över den totala maktlösheten. Fyra år efter första "göra-barn-sexet" börjar tankarna närma sig uppriktig uppgivenhet. Det här kanske inte går? Fem icsi, 2 FET och ett gäng pergotimekurer senare har jag insett att det inte finns så mycket hopp kvar att få bära ett barn. Oavsett gener på barnet...