Mitt i en storm- när allt händer på samma gång

Som ni vet har jag bävat inför höstens ankomst. Jobb ska ordnas, och klaras av. Kroppen måste hålla och ork måste finnas. Immunologisk behandling ska göras i Aten, och äggdonation i Sverige. Allt måste klaffa och både kropp och psyke måste hålla.

Nu är det tyvärr så att utöver dessa (för mig) gigantiska prövningar så kan vi addera ett totalt kaos av miserabla omständigheter hos mina nära och kära. Omständigheter där jag behövs. Där mitt stöd och min omsorg är viktig. Där jag måste finnas till i hög grad. Där jag inte kan bryta ihop själv utan måste vara stark för andras skull. Där min egen hälsa måste hamna i bakgrunden, till förmån för andras.

För några veckor sedan fick vi besked om att min moster, som står mig otroligt nära, har fått lungcancer. Det är en ovanlig form av lungcancer som är aggressiv, men ändå den minst aggressiva av lungcancertyperna. Hon har precis påbörjat cellgiftsbehandling i Uppsala, men kommer aldrig att bli av med sjukdomen. I mitt huvud snurrar tankar om alla scenarion, och skräcken är total att hon inte ska svara bra på behandlingen. Tänk om..? Hur länge kommer hon finnas kvar? Hon som är en så fantastisk människa att hon bara inte får lämna oss. Hon som har ett barnbarn på 1,5år och en mycket nära och älskande släkt att finnas kvar för. Hon som redan kämpar med så många sjukdomar och så mycket daglig smärta och känslig kropp. Hon som har gått igenom mer än vad någon människa borde behöva utstå och inte har förtjänat en enda grej. Hon som har så mycket sjukdomar att hon skäms när hon måste radda upp dem för läkaren. Hon som varit så sjuk att hon därför tvingas leva på existensminimum och aldrig har tillräckligt med pengar för att ens äta den mat hon önskar. Hon som fick över 12 missfall och tillslut blev av med både livmoder och äggstockar på grund av tumörer och polyper. Hon som inte får försvinna från våra liv.....

Mitt i all oro över min moster så blir min milt dementa mormor sämre och nytt boende måste verkligen ses över. Hon bor ensam i ett hus och vägrar att ta in hemhjälp, och att flytta är helt otänkbart för henne. Jag förstår henne. 60 år i huset som morfar byggde är inte lätt att slitas ifrån. Det är hennes identitet. Hennes minnen. Hennes liv. Dock är situationen ohållbar. Det blir min mammas börda, och min mammas strid. Min älskade mamma som också har så mycket problem med sin kropp och som är så fragil men samtidigt så stark. Hon som tar hand om alla andra medan hon själv går sönder. Hon som är ett viktigt stöd, men också behöver ett starkt stöd från sina två barn och sin syster för att orka med vardagen. Hon som lever med en man (min pappa) som är väldigt svår och inte ger henne det känslomässiga stödet och den praktiska hjälpen som hon behöver. Hon som vantrivs i huset som förfaller, där maken är den stora stoppklossen för förändring. Hon som nu bryter ihop, men samtidigt måste vara stark för sin syster, för sin mor och för sina barn. Hon som behöver oss nu...

För dem måste jag finnas, och för dem måste jag ställa upp. Jag ska finnas vid min mosters sida hela vägen, och jag ska stötta min mor. Jag ska tillsammans med min man och bror ta tag i renovering av föräldrarnas hus för min mors skull- för jag ser inte längre möjligheten att låta bli. Jag måste hålla, min kropp måste hålla och mitt psyke likaså...för deras skull. De är viktigast..

Men samtidigt som detta kaos omkring mig har tagit form så har en nära vän krossat fotleden och mår fruktansvärt dåligt. En annan nära vän (i samma gäng) har fått fel på sköldkörteln och är både deprimerad i snudd på (?) utbränd. För båda måste jag finnas där. För båda måste jag ställa upp. De lider och jag kan inte ta ett steg bakåt och säga- "Nej tyvärr, det passar sig inte just nu. Men återkom lite senare när jag inte har så mycket annat omkring mig." Det är inte jag. Jag är den som man kan räkna med när livet är svårare. Men hur ska jag hålla? När sätter jag stopp? Lyssnar jag till era goda råd och tar ett stag bakåt, eller fortsätter jag att lägga deras våndor på mina axlar?

Min makes mamma mår inte heller bra. Hon har börjat få värkande kropp och det gör henne väldigt deppig och tvär. Jag känner inte igen henne just nu, och hennes stöd skulle jag verkligen behöva just nu. Hennes stöd får inte försvinna.

I detta fullständiga kaos ska jag alltså göra den svåraste behandlingen någonsin, och jag ska samtidigt peppa min man som är fullkomligt livrädd för att flyga. Jag måste vara positiv till något som jag alltså själv hatar att jag måste göra. Jag måste gå igenom ytterligare månader utan ordentlig sömn eftersom även låga doser av kortison har den effekten på mig. Jag måste hålla, och mitt psyke måste gå igenom mer press och oro än vad som är rimligt.

De flesta skulle säkert råda mig att säga stopp. Att pausa och skära bort delar som inte är lika viktiga som andra. Ja. Jag kommer att vara tvungen till det. Men att skjuta upp behandling kan jag inte. (Om ingen kraftig försämring sker med min moster). Jag kan inte skjuta upp problemet, skjuta det framför mig. Jag måste ta i tu med det i höst- det är bara så. Behandlingen måste göras. Men, JA- jag kommer att behöva ta steg tillbaka. Välja mina strider och välja mina prioriteter. Sörja för min egen skull. Vårda min kropp som är utmattad och ständigt värkande. Vårda mitt psyke som går på högvarv. Prata med terapeut eller psykolog. Måste förstå vad jag utsätts för innan det är för sent, innan jag förstör mig. Måste lyssna till era råd och förändra mina tankebanor. Jag måste hålla. Men det är ju så svårt och mitt inlägg visar nog precis hur förvirrad och orolig jag är. Hur svårt jag har att sätta mig själv först och att sätta stopp innan det är för sent. Hur svårt jag har att förstå hur illa jag egentligen har mått, och mår- och att det måste finnas ett stopp på allt elände för att jag inte ska bli liggandes i en säng i flera år.

Inombords så finns det en allt starkare röst som försöker göra sig hörd bland allt sorl av oro och tankar. En röst som vill mig väl och som faktiskt bryr sig om mig och mitt välmående. En röst som vill att jag ska klara mig levande ur det här utan att gå sönder så mycket att mitt liv är förstört för alltid. En röst som blir starkare och starkare. En röst som säger:
"Det här blir sista gången. Jag orkar inte mer än så. Efter den här behandlingen sätter vi punkt och går vidare med adoption. Det räcker nu..."

Livets finaste resa..

...spenderar jag med min älskade man. Tänk så bra vi fungerar, han och jag. Den där roliga och trygga mannen som alltid finns vid min sida för att visa hur sann kärlek kan te sig. Han som finns kvar vi min sida dag efter dag, och som både vandrar på svåra vägar med min hand i sin, och som svävar med mig på små fluffiga rosa moln av förälskelse. När jag ser på honom så känns allt bara så rätt. Pusselbitar faller på rätt plats. Livet känns med ens så naturligt när han står vid min sida. Det är du och jag- du och jag.. min älskade man.

På vårt livs resa har vi varit den här sommaren. Vår riktiga bröllopsresa (såhär ett år efter det faktiska bröllopet) blev bättre än vad vi någonsin kunnat önska, och vi har sett så mycket vackert att vi är alldeles överfyllda av intryck. Så mycket kärlek som vi känner till den prunkande Skotska naturen och södra Tysklands vackra bergslandskap, med de österrikiska husen och olika folkdräkterna, trodde jag inte var möjlig. Där känner jag mig hemma. Att bo där vore som att bo i paradiset (landskapsmässigt). Kärleken sprudlar för London, för Amsterdam och för andra delar av England och Nederländerna som tog oss med storm. Vår resa har varit fantastisk.

Vi har tuffat runt i västra Europa med tåg och har testar våra gränser med diverse sovsalar på ohygieniska vandrarhem, nattåg, och spontana resplaner. Det har gått förvånansvärt bra att sova i ett rum som varit närmare 40 grader varmt, intill 15 okända människor, ovanför en pub som har hög musik till 03.00 dagligen. Det har funkar hyfsat att sova i liggvagn på tåg, men nu på hemresan har vi troligen blivit bitna av vägglöss i hytten och måste sanera ALLT vi haft med oss. (Precis vår vanliga tur med sista etappen av resor. Förra året krockade vi ju sista dagen). Det har gått förvånansvärt bra att bära en ryggsäck och handväska som säkert väger nästan lika mycket som jag själv, och det har gått bra att gå runt hela dagarna. Jag hittade lite krafter inifrån, och nog har de förvånat oss båda med sin närvaro. Jag har haft tuffare dagar till och från, men nog har det gått bra för det mesta. Sista veckan har väl egentligen varit svårast då jag varit ordentligt förkyld och haft feber. Inte så bra att resa med tunga väskor då, men vi har varit tvugna. Jag är på bättringsvägen nu i alla fall, men det har varit långdraget. Inget som förstört allt för mycket dock så därför inget att klaga över. Det finns ingen anledning att gråta över spilld mjölk när vi haft det så otroligt bra ändå. En heldag på hotellet med snorpapper och fransk tv kan faktiskt också vara helt underbart, även fast ingen av oss kan ett ord franska.

Ja underbart har vi haft det. Min frånvaro härifrån har tytt på något väldigt väldigt positivt, och jag blir så glad när ni tittar in och önskar att det är just därför jag inte skrivit på länge. Vi har inte ens haft wifi så mycket så jag har bara kollat mail och Facebook ibland, men inga bloggar på mycket länge. Ska läsa mig ikapp snart, för jag har garanterat missat en hel del.

Tack för att ni tänker på mig! Jag tänker på er med! Vi hörs mer en annan dag. Jag har mycket att berätta om jobbiga saker som händer omkring mig.
Kram på er