"Vårt" land stänger ner internationella adoptioner...

När ska eländet ta slut? Orkar jag ta mig igenom allt som händer oss..

Idag fick jag veta att KENYA stänger ner sina internationella adoptioner på grund av att det pågår människohandel i landet. Det hävdas att människohandel kan maskeras och "göras laglig" via välgörenhet (uppenbarligen syftat till adoptioner- även om jag personligen har svårt att se en adoption som renrakad välgörenhet). Hur som helst har landet stängt sina internationella adoptioner på obestämd framtid.

Att få det beskedet var som att köra in en kniv i mitt hjärta och vrida om varv efter varv efter varv. Kenya var ju VÅRT land. Kenya var ju vårt val. Kenya har ju fått våra hjärtan att bulta så hårt av längtan, och vi har i drygt ett halvår förberett oss mentalt för ett års boende i landet. Bloggar har lästs, google har överkonsumerats och afrikanska barn har beundrats på stadens gator. Kenya hade kunnat ge oss ett barn om 2 till 2,5 år. Plötsligt hade det blivit så verkligt och handgripligt att vara så "nära"- det gick att se ett ljus i tunneln. Att få ett barn genom graviditet känns så långt borta nu och som jag har sagt tidigare så har vi bestämt att vår äggdonation tillsammans med immunologisk behandling får bli det allra sista försöket att bli gravid och föda ut ett barn. Jag har inte mycket hopp för att det ska funka, och har därför börjat närma mig den kenyanska adoptionen som plan A istället för plan B.

Men ljuset i tunneln släcktes inom loppet av en minut när jag läste rubriken. Jag föll gråtande ihop min makes famn, sittandes på golvet framför en sprakande vedspis hos min svärmor. I timmar rullade stora krokodiltårar ner för mina kinder. Timma efter timma av tröstlös gråt och rinnande snor. Svärmor och maken försökte trösta med att det kan förändras och att vi inte vet vad som kommer att hända, men för mig så är det här beskedet så enormt känslomässigt nedbrytande. Den där varma tanken på en kenyansk adoption som jag hade förlitat mig på om (eller när...) våra desperata 9 försök med IVFer inte fungerat har plötsligt raserats. För mig är det stort. Det är enormt. Det är för stort. Nu hamnade ÄNNU mer press på mitt sista försök, och press hade jag redan så mycket att det räcker och blir över. Att ha ett sista försök är automatiskt försett med enorm press eftersom det inte finns några chanser därefter. Då är det slut. Finito. The end. Nästa kapitel i boken.

Just nu känner jag mig tom inombords. Tom, känslomässigt illamående och alldeles darrig i kroppen. Mina ögon är svullna och svidande, och jag inser hur traumatiskt det är för en människa att kastas mellan så stora och tunga besked i livet. Till råga på allt blev min nya Iphone 6a stulen i torsdags, mitt framför ögonen på mig.

Ibland blir det verkligen för mycket. Ibland undrar jag vad meningen är med att utsättas för så otroligt mycket som vi måste gå igenom.

Söka efter tecken..

Jag tror att människan söker sig till någon form av mening i livet. Ibland söker man också efter tecken för att i någon form guidas i livets beslut, eller för att sia framtiden. Jag letar sällan efter tecken, men ibland kan jag be efter ett när jag behöver hjälp med att hålla hoppet uppe.

Igår och i natt hände något konstigt. Jag kunde som vanligt inte somna trots att jag var dödstrött. Så fort jag lägger mig sätter hjärnan igång på högvarv, som en betingad reflex. Sängen borde betyda sömn och rofylldhet, inte ökad stress. Nåväl, det är en helt annan historia som jag inte ska fördjupa mig i.

När jag gick upp för att kissa en andra gång och klockan var runt tre så hände det första konstiga. Sittandes på toa så slöt jag ögonen, och på ögonlocken kunde jag tydligt se ett rött, glödande foster- ungefärligt 16-20 veckor gånget. Har ni någon gång gjort övningen där ni får ett papper fylld av prickar framför er som ni ska koncentrera er på i en minut, för att sedan sluta ögonen och få upp en bild av Jesus (eller annan figur) på näthinnan i glödande röd färg? Om ni har det så vet ni precis hur den här bilden av fostret såg ut när jag slöt mina ögon. Glödande röd, och fruktansvärt tydlig.

Jag hade inte tänkt på barnlösheten innan. Inte på graviditet. Inget sånt. Bilden bara kom. Jag kände mig lite omtumlad, så jag bad om ett tecken, ett tecken på om det här överhuvudtaget kunde betyda något eller om det bara var en tillfällighet. Ett spratt från hjärnan.

När jag väl somnade så hade jag världens konstigaste dröm som inte kan förklaras i sitt rätta element, men den handlade i alla fall om afrikanska barn i nöd. Barn from Etiopien, Sydafrika, Kenya osv med ansikten som tydligt var från väldigt olika delar av Afrika, och alla ansikten var förvridna i rädsla och sorg. De gömde sig tillsammans med vuxna på ett skogsbeklätt berg som illegala flyktingar i rädsla för att bli hittade. Gömda under granar, uppgivna, kalla och rädda. Jag kan inte riktigt förklara känslan som drömmen gav, men bilden av de rädda ansiktena som stack fram under granarna sitter fastetsad på min näthinna. När jag vaknade så var jag om än ännu mer omtumlad och konfunderad.

Att lita på tecken har aldrig stämt för mig, men stundtals har det givit mig hopp under en tid i alla fall. Jag får tänka att detta inte var ett tecken helt enkelt, utan att det var tankar som bearbetas. Men omtumlad är bara förnamnet om hur det känns inombords nu. Det river och sliter i mig åt olika håll, en kamp som pågår intensivt ibland och som en dov bakomliggande slöja vid andra tillfällen. Kampen mellan hopp och hopplöshet. Mellan ett gammalt kapitel och ett nytt. Kampen mellan tid och tålamod. Mellan acceptans och ilsken sorg. En kamp mellan drömmen om en graviditet och en förändrad verklighet. Den där kampen som inte tar slut..