Framtiden

Jag mår lite bättre. Jag ligger inte längre i soffan på dagarna utan sysselsätter mig med det ena än det andra. Det kom faktiskt väldigt plötsligt en massa inre vilja och lite mer energi för exakt en vecka sedan. Och vet ni va? Jag tror att det beror på att jag lydde era råd. För det första så bestämde jag och maken oss för att jag bara skulle göra saker för min egen skull. (Tack snälla för ett av de bästa livsråden ever). För det andra så gick jag till apoteket och köpte de starkaste d-vitaminerna, b-vitaminerna, och c-vitamin med zink som jag kunde hitta vilket jag äter tillsammans med mina vanliga kvinnovitaminer och folsyran. Alltså en riktigt stark vitaminkick. Hör och häpna, jag började med vitaminerna i söndags. I måndags började jag få energi. Och det är tack vare DIG som rekommenderade vitaminer. Gällande samtal med någon kunnig  så tog jag genast tag i saken och ringde runt. Hos svenska kyrkan ska jag få tala med en terapeut eller psykolog i höst. Innan sommaren kunde de inte och eftersom vi ska iväg på vår resa lagom till deras sommarstängning så passade det ganska bra. Jag sa att inget får hamna i mina journaler med tanke på adoption och de förstod samordnaren jag pratade med. Sjukskrivning är dock det som inte går att göra, för det kommer absolut förstöra för adoption. Det tar jag inte till om jag inte är riktigt riktigt sjuk. Så det är mest det som jag benämner som att sitta fast mellan två stolar...

Snart åker vi på vår tågluff i Europa. Vi blir nästan borta i en månad, och jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Mest glädje och förväntan givetvis, men också lite rädsla inför mina bristande ork som fortfarande är väldigt liten. Men tänk så härligt att få se så mycket!!

Vi har funderat väldigt mycket på framtiden. Fyra missfall och lika många år av intensiva försök på egen hand, med pergotime eller ICSI, sätter sina spår i själen. Det sätter så djupa spår att det inte längre är en självklarhet att bara fortsätta i samma bana. Missfallet i maj fick bägaren att rinna över och efter det så kan jag bara inte låta läkarna i Sverige köra på som vanligt genom behandling efter behandling efter behandling.Det sliter ju sönder mig, inifrån och ut.

I maj tog jag upp förslaget på allvar. Att utreda immunförsvaret var inte längre något som kanske måste ske någon gång i livet, utan det måste ske innan nästa behandling. Det måste bli på riktigt. Vi har inget val längre. Vi måste ta oss utomlands och slänga ut kopiösa mängder med pengar för att får svar och för att få hjälp. Utan en utredning av mitt och även av makens immunförsvar så vägrar jag att göra höstens inplanerade äggdonation. Hela kroppen bara skriker rätt ut att jag borde ha lyft på den här tråden redan när jag började misstänka att mitt immunförsvar var en bov bakom missfallen, men istället så väntade vi. Att missfallen snabbt gick ifrån 2 till 4 är för mig säkra bevis på att jag har rätt, men det var också smärtsamma upplevelser som vi kommer tvingas bära med oss i resten av våra liv. Det är ingen idé att vara efterklok och att klandra sig själv för att vi inte sökte oss bort tidigare, för det åsamkar bara smärta och självkritik. Men däremot har jag all makt i världen att försöka hindra att jag i framtiden klandrar mig själv för att vi inte gjorde mer....

I Aten, Grekland finns en läkare vid namn dr. Dimitri Papanikolao som arbetar på Life Clinic. Life Clinic är en av de få europeiska klinikerna som sysslar med den ännu kontroversiella behandlingen och utredningen av överaktivt immunförsvar när det gäller fertilitet. Klinik finns även i London (hos dr. Gorgy som är dyrare än Aten, men vissa föredrar) och i USA (ej europeisk såklart vilket innebär längre resa och högre kostnad, dock kanske något bättre eftersom det var där som allt började när dr. Alan Beer var aktiv). Hos dr. Dimitri i Aten tar man tester som skickas till Chicago för analys, och det är just dessa prover som ger svar på om immunförsvaret är överaktivt genom natural killer-cells (vårt cancerförsvar bland annat), antikroppar mot spermier eller hormoner, alternativt om problem med blodkoaguleringen kan ligga bakom infertiliteten. (Det finns många olika anledningar, och de som jag skrev är några av de vanligaste). Eftersom proverna ska skickas till Chicago så finns det alltså inga motsvarande prover som man kan ta här i Sverige. En del försöker till trots att ta proverna hos någon snäll läkare, till självkostnadspris, men jag har lärt mig att dessa prover absolut inte är rätt. De är missvisande och kan aldrig bedömas enligt dr. Alan Beers metoder, och därför är en tripp utomlands det enda alternativet i dagens läge om man misstänker immunoproblematik.

Nu i juli tog jag alltså första kontakten med Life Clinic. Jag förklarade vår situation genom att punkta upp information under följande punkter:
- General information (såsom civilstånd, ålder mm.)
- Fertility history (kort presentation om hur många år vi har försökt, och hur länge vi fått hjälp)
      -Femanle infertility (mina infertilitetsdiagnoser)
      -Male infertility (makens infertilitetsdiagnoser)
-Treatment history (Varje behandling i korthet, inkl. antal ägg, antal befruktningar, ev. överstimulering,    graviditet, tid för missfall.)
-Female medical history (Övriga diagnoser och åkommor som kan ha med immunförsvaret att göra)
-Male medical history (Samma som ovan för maken.)
Och slutligen ett stycke där jag sammanfattade och bad om hjälp.

I september ska vi dit för vårt första (och kanske enda) möte. Innan det ska jag fylla i ett formulär om vår medicinska historia och så ska vi boka ett telefonmöte för den initiala konsultationen. Det får dock bli i augusti när vi kommer hem från vår resa igen. Jag har haft lite kontakt med dr. Dimitris PA med informationsutbyte, och hittills har jag fått bra intryck av både läkaren och hans assistent. Hela kalaset kommer att gå på ca. 2100-2300 euro, exklusive dyyyra mediciner, resor, hotell (osv), så nog blir det saftiga pengar när man måste åka utomlands såhär. Detta är alltså utöver äggdonationsbehandlingen, och därmed inte som en IVF-behandling. Syftet med en behandling i Aten är att trycka ner immunförsvaret genom diverse mediciner för att förhindra att immunförsvaret attackerar embryot när det är som känsligast.

I Sverige finns en hel del frågetecken och orosmoment dock. Jag måste hitta någon som kan ge dropp, och en läkare som kan administrera de utländska recepten. Detta har,enligt vad jag hört, varit ett rent helvete för många som tidigare har varit i Aten. Jag ska inte börja ta tag i det innan resan, men ändå tänker man ju på hur i hela friden man ska lösa det.

Ja då vet ni hur mina framtidstankar har gått. Det som jag hintat om men som jag inte sagt rätt ut förrän nu. För nu är det bestämt och biljetter ska bokas. Framtiden är oviss, även om det är planerat att vi ska åka iväg till Aten. För samtidigt är jag så klart inte säker på att det funkar med immunologiska behandlingen, och jag vet inte hur mycket mer jag kommer att orka och våga om den inte funkar. Jag försöker att förbereda mig mentalt för att det trots allt kommer att bli adoption för oss. Jag läser adoptionsbloggar från landet jag favoriserar och närmar mig tanken på att det inte blir en adoption av syskon utan snarare av första barnet. Ja, jag är hel addicted av bloggarna som finns, vilket samtidigt håller mig borta ifrån fertilitetsvärlden som gör mig så tung och ledsen. Närmar mig tanken på ett äldre barn och upplevelsen av en adoption när landets struktur är krånglig och oförutsägbar. Försöker att tänka ut hur jag ska överleva åren tills det i så fall skulle vara dags. Jag längtar efter landet, dess kultur, miljö och dess människor. Det suger i hela mig när jag tänker på landet och barnen som kommer därifrån. Jag närmar mig. Sakta men säkert, men ändå forcerat och himlastormande. Kanske finns vår älskling redan i någons mage just nu när jag skriver det här? Kanske är det dig som vi trots allt har väntat så länge på?

Mot framtiden...