Känner mig så jobbigt sorgsen nu ikväll efter att ha umgåtts med bästa vännerna och därmed även en av vännernas dotter på drygt 1 år. Såhär under behandling har jag otroligt svårt att vara med barn, att prata om barn och att se barn. Livet känns så orättvist.
Ångesten över att många vet att vi är inne i en behandling just nu har också kommit krypande. Egentligen vill jag ju inte att någon ska veta när vi gör dem, men nu vet plötsligt jättemånga. Man kommer liksom till en punkt då man inte orkar hitta på svävande svar på frågor om nästa behandling, och till slut orkar man inte heller låtsas som att allt är bra. Så då har jag varit ärlig. Men jag har ångrat mig i efterhand. Jag vill ju att det ska vara en sak mellan mig och fästmannen. Det lätt att vara efterklok.
Klandrar mig fortfarande dagligen för att jag är så negativt inställd till den här behandlingen. (Är ju så rädd för att allt ska gå fel igen.) Jag vill känna mig mer hoppfull!!
Nä, Nu måste jag springa till medicinskåpet och hämta menopur och cetrodine så jag hinner injicera medicinen kl 21!
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar