Våra liv. I nedplitade medicinska termer.

I öronsnäckorna pulserar Bon Ivers "holocene" och tårarna som gjort mina kinder alldeles stela har fått mitt ansikte att bli alldeles randigt. Krashad i soffan efter en dag som egentligen inte varit så krävande men som ändå sugit energin ifrån kroppens alla muskler, är vanligt numera. När tröttheten är sådär överväldigande att ett enda steg framåt känns oöverstigligt så svämmar känslorna lätt över. Våta ögon under solglasögonen när en kär nätvän fått ytterligare ett minus. (Tänker på dig och M... Livet är så orättvist!!)

Floder av tårar när journalerna som kommit hem beskriver år av helvete och onormaliteter. Bilden som lever i sinnet är annorlunda än det handgripliga som kan läsas på ett papper. Det blir plötsligt så verkligt. De där orden handlar om oss. Om våra liv. Nedplitade i korta medicinska termer.

En dag som denna har jag fällt veckans tårar. 10 minuters hopplöst sörjande över orden i journalkopiorna. 0%rörliga spermier. Manlig och kvinnlig infertilitet. Obefruktade ocyter. Överstimuleringar. Graviditeter. Blödningar. Missfall. Skrapning. Smärtor. Avvikande prover. Planeringar. Tårarna kommer sällan, men är befriande när de väl har dykt upp. Renande. Rensande. Sen tar tårarna semester igen och återkommer när de verkligen behövs igen.

Ja, ni har rätt- ni fina människor som bryr er så mycket om hur jag mår. Jag är farligt nära den osynliga gränsen mot ytterligare djupt lidande. Men jag är så nära att jag inte ens vet om jag klivit över den där gränsen eller inte. Jag är så nära och så trött att jag inte vågar ta reda på svaret. Så rädd för konsekvensen-- att adoption kan försvinna som alternativ om jag går till läkare och ärligt berättar vad som pågår i min kropp.. Det får inte finnas på papper. Så kan det gå när man är fast mellan två stolar! Så jag gör vad jag kan. Jag sorterar och väljer bort. Prioriterar och tänker på min vila. Jag får inte gå sönder mer nu. Jag är viktig. Jag måste hålla.

Knak och brak. Allt är inte lätt när tröttheten drabbar två älskande under samma tak. Oro för varandras hälsa. Starka viljor att lyfta upp och lyfta fram leenden, men tröttheten i luften blir övervägande. Vem lyfter om båda är för trötta? Den där långa och stiliga som så ofta har sorgsna ögon numera, eller den söta och korta som kämpar med en elak kropp och sargad själ? Det är inte lätt att se någon annan lida. Hjälplöshet. Oro. Vilja att hjälpa men inte kunna. Livet i en liten ask.

Imorgon är en ny dag.

En trolig stressreaktion

I söndags satt jag i ett tåg på väg hem från en 30års fest hos en vän som bor ett par timmar bort. I tåg får jag alltid tid att tänka och faktiskt slappna av, men jag åker tåg alldeles för sällan för att få en regelbunden paus från den vanliga vardagshetsen och tid till eftertanke. Men just i söndags hade jag tid.

Med hörlurar som stängde av omvärlden och lagom dyster hipstermusik på hög volym så kunde jag inte annat än att reflektera över hur livet är just nu, och hur turbulent min vardag alltid tycks vara. När får jag någonsin riktig frid och vila?

Tårarna började bränna bakom ögonen när jag satt där på tåget, men mest av ren och skär utmattning. Sedan dess har mina ögon bara fortsatt att vatnas, och minsta lilla petitess får mig att störtböla. Kranen sattes på, och stängdes liksom inte av, och jag undrar i mitt stilla sinne om det är först är nu som känslorna gör sig synliga. Det är så mycket som har hänt, och jag har mått dåligt rent fysiskt i månader- men att känna efter hur mitt psyke mår har jag inte tillåtit mig. Jag har varit den där starka och beundransvärda unga kvinnan som klarar att gå över eld och djupa vatten utan att brytas ner. Jag är så klart fortfarande samma starka kvinna, men just nu har bägaren runnit över och får mitt inre att koka.

Ja, mycket har hänt. Det fjärde missfallet kom för ca 6 veckor sedan och min kropp har mått riktigt dåligt ända sedan dess.
För det första är jag så otroligt trött. Sådär trött så att all sömn i världen inte ger mig energi, och soffan är min bästa vän mellan morgon och kväll. Men värst är min extrema huvudvärk som inte ger mig en endaste sekunds paus, en endaste dag.. Det började redan innan missfallet och håller fortfarande i sig. De mest intensiva skoldagarna innan min examen så hade jag daglig migrän i två veckor, i samband med ägglossning och sedan mensen. (Ja hör och häpna- jag fick mens efter 31 dagar!!!! Kortaste cykeln i hela mitt liv!!!!). Hur som helst, i samband med det så hade vi (och har fortfarande) byggarbete utanför lägenheten- vilket innebar hemskt höga ljud och mycket extra arbete för oss när våra fönster skulle bytas. Det var fruktansvärt tufft. Helt vedervärdigt faktiskt om jag ska vara ärlig. Men jag tog mig igenom det. Jag gjorde en marknadsundersökning och skrev 5 stora uppgifter/pm och har alltså nu slutfört min universitetsutbildning. Jag vet inte hur jag lyckades, men på något sätt blev jag klar i tid. Och på något konstigt sätt lyckades jag få VG på allt jag gjorde det sista året. Alla kurser, uppgifter, tentan och c-uppsatsen. Trots allt som hände under tiden... Med migränlummigt huvud stod jag där på scenen på examensceremonin den 5e juni och var ändå så vansinnigt lycklig. Jag hade klarat det!!! Jag har nu en kandidatexamen som jag slitit väldigt hårt för.

Hela sommaren, från och med examen så har vi varenda helg inplanerad från början till slut. Det är roliga saker, men jag kan inte uppskatta det när jag mår såhär. Istället känner jag mig ängslig och får krav på mig att jag måste må bra. Eftersom nästan alla helger inkluderar resor på 5-60mil så är det inte helt lätt när man mår dåligt. Nästa vecka ska jag dessutom spendera 6 dagar på universitetet för en sommarkurs i sång. Toppen men denna huvudvärk (!). Sen kommer vår tågluff, om en månad, och det blir inte mycket vila innan dess. Det spelar egentligen ingen roll att jag lockas av roliga partyn, midsommar i Norrland, vårt alldeles egna musikarrangemang med liveband, och massor av födelsedagsfiranden. Kroppen strejkar på så många sätt, så det spelar ingen roll att det är roliga saker som planerats in- för orken räcker ändå inte till.

För att gnälla vidare så gör inte magkatarren, yrseln och illamåendet saken bättre direkt. Har varit nära att svimma flera gånger, men det är inte särskilt ovanligt för mig. Jag har uppenbarligen en släng av urinvägsinfektion också, och igår började jag en kur på 5 dagar. Det borde dock inte vara urinvägsinfektionen gör att jag känner mig sjuk och trött. Det borde framförallt inte vara den som ger mig nattsvettningar à la klimakteriet och klimakteriesvallningar nästan varje natt. Har försökt stå ut utan att klaga, men missfallet var ju för tusan 2a maj och det har hållt på sedan dess. Nej kroppen är i obalans och jag undrar om jag inte borde lyssna mer på vad den säger.

Min läkare på Ferten kollade att allt är ok med de nedre regionerna och allt var ok utöver ömheten över urinblåsan och vita blodkroppar i urinen. (Därav behandling mot urinvägsinfektion). Det här med svettningarna och värmesvallningarna förklarade han som en trolig stressreaktion, och om det är någon annan hormonell störning (vilket jag tror) så bör det ge med sig snart.

"En trolig stressreaktion". Mm, den här gången kanske jag köper hans resonemang, till en viss del i alla fall. Även om jag även tror att mitt immunförsvar är överaktivt och ger mig en rad symptom. Mycket talar dock för att kroppen visar med all sin kraft att det behövs en paus nu. En förändring. Ett stop. Lugn. Vila. Kontinuitet. Stabilitet i vardagen.

Men hur skapar jag stabilitet i vardagen när jag måste söka och finna ett nytt jobb, samtidigt som vi kommer behöva göra den mest aggressiva behandlingen någonsin i höst- inklusive resor utomlands och mediciner som är allt utom snälla??! Ett nytt jobb samtidigt som jag ska bryta ner kroppen i atomer.
Jag är så rädd för höstens stundande att det kanske är därför jag får så stark stressreaktion nu. Inga ord lyckas lugna min oro. För vad kan man egentligen säga för att lugna mig? Behandling kostar multum och jag måste ha ett jobb. Det går inte att säga emot. Det går inte att lösa. Och utan en aggressiv immunförsvarsbehandling kommer jag troligtvis aldrig kunna behålla ett barn. Och vem måste rycka i alla trådar, kontakta och se till att det finns läkare och sjuksköterskor som bistår med mediciner och dropp i Sverige? Jo jag. Bara jag. Allt hänger på mig.

Jag vet att jag skriver kryptiskt, och inte säger rätt ut vad vi kommer behöva göra i höst. Men det får bli rakare rör i ett annat inlägg. Just nu måste jag bara få gnälla av mig lite eftersom jag inte gjort det tillräckligt på senaste tiden. Gnäll gnäll och massa känslor.

Tänk om jag kunde gråta bort min oro, och mina dumma kroppsproblem. Då skulle alla problem lösa sig. För gråta- det kan jag minsann idag.