Tågtankar

I tåg finns det gott om tid att tänka. Att tänka, reflektera, stanna upp och njuta av god musik i headsetet. I tåg händer det alltid något med min sinnesstämning, och antingen är det en positiv eller negativ effekt som blir resultatet.

Idag vandrar tankarna som vanligt iväg med mig, och beroende på musikens positiva eller deppiga underton så följer mitt mina tankar efter. Musik är något som påverkar mig sådär oförståeligt mycket, som om jag tillåter mig själv att uppslukas totalt av tonerna. Musik kan vända mitt humör med stark kraft. Kanske handlar det om associationer? Att man associerar vissa händelser och känslor man har känt, känner, eller tror att man kommer att känna med med melodiken. Just nu lyssnar jag faktiskt på folkmusik med Hazelius och Hedin efter att min svåger (och egentligen även makens föräldrar) haft sin påverkan på mig. (Det är lite av en folkmusiksfamilj, fast med en god blandning av kontraster såsom Pink Floyd och U2.) Underbart rofyllt, lite dystert, folkligt på ett charmigt gammeldags sätt och helt rätt om man gillar att också tänka sig tillbaka till gamla tider.

Idag, mitt inne i tågtankarna, så slår det mig att jag är lyckligare än vad jag varit på mycket länge. Julen och mellandagarna har varit fantastiska. Vi har spenderat vår tid med nära och kära, vänner och familjer enda sedan den 20e december och hade egentligen bara lite tid ensamma igår och i natt då vi sov ensamma i lägenheten första natten. Igår hann vi dessutom bara städa lite innan vi gav oss ut på olika håll för att uträtta ärenden och hade därför inte särskilt mycket tid tillsammans då heller. Nu är vi på väg igen, till våra väldigt goda vänner som bor 2h bort, för att spendera nyårshelgen hos dem. Ständigt tid med människor man älskar. Det händer ju inte så ofta att det blir så intensivt som runt jul och nyår eftersom man passar på att åka runt då, men för mig har det varit bra med det intensiva eftersom det slår mig ur banan och ruckar på mina rutiner. Jag har upptäckt att det enda, eller i alla fall det säkraste, sättet för mig att vara helt och hållet i nuet och känna mig riktigt genuint lycklig är när jag kommer iväg någonstans. Bort från mina rutiner och min vardag. Eller om det händer något stort hemmavid som är ovanligt, spontant och förvånande. Spontanitet och avbrott från det gamla vanliga behöver jag mer än vad jag någonsin har förstått tidigare. Och natur. Jag behöver komma ifrån staden. Tänk så mycket man lär sig om sig själv i livet. Vilken resa detta är.

Nu när jag haft så bra dagar så har jag känt mig så glad. Jag har haft mycket ork jämfört med hur det varit hela hösten och lyckan har tagit övertaget över de stunder då jag börjat känna mig nere. Jag tänker ofta på behandlingen som påbörjas så snart jag får mens, och på adoptionen från Kenya som inte blir av. Men jag försöker också att inte låta tankarna ta överhand. Jag känner mig starkare än jag gjort på hela hösten. Starkare, gladare och mer nöjd med tillvaron. Om det så bara får vara de här dagarna som varit så suger jag åt mig det som en svamp, för jag tycker att jag verkligen är värd att må så här bra. Det borde jag få göra nästan jämt egentligen om man ska vara krass, men jag suger åt mig det jag får och är tacksam för all kärlek jag känner i hjärtat. Det finns många människor i min närhet som är sannerligen spektakulära och som verkligen hjälper mig att känna såhär.

Utanför fönstret i tåget är det vitt av snö och mjölkig dimma ligger över träd och åkrar. Så vackert det är. Jorden bjuder oss på så mycket skönhet. Ser ni den?

Julafton

God jul mina älskade nätvänner!

Här firas julafton hos svärmor i ett torp med öppen spis och julgran med levande ljus. Jag har det bra och njuter av tiden. Mensvärk och förkylning (med feber till och från) dras jag med, men det är acceptabelt när man jämför med julen förra året måste jag säga.
Då började mitt tredje missfall den 23e december och vi fick spendera julafton ensamma och gråtande i lägenheten i stan.

Stundtals kommer minnen tillbaka av hur jag på juldagen grät när jag tände tre ljus (som kändes som en symbol för de tre liven jag då hade förlorat) och var tvungen att gå ut på trappan för att sansa mig. Eller hur jag låg på svärmors säng och försökte stå ut med kramperna, fullproppad med smärtstillande. Det blev ett fint julfirande då, trots allt. För mitt i det mörkaste mörka så kan man nästan alltid hitta någon form av ljus.

Idag är mitt ljus äkta. Det är inte intalat. Det är inte påklistrat och forcerat. Det kommer inifrån och är fyllt av hopp och glädje. Jag är nöjd över vad jag presterat med julmarknaderna där jag sålt mina skapelser och över alla handgjorda julklappar. Jag är nöjd över att jag behållt en del av glädjen över vårt äggdonationsembryo och att jag faktiskt fick känna nyvunnet hopp när jag som mest behövde det.

Idag kommer jag att tända ett ljus för oss alla. För er alla. För hopp och tro och för kommande lycka. Jag önskar er all lycka och en riktigt god jul <3

Vet ni?

I tisdags förra veckan genomförde vår äggdonator sitt äggplock och min man var inne och "producerade" sitt bidrag på morgonen. Känslan kring att behandlingen var igång kändes diffus och svårdefinierad. Ja, för faktum är att det är riktigt tufft att ge sig in i den nionde behandlingen.. Särskilt när vi sagt att det är den sista. Och när vi dessutom aldrig vetat säkert om det är min man som är helt steril (trots ett fåtal rörliga spermier) eller om det är våra kroppar som är allergiska mot varandra. Situationen är så komplex och ångestladdad. En äggdonation har ju liksom aldrig varit någon garanti.

För er som är nya eller har många andra bloggar att följa som ni lätt blandar ihop med varandra så kan jag påminna om att våra första 3 icsi-försök, som genomfördes 2012-2013, gav noll befruktade ägg.. Varje gång. Vi lyckades helt enkelt aldrig att komma längre än till äggplock när man använde min mans spermier och mina ägg, och det var därför vi övergick till spermadonation. Då gick det bra, fram tills missfallen som återupprepade sig 4 gånger. Äggdonationen blev lite av det sista alternativet, men för att öka oddsen så mycket vi kan så kör vi samtidigt en behandling som trycker ner mitt immunförsvar.

Vi har i en tid alltså misstänkt att jag och min man inte är kompatibla med varandra, men det fanns ju alltid en risk att han var helt steril. Ett spel med höga insatser och låga odds...

Tillbaka till ämnet. I tisdags hade Hon med stort H äggplock och fick ut 7 ägg. Jag kände mig bedövad och visste inte hur jag skulle reagera när sköterskan ringde för att meddela resultatet. Hur reagerar man när man är 50% säker på att för fjärde gången få ett samtal dagen därpå om att allt var förgäves? Med bitterhet? Trötthet? Tomhet? Hur som helst blev samtalet morgonen därpå både positivt och negativt. Med lika stor bedövad känsla i kroppen fick jag mottaga besked om att två ägg (av sju) var befruktade. Jaha, där kom det definitiva svaret: min man är INTE steril, och vi är allergiska mot varandra.

Dagen därpå ringde hon igen. En hade dött. Nu fanns det alltså bara ett litet stackars embryo kvar, och det skulle tvunget behöva klara sig till blastocyststadiet för att sedan frysas. Så är klinikens rutiner och det gick inte att motsäga sig. Hela helgen skulle det stackars lilla ensamma embryot behöva bära så stort ansvar. I den stunden gav vi upp. Vi ställde in oss på att använda ett av de frysta embryona med mina ägg istället och att det uppenbarligen inte var meningen att äggdonation skulle fungera. Jag hade en hektisk helg och kunde tänka på annat, men bearbetade samtidigt att planerna återigen hade krossats. Det kändes så orättvist. Allt som hänt. Sen kenya, och så det här när vi fortfarande kände oss totalt massakrerade i psyket av att vårt adoptionsland försvunnit som alternativ.

En hel helg passerade och hjärtat hoppade över några slag när "dolt nummer" ringde mig idag på förmiddagen. Nervöst började jag prata om annat, som om jag kunde skjuta upp den skärande smärtan genom att diskutera stölden av min telefon...
Sköterskan: -Det blev en jättefin blastocyst som nu ligger nedfrusen här.
Jag: -Va?????!!!!!!!??????
Sköterskan: -Hehe mmmm
Jag: -Nej men du skojar med mig?Sköterskan: - Nej jag skojar inte med dig. (Upprepar att den ligger i frysen och såg jättefin ut)
Jag: (igen) Va?!?!

Ja ni fattar säkert. Chocken. Förvåningen. Den sprudlande lyckan. Hoppet. Det nervösa fnissandes i telefonen som följde i resten av samtalet. Den klarade det! Vilken kämpe <3

Så blev dagen fulländad och den här behandlingen kan fortsätta som planerat med start av immunologiska behandlingen vid nästa mens (om ca 2v) och en återföring i mitten av februari ungefär.

Jag kände en så stark lycka inombords av denna jordskredsseger. Gud glömde oss inte. Det finns hopp. Det finns saker som faktiskt går VÄL för oss. Det är inte bara mörkt.

Ute på promenad gick jag mellan de julbelysta husen och tackade Gud för det vi fått och för att hoppet hittade tillbaka till mig idag. För att jag tilläts att känna mig utvald och räddad i en stund som annars kunde knäckt mig. Och när jag gick där och tackade för livsglädjen så insåg jag att jag borde tacka oftare, och inte bara be till Gud när jag har det svårt och vill ha mina önskningar uppfyllda.

Ja hörni, vet ni? Idag så känner jag mig verkligen lycklig.