I öronsnäckorna pulserar Bon Ivers "holocene" och tårarna som gjort mina kinder alldeles stela har fått mitt ansikte att bli alldeles randigt. Krashad i soffan efter en dag som egentligen inte varit så krävande men som ändå sugit energin ifrån kroppens alla muskler, är vanligt numera. När tröttheten är sådär överväldigande att ett enda steg framåt känns oöverstigligt så svämmar känslorna lätt över. Våta ögon under solglasögonen när en kär nätvän fått ytterligare ett minus. (Tänker på dig och M... Livet är så orättvist!!)
Floder av tårar när journalerna som kommit hem beskriver år av helvete och onormaliteter. Bilden som lever i sinnet är annorlunda än det handgripliga som kan läsas på ett papper. Det blir plötsligt så verkligt. De där orden handlar om oss. Om våra liv. Nedplitade i korta medicinska termer.
En dag som denna har jag fällt veckans tårar. 10 minuters hopplöst sörjande över orden i journalkopiorna. 0%rörliga spermier. Manlig och kvinnlig infertilitet. Obefruktade ocyter. Överstimuleringar. Graviditeter. Blödningar. Missfall. Skrapning. Smärtor. Avvikande prover. Planeringar. Tårarna kommer sällan, men är befriande när de väl har dykt upp. Renande. Rensande. Sen tar tårarna semester igen och återkommer när de verkligen behövs igen.
Ja, ni har rätt- ni fina människor som bryr er så mycket om hur jag mår. Jag är farligt nära den osynliga gränsen mot ytterligare djupt lidande. Men jag är så nära att jag inte ens vet om jag klivit över den där gränsen eller inte. Jag är så nära och så trött att jag inte vågar ta reda på svaret. Så rädd för konsekvensen-- att adoption kan försvinna som alternativ om jag går till läkare och ärligt berättar vad som pågår i min kropp.. Det får inte finnas på papper. Så kan det gå när man är fast mellan två stolar! Så jag gör vad jag kan. Jag sorterar och väljer bort. Prioriterar och tänker på min vila. Jag får inte gå sönder mer nu. Jag är viktig. Jag måste hålla.
Knak och brak. Allt är inte lätt när tröttheten drabbar två älskande under samma tak. Oro för varandras hälsa. Starka viljor att lyfta upp och lyfta fram leenden, men tröttheten i luften blir övervägande. Vem lyfter om båda är för trötta? Den där långa och stiliga som så ofta har sorgsna ögon numera, eller den söta och korta som kämpar med en elak kropp och sargad själ? Det är inte lätt att se någon annan lida. Hjälplöshet. Oro. Vilja att hjälpa men inte kunna. Livet i en liten ask.
Imorgon är en ny dag.
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Eller så får man gå till privat psykolog å inte säga nått... (Min lösning på samma problem) om det finns ekonomiska förutsättningar, investera detta i dig själv. Det är det värt!
SvaraRaderaJag var ärlig och berättade om kurator hjälpen jag fick vid våra första 5 IVFer , men inte psykolog besöket mellan IVF och adoptionen.
Kram!!!
Att man gått/går till kurator eller psykolog ska inte vara en hindrande faktor i en adoptionsprocess.
SvaraRaderaDet är i alla fall det svar jag fått från både min kurator och från en handläggare på socialen. Då jag lyfte fram till min kurator om oron för att adoption möjligheten skulle försvinna om jag går och pratar med en psykolog.
Möjligheten att prata med någon och få hjälp att se saker från ett annat perspektiv är extra viktigt både i sorgen, barnlösheten och utsattheten som en adoptionsprocess kan bli.
Stor,stor kram och en massa kärlek!
SvaraRaderaJag hopas verkligen att du på något sätt kan hitta någon att prata med, antingen privat eller på annat sätt! Det hjälper! Det finns ingen kurator eller psykolog knuten till er klinik? Fast ni kanske inte tillhör den längre? Så har jag ju kommit runt problemet just nu, att jag går via kliniken, det bokförs som "övrig sjukvård"...men du har säkert redan tänkt på alla möjliga lösningar.
Men jag tänker på er och hoppas verkligen att ni får en sommar att hämta kraft ifrån! För att må bättre i er själva och varandra!
KRAM
Alltså du. Det måste gå att lösa!
SvaraRaderaHar ni någon kurator knuten till fertilitetsenheten eller kvinnokliniken där du bor? Jag är helt hundra på att den kuratorn jag gick till aldrig skulle skriva något som påverkat en adoptionsprocess och särskilt inte om jag hade uttryck min oro för det.
Jag förstår, eller rättare sagt jag VET att det kanske känns som ett maratonprojekt att söka reda på info om detta. Ta lite i taget, dela upp det över en tid. Ta fram nr en dag, ring en annan. Gå och träffa någon och säg som det är. "Jag är livrädd att säga hur jag mår pga eventuell påverkan på adoptionsprocess, hur funkar det?"
Jag är rädd för att du inte kan blunda för ditt mående, det finns inget "paus" eller ta det senare. När man är så utmattad som du beskriver, då behöver man hjälp för att inte bli sjukare.
Kramar <3
Jag har varit utbränd. Det berodde främst på mitt dåvarande jobb. Barnlösheten bidrog till att bägaren rann över. Kan inte föreställa mig hur det är att vara i din situation, däremot känner jag igen varningstecknen.
SvaraRaderaJag fick vila på recept. Läkaren sa att jag inte fick göra någonting på tre månader förutom att sova och träna regelbundet.
Jag sov och grät i ett halvår. Så småning om var det som att luften blev lättare att andas igen. Jag gick i terapi och löptränade. Det var det enda jag gjorde i nästan ett år. I terapin pratade jag om att överprestera på jobbet och barnlösheten. Det som fick mig att gå sönder. Jag fick både gå till djupet med mina känslor (vilket gjorde att jag mådde sämre igen under en period) och lära mig tekniker att hantera andra känslor och tillstånd.
I dag mår jag bra. Jag har tagit kontroll över det som går. Det andra har jag som sagt tekniker för att kunna leva med.
Du förtjänar att må bra. Du har klarat av mycket. Du har en utbildning. Du har en man som älskar dig. Det är en slingrig och jobbig väg tillbaka, men det går!
Stor kram/ Synderskan
Hej. Jag ser att du redan fått jättebra svar från andra. Jag kände mig träffad av det du skrev. I våras, efter hög arbetsbelastning på jobbet under lång tid samt vår kamp med IVF och missfall, var jag helt psykiskt slut och på gränsen till vad jag klarade. Googlade hur man rent praktiskt går tillväga för att bli sjukskriven samt pratade med kollegor om det. Men en av de sakerna som hindrade mig var de tankarna som du skriver om. Att ens psykiska ohälsa dokumenteras och finns kvar inför framtiden. Nu mår jag något bättre men är vaksam på var min gräns går. Jag vet att jag lätt kan hamna där igen. Kram till dig!
SvaraRaderaSänder dom varmaste kramar till dig!!
SvaraRaderaVi kämpar precis som ni.. flera år och massor med icsi-försök utan resultat..ääääntligen ett plus på stickan och nu i vecka 12 visar sig en MA... hur jävligt får det bli??!! Så arg och ledsen för dig och mig och alla andra stackare som kämpar och kämpar och hela tiden hamnar på ruta ett igen!
Stora kramar