Till råga på allt...

... så är jag också överstimulerad.. igen...

Det räckte visst inte med att både 1a och 2a ivf:en har resulterat i 0 befruktningar och omogna ägg.. Nä jag ska visst bli sjuk efteråt, som om den bittra eftersmaken inte vore tillräckligt tung ändå.

Det där samtalet med en av läkarna bokades tydligen in så sent som den 12e (!) december, men eftersom det är tre veckor dit så bad jag om att få komma in och kolla hur det ser ut med mina äggstockar eftersom det känns som överstimulering. Fick en tid kl 14 idag.
Och mycket riktigt var äggstockarna ca 7 cm stora (som sist). Det verkade inte vara jättemycket vätska dock. Läkaren föreslog att jag ska ta progesteron mic trots att det inte blev någon återföring eftersom det förhoppningsvis sänker hypofysens LH produktion så att äggstockarna slutar stimuleras. Dags för att stå ut med falska graviditetssymptom alltså?!

Efter ultraljudet tog han sig faktiskt tid att sätta sig ner med mig på kontoret och diskutera kommande behandling, trots att han var försenad. Läkarna vet inte vad som har gått fel. De har knappt ens några gissningar och kan inte sätta fingret på vad som gått fel. Äggblåsorna såg ju så stora och fina ut på äggplocket och mina östradiolvärden hade stegrat sig fint. (Det känns skitjobbigt faktiskt....det där med att inte veta vad som gått fel.) Vi diskuterade omkring möjligheterna att byta medicin alternativt byta till den långa metoden (med spray och sedan sprutor, istället för enbart sprutor som jag har kört hittills). Det landade på medicinbyte vilket innebär att jag testar med puregon, den korta metoden nästa gång. Läkaren verkade skeptiskt till långa metoden när man har pco eftersom det är stor risk för överstimulering. Samtidigt har jag läst många trådar om att pco:are ofta får köra den långa metoden för att äggblåsorna ska växa jämnt. Så, jag vet inte. Men, den korta är nog skonsammare mot min redan sargade kropp, så vi testar den igen.

Nyårsdagen börjar jag med primolut- nor och sen blir det prelimära äggplocket v.5..

Jag fick en varm kram av barnmorskan inne på labb idag när tårarna forsade ner för mina kinder. De är verkligen underbara de där barnmorskorna och sköterskorna på kliniken. Det är rätt personer på rätt plats, ingen tvekan om den saken.
Men jag vill också säga att NI är underbara människor, ni som läser om min jobbiga resa och stöttar mig genom fantastiska kommentarer. Jag vill verkligen tacka er för det stora stöd ni har gett mig, speciellt de senaste dagarna. Snart ska jag svara er alla individuellt, men tills dess så säger jag: VARMT TACK för att ni finns.

Den melankoliska helgen efter ivf2

Jag känner mig så tom. Jag är liksom uttömd på energi och hela min viljestyrka krävs för att orka fokusera på allt som är bra i mitt liv istället för det jobbiga som pågår.

Igår grät jag hysteriskt efter läkarens samtal. Jag kröp upp i fästmannens famn och sen satt vi tysta i typ en halvtimma.. eller var det kanske längre? Efter några timmars hejdlös gråt och förtvivlade diskussioner så klädde vi oss och gick upp på stan för att fika med våra bästa vänner. Det gjorde oss gott att skratta och låtsas som ingenting hade hänt. (En stund som den så beundrar jag verkligen styrkan som man lyckas gräva fram ur sitt inre- för hur klarar man egentligen att skämta, skratta, busa och låtsas som att ingenting har hänt? Hur klarar man att hålla en 2 veckor gammal bebis i famnen och busa med en ettårig? Var kommer styrkan ifrån? )

Kvällen bestod av ytterligare hejdlös gråt, ett glas vin, hög musik, och en halv film tills jag somnade i soffan kl 19 av utmattning.

Imorgon ska alla läkare samlas och diskutera vårt fall. Något har ju uppenbarligen gått VÄLDIGT fel både vid IVF1 och IVF2 eftersom jag nästan bara haft tomma äggblåsor och omogna ägg vid plocken. Två mogna ägg av 15-20 äggblåsor, det är inte normalt. Så läkaren ska ringa mig och boka in en tid åt oss så att vi får prata om hur vi ska gå vidare med kommande behandlingar.

Det är jobbigt att höra läkarens ord: "Det är extremt ovanligt att det här händer. Och att det drabbar samma par två gånger ser vi nästan aldrig."
Med min ålder borde inte detta hända. Enligt klinikens statistik så är det 11% av startade behandlingarna som inte leder till någon återföring. Det innefattar alla avbrutna behandlingar, samt alla åldrar på kvinnorna.

Jag vill veta VARFÖR det här har hänt.. För annars kan jag inte ta tag i problemet och försöka förändra det som måste göras annorlunda.. Men läkarna kan inte ge något svar. De kan bara spekulera och testa något nytt nästa gång. Snacka om att lägga sitt öde i slumpens händer....

Här blir inga barn gjorda. Här blir de bara efterlängtade..

När marken rasar under fötterna, igen.. (IVF 2)

Tänk så snabbt marken kan rasa under ens fötter..... att ett enda telefonsamtal från läkaren på kliniken kan rasera allt hopp..

Äggplocket gav 7 ägg. Bara 2 ägg (!) var mogna.. 0 befruktningar...

Luften har gått ur oss. Det som enligt läkarna i princip aldrig händer har hänt oss BÅDA gångerna. Var finns livets rättvisa?!

Äggplock ivf (icsi) nr 2

Då är jag hemma igen efter dagens äggplock.

Vi var nummer 4 idag vilket innebar ca 3 h väntan från det att vi kom till kliniken. Men eftersom jag bad om att få lugnande (stesolid???) på en gång, och eftersom jag och fästmannen dessutom hade tagit med datorn för att kunna kolla på film så gick tiden jättefort!!! Vi hann inte ens se hela filmen innan det var vår tur. Jag är såå glad för att jag bad om lugnande direkt, för det innebar att jag var så trött och lummig i huvudet att jag inte tänkte speciellt mycket på det stundande ingreppet. Filmen hjälpte ju också till att distrahera såklart.

-->Hett tips till alla er som ska göra äggplock för första gången: Ta med en distraherande sysselsättning som tar bort nervösa tankar medan ni ligger där och väntar. Typ en dator med film, en bra bok, en stickning/broderi eller ett svårt korsord. Jag lovar, upplevelsen är jobbigare om ni bara ligger och tänker och väntar på bli inkörda i det där rummet där plocket sker.

Äggplocket gick bra, men gjorde vansinnigt ont. Jisses amalia. Mycket värre än sist. Självaste bedövningen kände jag inte ens, så det var en klar förbättring sedan sist, men plocket av ägg på den vänstra äggstocken var däremot otroligt smärtsamt eftersom äggstocken låg så högt upp. Den hade liksom smitit iväg, och för att sticka hål på de sista blåsorna så fick barnmorskan trycka ner den genom att pressa handen mot magen. Aouch...

Men jag var stark. Jättestark! Sa att de skulle göra allt som krävdes eftersom det i slutändan är värt det. Jag slappnade av. Andades djupa andetag. Behövde inte gråta förrän på slutet när läkaren stack hål på de sista blåsorna i vänster äggstock.

Jag tappade räkningen efter 12 blåsor på höger äggstock, men 13 rör blev det sa den gulliga sköterskan, och då var det vätska från flera blåsor i många rör. Någonstans mellan 15-20 stycken sa sambon som också tappade räkningen efter ca 15 st.

Resultatet kom ca 1 h senare. Det var bättre än sist. 7 ägg hade de hittat. Sist hade vi bara 5 st. Resultatet innebär att jag fortfarande har väldigt många tomma blåsor tyvärr, men just nu ska jag försöka fokusera på att resultatet är bättre och att vi förhoppningsvis har chans till befruktning denna gång.

Kvalitet före kvantitet!

Imorgon bitti får vi veta om några blivit befruktade och hur många som var mogna. Håll nu era tummar för oss! Vet nämligen inte hur jag skulle hantera ytterligare ett resultat där det inte blir någon återföring..

Sömnlös

Nervositeten och magen spelar sitt elaka spatt med mig. Jag kan verkligen inte sova.

Igår eftermiddag/kväll (eller idag, beroende på hur man ser det) svullnade min mage upp riktigt ordentligt så nu ser jag höggravid ut. Alltså jag skojar inte, nedre delen av magen är jättestor, hård och öm. Men tyvärr så gör det även väääldigt ont. Det både hindrar mig från att sova och väcker minnen från smärtan av överstimuleringen jag fick sist. Det gör liksom både ont över äggstockar, livmoder och de övre delarna av magen (typ magkatarr-smärta som jag haft hela denna behandling) och det känns som äggstockarna ska spricka när jag kissar :/

Jag tänker alldeles för mycket på hur det ska gå på äggplocket. Inte just ingreppet, utan snarare resultatet. Jag är ju så rädd att det ska bli samma katastrof som sist...
Fast jag vill ju egentligen bara SOVA nu!! Inte tänka...

Dagen innan äggplock

Det börjar känns så himla tungt och svullet i nedre delen av magen. Äggstockarna ilar och bultar och jag har liksom en träningsvärks-/ sträckningskänsla i ljumsken. Ser nog lite gravid ut idag.

Tack och lov är jag på väg hem nu efter en pluggdag med uppsatsen. Kanske ska fortsätta lite senare, men det är bara så skönt att komma hem och få sträcka ut sig i soffan. Blir så trött av behandlingen och ryggen vill inte sluta värka heller.

För övrigt är jag på bra humör, trots att det känns som jag ska kräkas varannan minut. Humöret gör ju SÅ mycket! Jag hanterar ju en tuff dag bättre om jag är glad.

Oops, nu måste jag stiga av bussen. Vi hörs mer sen ;)


-skrivet på min iphone

Ägglossningssprutan ikväll! :)

Dagens besök på Ferten var minst sagt förvirrande. Pratade först med kuratorn (vilket var väldigt skönt) och sen var det dags för VUL nr 2.

Fick en läkare jag inte träffat tidigare. Hon var stressad och lite sen när hon kom. Hon gjorde ultraljudet och mätte, räknade lite halvdant och snabbt. Jag försökte fråga hur många och hur stora äggblåsorna var, men hon verkade så stressad och sa att det var så svårt att avgöra antal osv. Hm.... Men jag tror att det var ca 6 som var över 16mm i ena äggstocken, och något färre i den andra. Men totalt sa hon att det var mellan 6-10 ägg av större storlek i varje äggstock och jag fick intrycket av att det börjar se ut som överstimulering. Slemhinnan låg på ca 10mm. Det togs ett östradiolvärde på mig för att se till att jag inte löper FÖR hög att kicka igång en överstimulering med ägglossningssprutans graviditetshormon.

Äggplocket planerades in på fredag, men läkaren skulle ändå ringa för att meddela om allt blir som planerat eller om jag skulle coasta några dagar och sedan ha äggplocket på måndag. (Om östradiolvärdet skulle vara högt skulle det alltså bli äp på måndag).

Vid receptionen kom sedan läkaren jag haft i måndags och jag sa åt honom att det nog blir äp på fredag trots allt. "Åh så bra, för det var ju påväg att älga iväg åt skogen i måndags", sa han då. (Minns kanske inte exakta frasen, men något dit var det.) Då blev jag lite frustrerad, för OM det nu ser så dåligt ut när jag är på VUL, varför säger då inte läkarna det rätt ut?!? Samma sak gäller det här med överstimulering nu där jag snarare får besked av barnmorskorna än läkaren.

Hur som helst, en barnmorska glömde ge mig spermaröret till sambon så jag fick vända och gå tillbaka till kliniken. När jag sedan kom hem så väntade, väntade, väntade och väntade jag på att telefonen skulle ringa. Men ingen ringde. När klockan var 17.15 tog jag saken i egna händer och ringde växeln, och för att göra en lång historia kort så fick jag efter en timma och många samtal senare prata med en sköterska från hennes hemtelefon. Troligen hade alla glömt att ringa mig, men hon trodde att det var okej att ta sprutan idag som planerat. Hon sa att någon absolut hade ringt om värdet var för högt så jag skulle inte oroa mig.

Nåväl, då ska jag lita på det! Men, det är inte speciellt bra att de bara glömde bort mig. Jag var ju nära upplösningstillstånd där ett tag!

NU blir det alltså äggplock på fredag. Känns så konstigt! Läkarna har ju inte varit jättepositiva till hur det sett ut på VUL, och dagens läkaren slingrade sig när jag frågade om äggen verkligen var mogna för äggplock redan. "Omöjligt att säga" sa hon hela tiden, vad jag än frågade. Sen tror jag att smärtorna (som nu börjar eskalera) kanske är början till överstimulering trots allt..

Jag menar absolut inte att jag fått dåligt bemötande idag, men jag blir så förvirrad när läkarna inte kör med raka rör och öppna kort.

Haha nu ringde precis läkaren, nu när jag satt och skrev. Undrar om hon kom på det när hon kommit hem eller om hon jobbat över? Värdena har fördubblats på de här två dagarna så allt såg fint ut inför äggplock.

Kl.22 är det alltså dags för otrivelle :)

Sliten kropp

Kära medbloggerskor, hur mår ni av hormonbehandlingarna?? Skriv gärna lite i en kommentar, för jag vill så gärna veta vad som är normalt.

Jag är vansinnigt sliten och trött i kroppen. Har huvudvärk, mår vansinnigt illa (hela tiden), min korsrygg värker, och magen är allt utom snäll emot mig. Varje dag alltså. Jag har haft problem med oförklarliga smärtor i magen i mer än 6 år, men det har under hösten varit bättre en lång period. Nu när jag gör IVF blir smärtan dock nästintill olidlig. Jag tror att det är sprutornas fel, för det var exakt likadant sist. Ligger just nu i soffan och försöker att ta djupa, långsamma andetag, för helt ärligt gör varje andetag skitont. Jag är ju inte ett dugg förvånad över att kroppen påverkas, men det är ändå skönt att veta om fler av er känner som jag!?

Så jag frågar er: hur har ni mått?
Någon mer som får ont i magen av medicinen?

VUL, (sprutdag 8)

Idag var jag på VUL och helt ärligt är jag lite besviken på resultatet. Oron för hur det ska gå med den här behandlingen har bara spätts på :/

Det är färre äggblåsor än sist, trots den höjda dosen. Typ en stor (någonstans mellan 12-15 mm) på ena äggstocken och tre i den andra. Sen fanns ett gäng på ca 9-10mm men det är ju inte säkert att de växer till sig. Totalt ca 6+3 stycken i varierade storlekar.

Östradiolvärdet låg på 1145 så det var ju en klar förbättring jämfört med dag 7 i förra behandlingen då det låg på superdåliga 139. Förhoppningsvis innebär detta iaf att blåsorna faktiskt innehåller ägg och att de fortfarande växer..

Men jag är orolig och nervös. Våra två ägg klarade sig inte på första icsi:n, och jag är livrädd för att samma sak ska hända igen. Eller att äggblåsorna är tomma, igen.. Eller äggen är omogna, igen..

Nytt VUL på onsdag. Förhoppningsvis kan vi bestämma en äggplocksdag då.

Sprutdag 7

Helgen har varit bra! Jag hängde från 8.30- 15.30 med min bästa killkompis igår, vilket inkluderade frukostbuffé på ett mysigt café och besök på en inredningsbutik som hade 70% rabatt på allt. Jag fick stå tre timmar i kö till kassan, men med mina fina fynd så var det värt det i slutänden ;) Men jag var helt död när jag kom hem vid 17 och hade inte ätit sedan frukosten, så sambon och jag grälade lite sådär mitt i trötthets- och hungerattacken. Vi grälar nästan aldrig annars!! (Vi försöker diskutera istället för att gräla) Vi löste det i alla fall ganska snabbt och konstaterade att det blev en höna av en fjäder. Resten av kvällen blev det bara film och mys, trötta som vi var.

Dagen har ägnats åt småpyssel, plugg och lite trött-mys i soffan framför en rolig komedi och solsidan. Fästmannen har hög feber och är lagom pigg. Hoppas att hans simmare inte tar skada :/

Har även städat lite i medicinskåpet och lagt använda sprutor i en påse. Ska ta med den till sjukhuset imorgon och fråga vart jag ska göra av dem. Tänkte även ge dem mina oanvända kanyler från de gamla menopurförpackningarna från den förra behandlingen. Har ju massor kvar!! Man får många kanyler i en sån där låda.



Helgens sprutor var riktigt tuffa att ta. Jag mår ju så nedrans illa och börjar få riktigt ont i magen nu. Illamåendet kommer inom några sekunder och ganska snart efter måste jag kräkas :/ jäkligt ont i nedre delen av ryggen har jag också. Nåväl, det är bara att hålla ut!!

Imorgon kl 8.15 är det dags för första VUL! Jag är nervös..

Frustration

Okej jag skrev mitt förra inlägg för en timma sedan, men jag är ensam hemma och känner att jag måste få ut min frustration någonstans.
Tidigare har jag nämligen fått olgalutran tillsammans med menopur vilket är förfyllt i en spruta som är färdig att sticka in i huden på en gång. Piece of cake!

Nu är jag måttligt glad på apotekskvinnan som gav mig medicinen och lovade att cetrotine är precis likadan. Hell no säger jag bara. Den måste ju blandas från scratch, precis som menopur fast nästan krångligare!!! Jag satt i 30 min och pillade med kanylerna och burken och blev därmed lite sen med sprutan. Pulvret löstes inte upp och allt krånglade. Detta måste jag alltså göra varje kväll nu.... Suck! Jag saknar den gamla olgalutransprutan som var enkel och mindre skrymmande. (Cetrodinet har jag 7 stora förpackningar av vilket tar en enorm plats i medicinskåpet). Hur gör ni med gamla sprutor och behållare? Apoteket? kliniken? Mitt medicinskåp är nu så sprängfullt att jag måste hitta en vettig lösning för allt som ligger och stjäl plats.

Blir också så trött på den fasansfulla smaken i munnen och illamåendet av menopuren eftersom det inte försvinner oavsett vad jag äter eller dricker. Tips? Något speciellt man kan äta/göra? Kräks ju ta mej tusan varje kväll och det känns inte bra när jag gör behandling ju :/

Ska dock inte enbart vara negativ idag. Har haft en helt okej ensamkväll hemma med te, film, och hembakad fantastiskt god och fin marsipantårta med hallon- och dumlemousse. Den tårtan blev jag såååå nöjd med, och god som tusan var den. Fästmannen är i Gbg och jag saknar honom sådär barnsligt mycket ;)
Det har också varit skönt att vara sådär trött under kvällen så att man stundtals varit nära att somna. Så trots allt är jag nöjd med den här dagen! Nu har jag dessutom förhoppningsvis kommit halvvägs med behandlingen. Det känns ju också bra. Hoppas på att allt går bra med mina små äggblåsor.

Väx ägg, väx!! ;)

Sprutdag 5

Känner mig så jobbigt sorgsen nu ikväll efter att ha umgåtts med bästa vännerna och därmed även en av vännernas dotter på drygt 1 år. Såhär under behandling har jag otroligt svårt att vara med barn, att prata om barn och att se barn. Livet känns så orättvist.

Ångesten över att många vet att vi är inne i en behandling just nu har också kommit krypande. Egentligen vill jag ju inte att någon ska veta när vi gör dem, men nu vet plötsligt jättemånga. Man kommer liksom till en punkt då man inte orkar hitta på svävande svar på frågor om nästa behandling, och till slut orkar man inte heller låtsas som att allt är bra. Så då har jag varit ärlig. Men jag har ångrat mig i efterhand. Jag vill ju att det ska vara en sak mellan mig och fästmannen. Det lätt att vara efterklok.

Klandrar mig fortfarande dagligen för att jag är så negativt inställd till den här behandlingen. (Är ju så rädd för att allt ska gå fel igen.) Jag vill känna mig mer hoppfull!!

Nä, Nu måste jag springa till medicinskåpet och hämta menopur och cetrodine så jag hinner injicera medicinen kl 21!

Sprutdag 4

Att orka med skolan är verkligen inte lätt! Det är med nöd och näppe som jag tragglar mig igenom en dag i skolan, och när den äntligen tar slut är jag så trött och mår så kasst att jag inte orkar något annat än att ligga i soffan hela kvällen. Hittills har jag bara klarat 2 dagar i taget och sedan behövt en vilodag i mitten. Så har det varit ända sedan jag började plugga igen efter överstimuleringen. Kroppen är inte i fas..

Nu har uppsatsarbetet (c-uppsatsen) dragit igång och jag skriver den med en tjej och en kille som jag inte riktigt känner. Återigen kommer alltså de där skuldkänslorna när jag blir sjuk, och rädslan för att de inte ska tro på mig. (Djupa känslor som rotar sig i tidigare erfarenheter). De vet inte något om ivf:en, men de vet att jag varit sjukskriven osv. Försöker dock att bli bättre på att sätta min hälsa i första rummet. För vad spelar egentligen studierna och dessa två individers åsikter om mig för roll i det långa loppet?! Det är mitt välmående och min framtida bebis som är min verkliga prioritet! Måste bara bli bättre på att inte bry mig om vad andra kan tänkas tro eller tycka om mig..

Sprutdag 2

Då var vi igång igen! Spruta nummer två är tagen och första ultraljudet är inbokat på måndag (sprutdag 8). Egentligen hade de planerat VUL redan dag 6 för att hålla tätare koll på mig denna gång, men eftersom det är helg då så får det bli måndagen.

Mår precis som förra gången väldigt illa av sprutorna, och den hemska smaken i munnen som är omöjlig att få bort kommer inom en minut efter att jag tagit sprutorna. Kroppen känns fortfarande inte i form och jag är trött, febrig och får huvudvärk och ont i magen om vart annat. Har liksom inte återfått min fulla styrka sedan överstimuleringen, men jag kunde inte direkt vänta längre nu med att börja den här nya behandlingen. Nu hoppas jag bara att jag är pigg nog att orka med allt!!

Av någon anledning kan jag inte kommentera på någons blogg med min telefon just nu. Vet inte vad som är på tok. Telefonen hänger sig när jag ska publicera mina kommentarer. Så, ni ska veta att jag tänker på er och följer era resor. Vill skicka en extra stor hälsning och kram till "JaMa 08"! Önskar att det hade blivit ett fint + för dig..

Där kom den

Igår kom mensen med buller och bång, 4 dagar efter sista tabletten med primolut-nor. Shit så ont jag får.. Inte konstigt att jag länge misstänkt endometrios!! Dock så vet jag ju numera efter min laparoskopi att jag INTE lider av sjukdomen, men jag tycker fortfarande att det är konstigt att jag får så vansinnigt ont..

Imorgon är dag 3 i menscykeln och därmed drar IVF nr 2 igång.
Den här gången är jag så himla nervös. Brast ut i gråt inför sambon idag, men han tröstade mig sådär perfekt som han ofta har förmågan att lyckas med, och sen påminde han mig om den fina kommentaren jag fick av Sara på mitt förra inlägg. Hennes inlägg gjorde mig så hoppfull. Tack kära du för att du berättade för mig att din andra behandling gick bättre än den första. Jag hoppas att det går hela vägen för dig!!

Idag är jag ledsen för kära bloggaren bakom http://iteradafamilia.blogspot.se/?m=1 som har en tuff dag idag.. I största allmänhet har jag haft lite svårt att orka läsa alla bloggar de senaste veckorna. Jag har liksom behövt lite distans. Nu när jag påbörjar behandling börjar jag nog bli lite mer aktiv dock. Troligen med skrivandet också.

Tack för alla kommentarer ;) ni är FANTASTISKA!!!




-skrivet på min iphone

Känslor

I natt fick bästa vännen sitt andra barn. En flicka.

Samtidigt som jag är så otroligt glad för deras skull så är jag så jobbigt ledsen inombords. Det har jag varit ända sedan jag fick veta att hon var på förlossningen igår kväll. Har haft mardrömmar om barnlöshet, missfall och dödfött barn hela natten.. Jag längtar ju så mycket efter att själv få ligga där och föda ut VÅRT barn.. Jag känner mig verkligen uppriktigt ledsen och ångestfylld...

Jag som BARA vill glädjas med min vän idag..

Snart dags igen

Nu är det nog inte mer än ca 10 dagar kvar tills jag börjar med sprutor igen! Har tagit 5 tabletter (6st ikväll) av de 10 tabletterna primolut-nor som ska ge mig mens några dagar efter avslutad kur. Tredje mensdagen ska jag börja med menopur 150 IE och be till Gud att blåsorna växer, men att jag slipper bli överstimulerad igen..



Jag är lite rädd inför nästa behandling. Jag kan knappt ens definiera, och sätta ord på mina känslor om jag gräver djupt i mitt innersta. Jag vet alltså inte vad som gör mig så förbenat rädd för att börja igen. Kanske är det en blandning av rädslan att misslyckas, att det inte ska bli någon befruktning den här gången heller, att risken är så stor för ytterligare en överstimulering eftersom jag höjer dosen, och rädsla för att de kommer att konstatera att mina ägg inte är dugliga. Jag skäms nästan för att jag snarare är rädd för att börja nästa behandling istället för att längta efter den. Fast å andra sidan är jag bara mänsklig!!
Kan någon av er känna igen er?