Söka efter tecken..

Jag tror att människan söker sig till någon form av mening i livet. Ibland söker man också efter tecken för att i någon form guidas i livets beslut, eller för att sia framtiden. Jag letar sällan efter tecken, men ibland kan jag be efter ett när jag behöver hjälp med att hålla hoppet uppe.

Igår och i natt hände något konstigt. Jag kunde som vanligt inte somna trots att jag var dödstrött. Så fort jag lägger mig sätter hjärnan igång på högvarv, som en betingad reflex. Sängen borde betyda sömn och rofylldhet, inte ökad stress. Nåväl, det är en helt annan historia som jag inte ska fördjupa mig i.

När jag gick upp för att kissa en andra gång och klockan var runt tre så hände det första konstiga. Sittandes på toa så slöt jag ögonen, och på ögonlocken kunde jag tydligt se ett rött, glödande foster- ungefärligt 16-20 veckor gånget. Har ni någon gång gjort övningen där ni får ett papper fylld av prickar framför er som ni ska koncentrera er på i en minut, för att sedan sluta ögonen och få upp en bild av Jesus (eller annan figur) på näthinnan i glödande röd färg? Om ni har det så vet ni precis hur den här bilden av fostret såg ut när jag slöt mina ögon. Glödande röd, och fruktansvärt tydlig.

Jag hade inte tänkt på barnlösheten innan. Inte på graviditet. Inget sånt. Bilden bara kom. Jag kände mig lite omtumlad, så jag bad om ett tecken, ett tecken på om det här överhuvudtaget kunde betyda något eller om det bara var en tillfällighet. Ett spratt från hjärnan.

När jag väl somnade så hade jag världens konstigaste dröm som inte kan förklaras i sitt rätta element, men den handlade i alla fall om afrikanska barn i nöd. Barn from Etiopien, Sydafrika, Kenya osv med ansikten som tydligt var från väldigt olika delar av Afrika, och alla ansikten var förvridna i rädsla och sorg. De gömde sig tillsammans med vuxna på ett skogsbeklätt berg som illegala flyktingar i rädsla för att bli hittade. Gömda under granar, uppgivna, kalla och rädda. Jag kan inte riktigt förklara känslan som drömmen gav, men bilden av de rädda ansiktena som stack fram under granarna sitter fastetsad på min näthinna. När jag vaknade så var jag om än ännu mer omtumlad och konfunderad.

Att lita på tecken har aldrig stämt för mig, men stundtals har det givit mig hopp under en tid i alla fall. Jag får tänka att detta inte var ett tecken helt enkelt, utan att det var tankar som bearbetas. Men omtumlad är bara förnamnet om hur det känns inombords nu. Det river och sliter i mig åt olika håll, en kamp som pågår intensivt ibland och som en dov bakomliggande slöja vid andra tillfällen. Kampen mellan hopp och hopplöshet. Mellan ett gammalt kapitel och ett nytt. Kampen mellan tid och tålamod. Mellan acceptans och ilsken sorg. En kamp mellan drömmen om en graviditet och en förändrad verklighet. Den där kampen som inte tar slut..