Limbo

Att försöka hålla ihop är inte alltid lätt. Distans är i denna situation nödvändig för min mentala överlevnad. På ett sätt har inget hänt- men samtidigt har allt hänt. Allt på en gång. För förr eller senare så kommer livet ikapp en människa som struntar i sin kropp under jakten efter den totala lyckan- i jakten efter ett barn. Livet kommer ikapp kroppen, och kroppen blir så medveten om sina begränsningar att den talar om för hjärnan vilken idiot den varit under alla dessa år. Och vilken idiot den är som fortsätter kämpa. Den talar om för hjärnan att det behövs vila och distans till allt som gör kroppen illa. Den talar om att det behövs mer mental själsro än denna hjärna någonsin kunnat uppbåda. Hur tror ni det går med den saken när ekorrhjulet inte slutar snurra?

Jag vet att jag sagt det förut, det är inget nytt egentligen- men det är inte särskilt mycket som fungerar väl med min kropp längre. Jag har fortfarande dagliga smärtor i muskler och leder. Ibland dova obehagskänslor, domningar och stickningar, men andra stunder riktigt skarp smärta. Jag kan i princip inte resa mig själv längre för att bäckenet ständigt värker så skarpt, men i övrigt är axlar, armar och benen värst. Till det så hör att jag är så vansinnigt trött hela tiden, oavsett om jag sovit 7 eller 11 timmar. Yrsel och illamående hör till min vardag och huvudvärk har jag då och då, men inte så ofta som jag har ibland annars. Gluten, sköldkörtel, och borelia är kollade. Likaså infektionsprover som varit normala. I alla fall enligt svenska mått mätta. I Aten fann läkaren höga avvikelser som visade på en kropp i krig med sig själv.

Jag hör ju hur det låter. Det låter som mental utmattning. Men jag tror att det finns en annan sida av myntet också. Värken i kroppen blir inte bättre och jag blir allt säkrare på att det finns en smärtsjukdom i kroppen- precis som hos majoriteten av mina släktingar och familj har. Just nu pågår mycket mental bearbetning av denna rädsloskapande känsla, för aldrig tidigare har jag haft så här konstanta smärtskov. De har kommit och gått- bytt av varandra och varit bättre under tider. Jag har nu praktiskt taget haft ont varje dag sedan i juni, och det klart att det inte är normalt. Det följer solklart menscykeln och förvärras strax innan ägglossning (ja ni hörde rätt- min kropp har börjat ägglossa -relativt regelbundet, om än inte normalt) och håller i sig tills någon vecka efter mens. Under förkylningar och dylikt förvärras det också.

Jag försöker att inte tänka för mycket, men just nu kan jag nog inte komma ifrån att jag är inne i en tänkar-period. Vår inställning till det kommande försöket med äggdonation och immunologisk behandling är att det blir vårt sista. Vårt 9e och sista försök. Den inställningen har gett mig så mycket tuffa tankar att hantera och sorg kan välla fram när jag som minst vill och orkar kännas vid den.

Jag försöker att distansera mig från min tryckande sorg som pockar på likt en gammal avlägsen vän som enträget ringer och tjatar på att komma på besök. Jag vill släppa in den men är samtidigt rädd för att om jag öppnar dörren så går den sedan inte att stänga igen. När jag öppnade dörren på glänt i helgen drabbades jag av andnöd och låg sömnlös en hel natt. Det är så tufft att känna efter- men bägaren börjar rinna över av sig självt även fast jag försöker att hindra den. Jag försöker att balansera sorgen med hoppet om att sorgen ska få sitt slut. Hopp och sorg på vardera axel. Det är väl så det måste vara. Balans.

Min moster går nu på strålbehandling i kombination med cellgifter. På strålningen har jag som mål att vara med alla 8ggr, men jag får helt enkelt vara med så många gånger som kroppen tycker att det är acceptabelt att ta sig ner för de tre trapporna och gå promenaden till sjukhuset. Om jag sa att oro för min moster inte stal någon energi så skulle jag ljuga. Vi vet ännu inre hur bra hon svarar på behandlingen, men hon är så beundransvärt stark! Hon ska fixa det här, det är hon säker på.


Allt och samtidigt ingenting på en och samma gång.
Jag SKA skriva mer om aten och våra planer med äggdonation, och jag vet att jag dröjt vansinnigt länge. Förlåt! Distans, som jag sa. Distans har varit min livslina. Men det kommer- jag lovar!