Vet ni?

I tisdags förra veckan genomförde vår äggdonator sitt äggplock och min man var inne och "producerade" sitt bidrag på morgonen. Känslan kring att behandlingen var igång kändes diffus och svårdefinierad. Ja, för faktum är att det är riktigt tufft att ge sig in i den nionde behandlingen.. Särskilt när vi sagt att det är den sista. Och när vi dessutom aldrig vetat säkert om det är min man som är helt steril (trots ett fåtal rörliga spermier) eller om det är våra kroppar som är allergiska mot varandra. Situationen är så komplex och ångestladdad. En äggdonation har ju liksom aldrig varit någon garanti.

För er som är nya eller har många andra bloggar att följa som ni lätt blandar ihop med varandra så kan jag påminna om att våra första 3 icsi-försök, som genomfördes 2012-2013, gav noll befruktade ägg.. Varje gång. Vi lyckades helt enkelt aldrig att komma längre än till äggplock när man använde min mans spermier och mina ägg, och det var därför vi övergick till spermadonation. Då gick det bra, fram tills missfallen som återupprepade sig 4 gånger. Äggdonationen blev lite av det sista alternativet, men för att öka oddsen så mycket vi kan så kör vi samtidigt en behandling som trycker ner mitt immunförsvar.

Vi har i en tid alltså misstänkt att jag och min man inte är kompatibla med varandra, men det fanns ju alltid en risk att han var helt steril. Ett spel med höga insatser och låga odds...

Tillbaka till ämnet. I tisdags hade Hon med stort H äggplock och fick ut 7 ägg. Jag kände mig bedövad och visste inte hur jag skulle reagera när sköterskan ringde för att meddela resultatet. Hur reagerar man när man är 50% säker på att för fjärde gången få ett samtal dagen därpå om att allt var förgäves? Med bitterhet? Trötthet? Tomhet? Hur som helst blev samtalet morgonen därpå både positivt och negativt. Med lika stor bedövad känsla i kroppen fick jag mottaga besked om att två ägg (av sju) var befruktade. Jaha, där kom det definitiva svaret: min man är INTE steril, och vi är allergiska mot varandra.

Dagen därpå ringde hon igen. En hade dött. Nu fanns det alltså bara ett litet stackars embryo kvar, och det skulle tvunget behöva klara sig till blastocyststadiet för att sedan frysas. Så är klinikens rutiner och det gick inte att motsäga sig. Hela helgen skulle det stackars lilla ensamma embryot behöva bära så stort ansvar. I den stunden gav vi upp. Vi ställde in oss på att använda ett av de frysta embryona med mina ägg istället och att det uppenbarligen inte var meningen att äggdonation skulle fungera. Jag hade en hektisk helg och kunde tänka på annat, men bearbetade samtidigt att planerna återigen hade krossats. Det kändes så orättvist. Allt som hänt. Sen kenya, och så det här när vi fortfarande kände oss totalt massakrerade i psyket av att vårt adoptionsland försvunnit som alternativ.

En hel helg passerade och hjärtat hoppade över några slag när "dolt nummer" ringde mig idag på förmiddagen. Nervöst började jag prata om annat, som om jag kunde skjuta upp den skärande smärtan genom att diskutera stölden av min telefon...
Sköterskan: -Det blev en jättefin blastocyst som nu ligger nedfrusen här.
Jag: -Va?????!!!!!!!??????
Sköterskan: -Hehe mmmm
Jag: -Nej men du skojar med mig?Sköterskan: - Nej jag skojar inte med dig. (Upprepar att den ligger i frysen och såg jättefin ut)
Jag: (igen) Va?!?!

Ja ni fattar säkert. Chocken. Förvåningen. Den sprudlande lyckan. Hoppet. Det nervösa fnissandes i telefonen som följde i resten av samtalet. Den klarade det! Vilken kämpe <3

Så blev dagen fulländad och den här behandlingen kan fortsätta som planerat med start av immunologiska behandlingen vid nästa mens (om ca 2v) och en återföring i mitten av februari ungefär.

Jag kände en så stark lycka inombords av denna jordskredsseger. Gud glömde oss inte. Det finns hopp. Det finns saker som faktiskt går VÄL för oss. Det är inte bara mörkt.

Ute på promenad gick jag mellan de julbelysta husen och tackade Gud för det vi fått och för att hoppet hittade tillbaka till mig idag. För att jag tilläts att känna mig utvald och räddad i en stund som annars kunde knäckt mig. Och när jag gick där och tackade för livsglädjen så insåg jag att jag borde tacka oftare, och inte bara be till Gud när jag har det svårt och vill ha mina önskningar uppfyllda.

Ja hörni, vet ni? Idag så känner jag mig verkligen lycklig.