Limbo

Att försöka hålla ihop är inte alltid lätt. Distans är i denna situation nödvändig för min mentala överlevnad. På ett sätt har inget hänt- men samtidigt har allt hänt. Allt på en gång. För förr eller senare så kommer livet ikapp en människa som struntar i sin kropp under jakten efter den totala lyckan- i jakten efter ett barn. Livet kommer ikapp kroppen, och kroppen blir så medveten om sina begränsningar att den talar om för hjärnan vilken idiot den varit under alla dessa år. Och vilken idiot den är som fortsätter kämpa. Den talar om för hjärnan att det behövs vila och distans till allt som gör kroppen illa. Den talar om att det behövs mer mental själsro än denna hjärna någonsin kunnat uppbåda. Hur tror ni det går med den saken när ekorrhjulet inte slutar snurra?

Jag vet att jag sagt det förut, det är inget nytt egentligen- men det är inte särskilt mycket som fungerar väl med min kropp längre. Jag har fortfarande dagliga smärtor i muskler och leder. Ibland dova obehagskänslor, domningar och stickningar, men andra stunder riktigt skarp smärta. Jag kan i princip inte resa mig själv längre för att bäckenet ständigt värker så skarpt, men i övrigt är axlar, armar och benen värst. Till det så hör att jag är så vansinnigt trött hela tiden, oavsett om jag sovit 7 eller 11 timmar. Yrsel och illamående hör till min vardag och huvudvärk har jag då och då, men inte så ofta som jag har ibland annars. Gluten, sköldkörtel, och borelia är kollade. Likaså infektionsprover som varit normala. I alla fall enligt svenska mått mätta. I Aten fann läkaren höga avvikelser som visade på en kropp i krig med sig själv.

Jag hör ju hur det låter. Det låter som mental utmattning. Men jag tror att det finns en annan sida av myntet också. Värken i kroppen blir inte bättre och jag blir allt säkrare på att det finns en smärtsjukdom i kroppen- precis som hos majoriteten av mina släktingar och familj har. Just nu pågår mycket mental bearbetning av denna rädsloskapande känsla, för aldrig tidigare har jag haft så här konstanta smärtskov. De har kommit och gått- bytt av varandra och varit bättre under tider. Jag har nu praktiskt taget haft ont varje dag sedan i juni, och det klart att det inte är normalt. Det följer solklart menscykeln och förvärras strax innan ägglossning (ja ni hörde rätt- min kropp har börjat ägglossa -relativt regelbundet, om än inte normalt) och håller i sig tills någon vecka efter mens. Under förkylningar och dylikt förvärras det också.

Jag försöker att inte tänka för mycket, men just nu kan jag nog inte komma ifrån att jag är inne i en tänkar-period. Vår inställning till det kommande försöket med äggdonation och immunologisk behandling är att det blir vårt sista. Vårt 9e och sista försök. Den inställningen har gett mig så mycket tuffa tankar att hantera och sorg kan välla fram när jag som minst vill och orkar kännas vid den.

Jag försöker att distansera mig från min tryckande sorg som pockar på likt en gammal avlägsen vän som enträget ringer och tjatar på att komma på besök. Jag vill släppa in den men är samtidigt rädd för att om jag öppnar dörren så går den sedan inte att stänga igen. När jag öppnade dörren på glänt i helgen drabbades jag av andnöd och låg sömnlös en hel natt. Det är så tufft att känna efter- men bägaren börjar rinna över av sig självt även fast jag försöker att hindra den. Jag försöker att balansera sorgen med hoppet om att sorgen ska få sitt slut. Hopp och sorg på vardera axel. Det är väl så det måste vara. Balans.

Min moster går nu på strålbehandling i kombination med cellgifter. På strålningen har jag som mål att vara med alla 8ggr, men jag får helt enkelt vara med så många gånger som kroppen tycker att det är acceptabelt att ta sig ner för de tre trapporna och gå promenaden till sjukhuset. Om jag sa att oro för min moster inte stal någon energi så skulle jag ljuga. Vi vet ännu inre hur bra hon svarar på behandlingen, men hon är så beundransvärt stark! Hon ska fixa det här, det är hon säker på.


Allt och samtidigt ingenting på en och samma gång.
Jag SKA skriva mer om aten och våra planer med äggdonation, och jag vet att jag dröjt vansinnigt länge. Förlåt! Distans, som jag sa. Distans har varit min livslina. Men det kommer- jag lovar!

Del 2- Fertilitetsresan till Aten

På måndagen den 22a september så var det dags att ta sig till kliniken i norra delen av Aten. Kvällen innan fick jag ett litet nervöst sammanbrott när jag inte hittade adressen till kliniken, för ett informations blad som skulle ha bifogats i ett mail hade inte kommit fram, och konstigt nog går det inte att googla fram adressen hur mycket man än försöker. Jag vände mig till Atentråden men var så nervös över att inte få svar i tid att jag testade att ringa kliniken. Trots att klockan var över 21 på kvällen så svarade stackars arbetsnarkomanen Dimitri, så allt löste sig. Vi bokade taxi kl. 11 för att vara i god tid och för att hinna till lite apotek innan mitt inplanerade besök kl.14.

Så, efter frukost tog vi taxi i ca 30 minuter från Glyfada (södra Atenkusten) till norra delen av Aten där kliniken ligger. Det var lite klurigt att veta om vi var rätt eftersom det inte finns en enda skyllt som säger "Life Clinic", men ringklockan till vänster på byggnaden är till IAKENTPO clinic där dr.Dimitri hyr lokaler/arbetar på 5e våningen. Jag försökte lägga ut bilder men det gick inte av någon anledning, så det är också därför som detta inlägg kommer så sent. Men bättre sent än aldrig.

Jag var nervös som en korkskruv och trotts att vi gick och letade efter apotek och höll oss sysselsatta så var jag allt utom avslappnad. Tiden gick långsamt långsamt.... Apotek fann vi i två närliggande köpcentrum när man följde den stora vägen åt vänster och gick över gatan. Om man följde den stora gatan åt höger istället fanns ett coffehouse med sjukt goda ekologiska energigivande drycker.

Vi satte oss i väntrummet ca 13.30, men i slutänden insåg jag att det var helt i onödan. Läkaren var mer än en timma sen och tyvärr var det ingen som sa något om det, så jag hann bli både trött och irriterad. Tydligen hade ett par från Wien varit sena redan på morgonen vilket ledde till att hela dagen kom i ofas.

Mitt första intryck av dr. Papanikolaou var att han inte alls såg ut som jag hade föreställt mig. Där fanns inget runt ansikte med skägg, och en stor mage, utan en lång och gänglig man som såg betydligt mycket yngre ut än vad jag hade trott. Min andra reflektion var att han var väldigt stressad och ganska ofokuserad när jag träffade honom. Trött och nervös som jag var så gjorde det mig faktiskt ganska sänkt till mods och mina förväntningar av besöket hade varit väldigt annorlunda. Det är ju en sårbar situation att sitta helt ensam bakom ett skrivbord och på engelska försöka få fram allt som jag tror är viktigt för honom att veta samtidigt som han bläddrar i papper och flänger omkring. Vårt inledande konsultationssamtal hade ju täckt mycket, men inte allt.

Han ville väldigt snabbt ta blodproverna och göra ett ultraljud. Ultraljudet såg fint ut och han hade inget att klaga på när det gällde livmoder eller äggstockar, och faktum är att han såg att metforminet faktiskt hjälpt mig att få mindre pco-tendenser. Det var ju skönt att höra. Blodprover togs sen, men han hastade igenom vilka prover som var tagna så jag hann inte riktigt med. Medan vi pratade vidare så höll han på och packade ned proverna som skulle skickas till Chicago med bud, och han försökte få mig att känna hopp. Han trodde att immunförsvarets attacker var mitt främsta problem i infertiliteten men att även äggen ibland tillagas på fel sätt i äggstockarna.

Det var väldigt positivt att han också talade om mitt beteende och att jag måste bli vän med min kropp. Han kallade mig "extra clever girl"- en smart, driven, vetgirig och engagerad (osv) och menade att det både har sina goda och sina sämre sidor att driva sig själv så hårt. Med ett sådant beteende aktiveras immunförsvaret alldeles för mycket. Men han ville att jag skulle bli vän med mig själv och vara glad för de egenskaperna istället för att klandra mig för allt som händer i kroppen. Att jag skulle ta en paus med att analysera hur kroppen beter sig och försöka att acceptera det istället.

Hur som helst, jag fick sitta en stund i väntrummet medan han förberedde inför intralipid-droppet i ett annat rum. Just då kändes det inte bra alls. Jag kände mig snuvad på konfekten när jag hade åkt så långt och betalat så mycket för dryga 35 minuter med läkaren. Framförallt för att jag visste att andra kan komma ut ur rummet efter två timmar.. Men lite senare tog jag tag i saken själv och bad om några fler minuter efter att droppet var gjort, så då kändes det bättre eftersom jag fick chans att ställa mina frågor.

Droppet tog inte mer än 30min men ska normalt ges under 2h (med sån där annan utspädningspåse). Jag fick en enormt äcklig smak i munnen redan efter första droppen och blev väldigt trött. Tröttheten skulle gå över nästa dag sa han, och den var helt normal. Hemma kommer min granne som är sjuksyrra sätta droppet. Jag försökte läsa samtidigt men låg så obekvämt att det var halvt omöjligt. När droppet var slut kom plötsligt två sköterskor och en läkare från IAKENTPO-cliniken in och talade med varandra som om jag inte var i rummet. Läkaren tittade inte ens på mig och började lägga glidgel på ultraljudsapparaten som stod bredvid mig. Gisses vad gör de tänkte jag och kände mig våldsamt förbisedd, men sen fick jag syn på en annan kvinna som troligen var den som skulle undersökas med ultraljud när jag var klar. En sköterska tog bort infarten och forslade mig tillbaka till väntrummet.

Jag bad om de där extra minutrarna och det kändes skönt. Dimitri är trots allt en väldigt varm och engagerad man och han tog väl hand om mig efter droppet när jag var så trött att jag knappt visste vad jag hette. "You're body is very sencitive" sa han när jag berättade om den äckliga smaken i munnen som tydligen inte är så vanlig. Han bad mig återigen att hålla modet uppe och att hoppas.

Jag var trött och lite vissen när jag lämnade kliniken. Det kändes mycket bättre, men jag kände mig så tom utan min man. Mamma och jag tog oss tillbaka till de där apoteken vid köpcentrumen för att inhandla clexane och lite mer prednisolon innan vi åt lite mat, och sedan tog vi en random taxi tillbaka till hotellet. Hemresan kostade 22euro istället för 30 som ditrest hade kostat.

Jag somnade aldrig på kvällen trots tröttheten, så vid tretaget tog jag en melatonin som jag hade köpt på ett av apoteken. Äntligen somnade jag.

Tisdagen spenderade vi i Glyfada centrum och lite vid poolen. Jag längtade så mycket efter min man så jag ville bara att dagen skulle gå. När jag nästkommande kväll fick slå armarna om min man på Arlanda så kunde varken han eller jag släppa taget. Det som både han och jag hade gått igenom de senaste dygnen hade tagit så enormt hårt på oss båda. Vi släppte inte varandra på många många minuter.. Nu var vi äntligen tillbaka hos varandra igen.

I torsdags pratade jag med dr. Dimitri Papanikolaou igen. Provsvaren har kommit... Så nu vet jag vad som är fel och behöver rättas till. Men det kära vänner ska jag berätta i nästa inlägg.
En ny cliffhanger... ;)

På återseende.