Livet går inte ihop..

Det är en och en halv vecka sedan jag skrev här, och som vanligt gjorde jag kanske ett misstag som "skröt om" hur mycket bättre jag mådde psykiskt. Även om jag vet att det bara är inbillning att man "jinxar" sin tur när man uttalar de positiva orden högt-och därmed får otur istället, så är det vanligt att just detta sker för mig. Ja, som sagt är det bara inbillning att det skulle finnas ett samband, men även denna gång har allt förändrats sedan jag skrev sist.

Kroppen verkar på många sätt ha fått sig en ordentlig törn. Jag har haft många många riktigt tuffa dagar då jag kräks, känner mig febrig och nästan svimmar vid minsta lilla rörelse. Benen bär mig inte och både huvudvärk och illamående (som inte lindras) har jag från att jag vaknar tills jag somnar. Jag vet inte vad som är fel, men det vet jag å andra sidan sällan. Influensa har jag ju nyss haft, och jag vet inte om jag ska tro att jag är vanligt sjuk eller om det är hormoner och allmänt känslouppror i kroppen.

Oavsett anledning till att jag är sjuk så är jag relativt säker på att jag dessutom fortfarande har brist på kortisol i kroppen efter allt kortison (prednisolon) som jag tog vid förra behandlingen. Kortisol är (förenklat) ett stresshormon/prestationshormon som kroppen producerar för att hålla oss vakna, alerta och redo att prestera. Vid kortisolbrist blir man väldigt utmattad, och det kan hända att det tar ett tag för kroppen att förstå att det är dags att börja producera större mängd eget kortisol igen när man ersatt den normala produktionen med konstgjorda mediciner under en tid. Varför tror jag det då? Jo, Jag vaknar fortfarande inte till ordentligt om dagarna. Oavsett mängd sömn om natten så fallet mina ögonlock ihop av sig själva efter max ett par timmar, och tröttheten är både onaturlig och överväldigande. Jag trodde det skulle ge med sig lite snabbare. Av en professor i fysiologi fick jag rådet att inte oroa mig och vila mycket medan jag känner på detta sätt. Jag skulle inte kämpa emot tröttheten sa hon, utan helt enkelt låta det pågå tills den normala produktionen kommer igång igen. Det är dock svårt när skolarbetet blir lidande och inget förändras.

Nåväl, vad som dock känns tuffast just nu är att jag, mitt i all fysisk misär, inte lyckas släppa de förtvivlade tankarna på framtida och förflutna behandlingar. Sorgen och oron kom som en knapptryckning efter att jag hade varit på kliniken och gjort en undersökning. Känslorna började bubbla upp inom mig efter besöket, och nu kan jag inte sluta tänka på det. Det spelar ingen roll att jag försöker kämpa emot tankarna, för det kommer ändå.

Den korta sammanfattningen är att jag bär på väldigt mycket rädsla över framtiden, men också en väldigt stor kluvenhet om hur mina beslut om framtida behandlingar bör bli. Att välja sig själv och den egna hälsan innebär att jag måste välja bort barn, och vice versa. Valen må så väl bara gälla att skjuta upp kampen att försöka få ett barn istället för att ge upp kampen helt och hållet, men för alla er som längtar intensivt efter barn så behöver jag inte förklara hur svårt ett sådant beslut ändå kan vara. Tankarna ger mycket panik och jag önskar att jag hade en självklar bild av hur jag vill göra. Jag vet vad kroppen skriker efter, men jag vet också att viljan skriker efter det motsatta och det gör mig förvirrad. Alla val har såväl fördelar som nackdelar, och hur mycket jag än vrider och vänder på det här problemet så kommer jag bara fram till samma punkt av osäkerhet.

Tankarna på adoption har tröstat mig i många lägen, men gjort mig våldsamt förtvivlad i andra. Hur ska jag klara en så lång väntan? Hur ska jag komma till freds med tanken på att aldrig få bära ett barn? Det sistnämnda vet jag att jag lär mig leva med, men väntan som troligtvis inte kan understiga 4 1/2 eller 5 år (mm, säg inte emot här, för jag vet vilka länder vi passar in hos) känns oöverstiglig. Lika jobbigt känns det att veta hur många barn lider på barnhemmen innan de adopteras, och det värker i hjärtat på ett sätt som jag knappt kan förklara. Fattigdomen i världen känns mer tryckande på mitt samvete och hjärta nu än någonsin. Jag önskar att vår värld inte tvingade så många människor till lidande, och framförallt inte alla oskyldiga och försvarslösa barn.

Tankarna på framtida behandlingar känns för det mesta tunga och svåra. Det finns inga garantier någonsin, men tre missfall och 7 behandlingar sätter djupa spår och tvivel. I frysen har vi 4 embryon med mina ägg och donerade spermier. Men vi står också i kö till äggdonation eftersom tilltron till mina äggs kvalitet är tvivelaktig. Om jag bara var säker på att de var "kassa" så skulle beslutet vara enklare, men att höra läkarna säga att det fortfarande är omöjligt att säga inger onekligen en viss tvivel.

Vi står inför svåra val och varje alternativ innebär en stor påfrestning på min kropp, vilket jag allt utom ser fram emot. Jag är räddare än någonsin för att utsätta kroppen för en ny behandling, en 8:e behandling, men jag är lika rädd för att låta bli. Hur, när och var återstår att se. Men just nu är hjärnan fyll av kaos och virrvarr, och en tryckande rädsla för att bryta samman på ett sätt som är väldigt svårt att reparera...