För många är det här en lycklig dag. En hyllning till mödrar och livet. Men för en del av oss är våra mödraskap inte synliga, och bor bara i våra hjärtan. Vi får själva inte bli mödrar och har därför under dagen en tagg i hjärtat av längtan- en tagg som river och sliter upp sår som ännu är långt ifrån läkta. Idag går mina tankar till alla som inte får bli föräldrar. .
För andra så har mödrar ryckts ifrån dem, och saknaden efter en mamma kan vara en av de djupaste sorger en människa behöver utstå. Mors dag kan vara en av årets tuffaste dagar även för dessa människor. Idag går därför mina tankar till alla som förlorat sin kära mor, eller någon annan förälder.
Idag går också mina tankar till alla mödrar som fått utstå stora prövningar och uppoffringar på grund av sina mödraskap. De som fick kämpa i flera år innan barnet kom, de som blev sjuka eller fick kroniska smärtor efter graviditeten, eller de som fick ett barn med stora hälsoproblem- och därför levt med oro för barnets liv i hela barnets levnad. Er tänker jag också på idag.
Idag tänker jag också på alla änglamammor. <3 Här stakar sig orden i mitt huvud och tårarna börjar rinna. Det finns inga ord för vad ni behövt utstå.. Idag sitter era små änglar och klappar er kärleksfullt på huvudet för att ni ska orka er genom dagen. Mina tankar är med er..
<3
Idag ska jag tända ljus i kyrkan. Jag tänder det för mina fyra små småttingar som inte kunde stanna hos oss, och för att vi någon gång ska kunna fira denna dag med genuin glädje i hjärtat. Jag tänder det för alla er som längtar, och som på ett eller annat sätt lider av denna dag. Jag tänder ljuset för alla saknar, hoppas, sörjer och gläds. Om min tankekraft hade räckt till så hade ni alla haft en dag av lycka idag...
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
söndag 25 maj 2014
söndag 18 maj 2014
Del 4- sandpapper och kramp
Det är återigen drygt en vecka sedan jag skrev sist. Sedan dess har jag hunnit med ett nytt återbesök på kliniken för att se om cytotecen hade stött ut de sista graviditetsresterna. Naturligtvis hade de inte det, så jag har fortfarande rester kvar i livmodern, och jag har fortfarande positiva graviditetstest. Tack snälla kropp för det.... :( Det innebär alltså att jag fortfarande har kramper då och då. Dessutom är jag så öm i livmodern att jag fortfarande har svårt att kissa, (eller ännu svårare om jag måste göra mer än så), och varje gång jag ska torka eller vidröra underlivet känns det helt söndertrasat. Det känns som att jag torkar mig med sandpapper... Jag får ut bruna spottings varje dag, men det färska blodet lyser med sin frånvaro. Problemet med graviditetsresterna verkar jag alltså vara tvungen att stå ut med och hoppas att det kommer ut i nästa blödning, men Gud vet när den kommer... Det kan ju dröja månader. Skrapning tycker de inte behövs, och det är jag glad för att slippa den här gången. Men rent psykiskt är det allt utom behagligt att veta att det inte är över än, och rent fysiologiskt så åsamkar det ju trots allt en hel del smärta fortfarande.
Det är 16 dagar sedan missfallet. Jag har fortfarande gravidbomber (bröst) som är ömma som tusan, och min foglossning är riktigt svår. Jag har svårt att gå, och särskilt i trappor, (vilket är finnemang när man bor tre spiraltrappor upp utan hiss.) Den här gången har jag främst på framsidorna, men det strålar dock ut i ryggen mycket mer än tidigare gånger och hela bäckenet värker- nästan konstant. Tillsammans med mina eskalerade magsmärtor (magkatarr och ibs) och den ständiga huvudvärken så har jag fått svårt att sova om nätterna och äter mer smärtstillande än vad jag borde. Eller ja, jag överdoserar inte naturligtvis, men önskar bara att jag kunde klara mig en dag utan smärtlindring. Några dagar har migrän pockat på, men ett av anfallen lyckades jag hindra, och det var en sann befrielse ska jag meddela er.
Ja, summan av kardemumman är väl att min kropp är känslig för allt som den utsätts för, och alla hormonella förändringar eller perioder med mediciner märks tydligt genom diverse fysiska åkommor. Allt blir i regel långdraget och skarpt i min kropp, och det där gyllene lagom tycks inte finnas min hjärnas vokabulär. Men jag klagar inte över det. Jag har lärt mig att leva med de förutsättningarna jag har, och det är okej. Det kan göra mig arg, ledsen och frustrerad ibland, men eftersom det inte är något som jag kan förändra så är det bara att försöka acceptera det bäst jag kan. På samma sätt har jag lärt mig att leva med min bristande nivå av daglig energi, och faktiskt också med infertiliteten. Känslan av hopplöshet inför den totala maktlösheten (att inte kunna styra det som sker) kommer kanske aldrig att försvinna, och det är bara mänskligt att inte ta emot allt jobbigt med ett leende på läpparna. Men ibland måste det också finnas dagar då jag kan rycka på axlarna åt det och njuta av att jag trots allt är den person jag är- trots allt som jag får tampas med.
De senaste veckorna har många talat om för mig hur stark jag är. (Som person alltså, inte rent muskelmässigt). Jag har också börjat reflektera lite mer över det själv, och när jag tänker på allt som jag gjort, allt jobbigt som hänt, och mitt sociala liv under de senaste åren så ser jag alltid en superkvinna framför mig. Det som blir tydligast är ju att se prestationerna i skolan framför sig. Men viktigare än så är nog att analysera om den här processen har gjort mig till en sorgsen och tillbakadragen person. Och där kan jag med stolthet intyga att jag fortfarande är en glad energispridare som utåt sett fortfarande är samma person som för 4 år sedan- innan barnlösheten. Jag är lycklig för att den delen av mig fortfarande är större är den sörjande delen av mig, även om det naturligtvis går i olika faser. Att reflektera över den inre styrkan ger mig faktiskt ännu mer inre styrka och en välförtjänt portion stolthet. Det är ju trots allt ingen annan som har gjort jobbet åt mig. Jag har själv kastats ner i prövningar, smärtor och tragedier, men det är ingen annan än jag som borstat av mig och rest mig upp igen. Och för det så kanske jag rent av är lite av en superkvinna. Eller åtminstone en envis kämpe som inte ger upp i första tagen.
Som en slutlig sammanfattning av min vardag efter det fjärde missfallet så överväger glädjen faktiskt sorgen. Jag hade några tuffa sorgedagar förra veckan, och när jag var på kliniken i onsdags så kom känslorna tillbaka ett tag. Det är dock väldigt få dagar av gråt egentligen med tanke på omständigheterna, men det är inte säkert att jag överhuvudtaget kommer bryta ihop på samma sätt som tidigare gånger. Inte ens senare menar jag. Efter missfallet gick jag genast in i framtidsplanering och lösningar på våra olösliga (?) problem, och därför tror jag att det var mitt sätt att sörja den här gången. (Genom att försöka finna lösningar och genom att oroa mig över framtiden istället för det som varit). Så trots att jag fått mitt fjärde missfall på ETT års tid, så är det faktiskt den fysiska ohälsan som överväger den psykiska. Konstigt nog.. Och därmed önskar jag så klart att de kommande veckorna låter min kropp må så pass bra att jag åtminstone kan slutföra mina uppgifter i skolan innan examen. Jag begär inte guld och gröna skogar och en oklanderlig hälsa, men jag önskar verkligen att jag kunde få lämna skolan bakom mig utan att ha rester kvar innan jag kan få mitt examensbevis..
...och hörni. Jag är så glad för att ni finns. Jag tänker på er ofta och känner ert stöd även när jag inte är så aktiv här. Tack för det <3
/superkvinnan
Det är 16 dagar sedan missfallet. Jag har fortfarande gravidbomber (bröst) som är ömma som tusan, och min foglossning är riktigt svår. Jag har svårt att gå, och särskilt i trappor, (vilket är finnemang när man bor tre spiraltrappor upp utan hiss.) Den här gången har jag främst på framsidorna, men det strålar dock ut i ryggen mycket mer än tidigare gånger och hela bäckenet värker- nästan konstant. Tillsammans med mina eskalerade magsmärtor (magkatarr och ibs) och den ständiga huvudvärken så har jag fått svårt att sova om nätterna och äter mer smärtstillande än vad jag borde. Eller ja, jag överdoserar inte naturligtvis, men önskar bara att jag kunde klara mig en dag utan smärtlindring. Några dagar har migrän pockat på, men ett av anfallen lyckades jag hindra, och det var en sann befrielse ska jag meddela er.
Ja, summan av kardemumman är väl att min kropp är känslig för allt som den utsätts för, och alla hormonella förändringar eller perioder med mediciner märks tydligt genom diverse fysiska åkommor. Allt blir i regel långdraget och skarpt i min kropp, och det där gyllene lagom tycks inte finnas min hjärnas vokabulär. Men jag klagar inte över det. Jag har lärt mig att leva med de förutsättningarna jag har, och det är okej. Det kan göra mig arg, ledsen och frustrerad ibland, men eftersom det inte är något som jag kan förändra så är det bara att försöka acceptera det bäst jag kan. På samma sätt har jag lärt mig att leva med min bristande nivå av daglig energi, och faktiskt också med infertiliteten. Känslan av hopplöshet inför den totala maktlösheten (att inte kunna styra det som sker) kommer kanske aldrig att försvinna, och det är bara mänskligt att inte ta emot allt jobbigt med ett leende på läpparna. Men ibland måste det också finnas dagar då jag kan rycka på axlarna åt det och njuta av att jag trots allt är den person jag är- trots allt som jag får tampas med.
De senaste veckorna har många talat om för mig hur stark jag är. (Som person alltså, inte rent muskelmässigt). Jag har också börjat reflektera lite mer över det själv, och när jag tänker på allt som jag gjort, allt jobbigt som hänt, och mitt sociala liv under de senaste åren så ser jag alltid en superkvinna framför mig. Det som blir tydligast är ju att se prestationerna i skolan framför sig. Men viktigare än så är nog att analysera om den här processen har gjort mig till en sorgsen och tillbakadragen person. Och där kan jag med stolthet intyga att jag fortfarande är en glad energispridare som utåt sett fortfarande är samma person som för 4 år sedan- innan barnlösheten. Jag är lycklig för att den delen av mig fortfarande är större är den sörjande delen av mig, även om det naturligtvis går i olika faser. Att reflektera över den inre styrkan ger mig faktiskt ännu mer inre styrka och en välförtjänt portion stolthet. Det är ju trots allt ingen annan som har gjort jobbet åt mig. Jag har själv kastats ner i prövningar, smärtor och tragedier, men det är ingen annan än jag som borstat av mig och rest mig upp igen. Och för det så kanske jag rent av är lite av en superkvinna. Eller åtminstone en envis kämpe som inte ger upp i första tagen.
Som en slutlig sammanfattning av min vardag efter det fjärde missfallet så överväger glädjen faktiskt sorgen. Jag hade några tuffa sorgedagar förra veckan, och när jag var på kliniken i onsdags så kom känslorna tillbaka ett tag. Det är dock väldigt få dagar av gråt egentligen med tanke på omständigheterna, men det är inte säkert att jag överhuvudtaget kommer bryta ihop på samma sätt som tidigare gånger. Inte ens senare menar jag. Efter missfallet gick jag genast in i framtidsplanering och lösningar på våra olösliga (?) problem, och därför tror jag att det var mitt sätt att sörja den här gången. (Genom att försöka finna lösningar och genom att oroa mig över framtiden istället för det som varit). Så trots att jag fått mitt fjärde missfall på ETT års tid, så är det faktiskt den fysiska ohälsan som överväger den psykiska. Konstigt nog.. Och därmed önskar jag så klart att de kommande veckorna låter min kropp må så pass bra att jag åtminstone kan slutföra mina uppgifter i skolan innan examen. Jag begär inte guld och gröna skogar och en oklanderlig hälsa, men jag önskar verkligen att jag kunde få lämna skolan bakom mig utan att ha rester kvar innan jag kan få mitt examensbevis..
...och hörni. Jag är så glad för att ni finns. Jag tänker på er ofta och känner ert stöd även när jag inte är så aktiv här. Tack för det <3
/superkvinnan
torsdag 8 maj 2014
Del 3- svårt att andas
Det är nästan en vecka sedan jag stod där på Willys och kände hur det rann varma strömmar ner i trosorna. Det var en dag när jag hade vaknat upp på morgonen och känt att någonting var fel, men ändå hade tagit den lånade bilen och åkt till ikea och Willys med maken. (För att överleva oron så är man ofta tvungen att ignorera varningstecknen, för om man tänker efter så kan ALLT vara såväl varningstecken som en del av graviditeten.)
Hur som helst hade jag redan haft flera dagar av elaka skrämselblödningar då brunt eller rosa lutinus kommit ut. Det hela började på BIM, gjorde uppehåll i några dagar, och kom sedan tillbaka ett par dagar innan missfallet. Vi det förra missfallet hade jag bestämt mig för att ge upp vid första tecken på blod- men hjärnan fungerar inte så logiskt. Nej tankarna gick naturligtvis till att det är normalt med färgade flytningar, och att det KAN gå bra denna gång. Det gjorde det ju naturligtvis inte, som ni vet.
På Willys var vi sansade och logiska. Maken gick och frågade efter toalett och jag slank in där medan mannen betalade. Där satt jag och såg hur det knallröda blodet droppade ner i toalettstolen medan ett barn knackade på dörren och frågade varför det tog sån tid. "Bryt inte ihop, bryt inte ihop" tänkte jag om och om igen. Smärtan tilltog i snabb takt och jag hann redan märka att klumpar kom ut. Jag sansade mig, tog på mig ett gäng bindor och gick ut. Utan ett ord började jag packa ihop maten, men maken sa tack och lov åt mig att gå ut i bilen istället medan han tog hand om resten.
I bilen satt vi sedan och kramades ett tag. Jag grät lite sporadiskt, och var arg på situationen, men först och främst försökte jag lösa problemet som låg framför oss. Jag är nämligen den enda av oss två som har körkort, och vi var 20 min ifrån stan. Ingen av vännerna hade möjlighet att hämta oss och bilen, så det var bara att andas lugnt, hålla tårarna borta och köra. Köra samtidigt som magkramperna tilltog mer och mer.
Framme vid parkeringen kom nästa problem. Parkeringen är 15minuters promenad hemifrån, och så fort jag reste mig ur bilen forsade det verkligen. Jag fick panik och bad maken att ringa våra vänner som bodde 10 meter bort, men ingen svarade... Jag hade inget annat val än att gå 10 min för att komma till närmsta toalett- på Ica. På vägen dit krystade livmodern ut stora klumpar, och det går inte att beskriva hur obehagligt det var att mitt i ett steg känna hur livmodertappen töjdes ut och trosorna fylldes av stora klumpar. Jag kastade mig in på toaletten medan mannen gick in i butiken och handlade stora bindor. Utan att behöva dra alla detaljer kan jag säga som så att det var blod på både golv, handfat och toalett när jag var klar.
Ett tag senare kom vi alltså äntligen hem och då kunde jag åtminstone ta citodon och få en varm vetekudde på magen. Det gick så snabbt. Några minuter efter att vi hade kommit hem blödde jag så mycket och snabbt att jag praktiskt taget fick springa till toaletten var 5e minut. Om ni är känsliga så rekommenderar jag er att inte läsa kommande stycke, inte direkt för att det är äckligt, men det kanske blir lite fööör mycket för en del av er..
Ja, för er modiga kan jag alltså berätta att jag gick igenom ytterligare en prövning. Min läkare hade nämligen sagt att vi kunde analysera embryot om jag fick ytterligare ett missfall, men för att göra det så behövde jag alltså bevara det på något sätt. Jag ringde sjukhuset för att fråga hur jag skulle göra, men naturligtvis hade fertilitetsenheten gått hem, så jag fick råd av en annan jourläkare. De sa åt mig att fånga upp embryot i en steril glasburk och ställa i kylen fram till måndagen. För första gången av alla missfall fick jag faktiskt ut embryot i bindan, så det kändes faktiskt som att det fanns en mening med hela situationen och att jag äntligen skulle få någon form av svar. Embryot skulle kunna analyseras och en anledning skulle kanske hittas. Men samtidigt, tänk er in i situationen.... Att be maken att koka en glasburk och att sitta där på toaletten och med en påse på händerna stjälpa över embryot och den stora klumpen i en burk och sedan behöva förvara det lilla livet i kylen. I vår kyl. Hela helgen...Bara för att på måndagen få veta att det var för tidigt för att kunna analysera och att allt var förgäves. Att det lilla embryot inte kunde analyseras utan bara skulle slängas.... Tänk er känslan.
Ja, då brast det för mig. I måndags alltså, när jag fick veta att det inte fanns någon mening med det här missfallet heller. (Om det nu någonsin finns någon mening). Fram tills dess hade jag varit så sansad. Jag hade fokuserat på att överleva smärtan och försökt förtränga sorgen. De senaste dagarna har dock inte varit lika stabila för tankarna på framtiden ser delvis så hopplösa ut.
Till en början tog jag det här missfallet väldigt bra. Jag grät när jag satt i bilen, men inte efter det. Både jag och maken var förvånansvärt lugna. Bedövade och trötta javisst, men inte hysteriskt gråtande som tidigare gånger. Men de senaste dagarna har jag ibland blivit så ledsen att jag inte vet varken ut eller in. I takt med att smärtan och blödningarna har avtagit har jag börjat tänka allt mer på framtiden. Framförallt på immunologiutredning i Aten, och hur i hela världen vi ska lyckas få till en sådan utredning. (Både tidsmässigt och ekonomiskt). Jag vill ha paus från ALLT nu, men känner att jag inte kan av många skäl.
Ibland känns det som om jag inte kan andas.
Ibland känns allt hopplöst och att det inte är någon mening med att försöka igen.
Ibland undrar jag hur jag ska orka med denna barnlösa tillvaro och hur jag ska bearbeta allt vi gått igenom de senaste åren.
Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att förstå när det är läge att sätta punkt, och om det då redan kommer att vara för sent..
Ibland kan jag bara inte andas...
...men jag är glad för att ni finns <3
Hur som helst hade jag redan haft flera dagar av elaka skrämselblödningar då brunt eller rosa lutinus kommit ut. Det hela började på BIM, gjorde uppehåll i några dagar, och kom sedan tillbaka ett par dagar innan missfallet. Vi det förra missfallet hade jag bestämt mig för att ge upp vid första tecken på blod- men hjärnan fungerar inte så logiskt. Nej tankarna gick naturligtvis till att det är normalt med färgade flytningar, och att det KAN gå bra denna gång. Det gjorde det ju naturligtvis inte, som ni vet.
På Willys var vi sansade och logiska. Maken gick och frågade efter toalett och jag slank in där medan mannen betalade. Där satt jag och såg hur det knallröda blodet droppade ner i toalettstolen medan ett barn knackade på dörren och frågade varför det tog sån tid. "Bryt inte ihop, bryt inte ihop" tänkte jag om och om igen. Smärtan tilltog i snabb takt och jag hann redan märka att klumpar kom ut. Jag sansade mig, tog på mig ett gäng bindor och gick ut. Utan ett ord började jag packa ihop maten, men maken sa tack och lov åt mig att gå ut i bilen istället medan han tog hand om resten.
I bilen satt vi sedan och kramades ett tag. Jag grät lite sporadiskt, och var arg på situationen, men först och främst försökte jag lösa problemet som låg framför oss. Jag är nämligen den enda av oss två som har körkort, och vi var 20 min ifrån stan. Ingen av vännerna hade möjlighet att hämta oss och bilen, så det var bara att andas lugnt, hålla tårarna borta och köra. Köra samtidigt som magkramperna tilltog mer och mer.
Framme vid parkeringen kom nästa problem. Parkeringen är 15minuters promenad hemifrån, och så fort jag reste mig ur bilen forsade det verkligen. Jag fick panik och bad maken att ringa våra vänner som bodde 10 meter bort, men ingen svarade... Jag hade inget annat val än att gå 10 min för att komma till närmsta toalett- på Ica. På vägen dit krystade livmodern ut stora klumpar, och det går inte att beskriva hur obehagligt det var att mitt i ett steg känna hur livmodertappen töjdes ut och trosorna fylldes av stora klumpar. Jag kastade mig in på toaletten medan mannen gick in i butiken och handlade stora bindor. Utan att behöva dra alla detaljer kan jag säga som så att det var blod på både golv, handfat och toalett när jag var klar.
Ett tag senare kom vi alltså äntligen hem och då kunde jag åtminstone ta citodon och få en varm vetekudde på magen. Det gick så snabbt. Några minuter efter att vi hade kommit hem blödde jag så mycket och snabbt att jag praktiskt taget fick springa till toaletten var 5e minut. Om ni är känsliga så rekommenderar jag er att inte läsa kommande stycke, inte direkt för att det är äckligt, men det kanske blir lite fööör mycket för en del av er..
Ja, för er modiga kan jag alltså berätta att jag gick igenom ytterligare en prövning. Min läkare hade nämligen sagt att vi kunde analysera embryot om jag fick ytterligare ett missfall, men för att göra det så behövde jag alltså bevara det på något sätt. Jag ringde sjukhuset för att fråga hur jag skulle göra, men naturligtvis hade fertilitetsenheten gått hem, så jag fick råd av en annan jourläkare. De sa åt mig att fånga upp embryot i en steril glasburk och ställa i kylen fram till måndagen. För första gången av alla missfall fick jag faktiskt ut embryot i bindan, så det kändes faktiskt som att det fanns en mening med hela situationen och att jag äntligen skulle få någon form av svar. Embryot skulle kunna analyseras och en anledning skulle kanske hittas. Men samtidigt, tänk er in i situationen.... Att be maken att koka en glasburk och att sitta där på toaletten och med en påse på händerna stjälpa över embryot och den stora klumpen i en burk och sedan behöva förvara det lilla livet i kylen. I vår kyl. Hela helgen...Bara för att på måndagen få veta att det var för tidigt för att kunna analysera och att allt var förgäves. Att det lilla embryot inte kunde analyseras utan bara skulle slängas.... Tänk er känslan.
Ja, då brast det för mig. I måndags alltså, när jag fick veta att det inte fanns någon mening med det här missfallet heller. (Om det nu någonsin finns någon mening). Fram tills dess hade jag varit så sansad. Jag hade fokuserat på att överleva smärtan och försökt förtränga sorgen. De senaste dagarna har dock inte varit lika stabila för tankarna på framtiden ser delvis så hopplösa ut.
Till en början tog jag det här missfallet väldigt bra. Jag grät när jag satt i bilen, men inte efter det. Både jag och maken var förvånansvärt lugna. Bedövade och trötta javisst, men inte hysteriskt gråtande som tidigare gånger. Men de senaste dagarna har jag ibland blivit så ledsen att jag inte vet varken ut eller in. I takt med att smärtan och blödningarna har avtagit har jag börjat tänka allt mer på framtiden. Framförallt på immunologiutredning i Aten, och hur i hela världen vi ska lyckas få till en sådan utredning. (Både tidsmässigt och ekonomiskt). Jag vill ha paus från ALLT nu, men känner att jag inte kan av många skäl.
Ibland känns det som om jag inte kan andas.
Ibland känns allt hopplöst och att det inte är någon mening med att försöka igen.
Ibland undrar jag hur jag ska orka med denna barnlösa tillvaro och hur jag ska bearbeta allt vi gått igenom de senaste åren.
Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att förstå när det är läge att sätta punkt, och om det då redan kommer att vara för sent..
Ibland kan jag bara inte andas...
...men jag är glad för att ni finns <3
tisdag 6 maj 2014
Del 2- Cytotec för att snabba på missfallet
Det blir en ganska kort uppdatering i denna del, för jag är så utmattad och sliten att jag har svårt att hålla i telefonen. Men jag vill uppdatera er om hur jag mår, för jag vet att det är många som undrar.
I helgen har jag haft extremt ont, och trots värmekudde och dubbla citodon+Ipren var sjätte timma hela dygnen så har jag ändå varit på vippen att åka in akut. Det har varit hemskt!! Och samtidigt så har jag knappt blött sedan själva missfallet på fredagen, så det har definitivt varit klumpar som suttit fast.
Av den anledningen fick jag cytotec idag. Den medicinen används vid avbrutna graviditeter/ missed abortions, och förhoppningsvis ska det hjälpa mig att få ut det sista som ger mig så fasansfulla kramper. Jag tog 4st för ungefär 4 timmar sedan, men det hjälpte inte att få igång blödningen så jag fick ta två till ganska nyss. Det krampar, men ännu blöder jag bara när jag går på toaletten. Av ren utmattning somnade jag i soffan här på eftermiddagen, och mer sömn behövs i det här tillståndet. Jag märker hur trött och trög min hjärna är, och jag har lika svårt att komma ihåg ord och namn som att få ihop hela meningar eller minnas vad jag sa för fem minuter sedan. Det är ordentlig utmattning i kombination med alldeles för starka smärtstillande, och säkert en massa undertryckt sorg som ännu inte kommit fram. Men tillräckligt för att stundtals skämmas över mitt otydliga språk, och att skrämmas över gröten i hjärnan. Men å andra sidan är jag ju inte ute bland folk nu, så det är väl mest jag och mannen som märker det.
Jag har mycket att berätta, men är alldeles för trött just nu. Jag önskar att det ska vara över snart, men med min vanliga tur så lär det säkert dröja..
Kram och varma tack för ert stöd <3
I helgen har jag haft extremt ont, och trots värmekudde och dubbla citodon+Ipren var sjätte timma hela dygnen så har jag ändå varit på vippen att åka in akut. Det har varit hemskt!! Och samtidigt så har jag knappt blött sedan själva missfallet på fredagen, så det har definitivt varit klumpar som suttit fast.
Av den anledningen fick jag cytotec idag. Den medicinen används vid avbrutna graviditeter/ missed abortions, och förhoppningsvis ska det hjälpa mig att få ut det sista som ger mig så fasansfulla kramper. Jag tog 4st för ungefär 4 timmar sedan, men det hjälpte inte att få igång blödningen så jag fick ta två till ganska nyss. Det krampar, men ännu blöder jag bara när jag går på toaletten. Av ren utmattning somnade jag i soffan här på eftermiddagen, och mer sömn behövs i det här tillståndet. Jag märker hur trött och trög min hjärna är, och jag har lika svårt att komma ihåg ord och namn som att få ihop hela meningar eller minnas vad jag sa för fem minuter sedan. Det är ordentlig utmattning i kombination med alldeles för starka smärtstillande, och säkert en massa undertryckt sorg som ännu inte kommit fram. Men tillräckligt för att stundtals skämmas över mitt otydliga språk, och att skrämmas över gröten i hjärnan. Men å andra sidan är jag ju inte ute bland folk nu, så det är väl mest jag och mannen som märker det.
Jag har mycket att berätta, men är alldeles för trött just nu. Jag önskar att det ska vara över snart, men med min vanliga tur så lär det säkert dröja..
Kram och varma tack för ert stöd <3
lördag 3 maj 2014
Del 1- Mitt fjärde missfall, v.6 (5+2)
Jag har fått mitt fjärde missfall idag! Livet känns minst sagt orättvist och väldigt smärtsamt...
Jag förstår om ni blir förvirrade nu, för jag har inte ens berättat att jag varit gravid, men det har jag varit, och det har varit så svårt att inte skrika ut nyheten här på bloggen. (Varför jag inte berättat får bli en annan del, i ett inlägg då jag har mer kraft att beskriva mina senaste månader.)
Ja, i morse vaknade jag upp som gravid i v.5+2, och nu går jag och lägger mig med smärta i kropp och själ efter förlusten av vårt fjärde lilla liv som aldrig fick stanna särskilt länge i mammas livmoder. Graviditeten var ett resultat av ett FET med ett 5dagars-embryo som återfördes den 14e april. Mitt svåra beslut (paus vs. nya försök) här på våren blev alltså att göra ett nytt frysförsök, och tyvärr gav det oss ytterligare djupa sår att bära på i resten av våra liv.
Jag orkar faktiskt inte skriva mer just idag för det har varit en hård, krävande och smärtsam dag, men självklart ska jag berätta mer de närmaste dagarna.
Men jag kan ändå avsluta med att säga att ensam inte är lika stark som en gemenskap. Jag behöver er... Jag behöver stöd.
Jag förstår om ni blir förvirrade nu, för jag har inte ens berättat att jag varit gravid, men det har jag varit, och det har varit så svårt att inte skrika ut nyheten här på bloggen. (Varför jag inte berättat får bli en annan del, i ett inlägg då jag har mer kraft att beskriva mina senaste månader.)
Ja, i morse vaknade jag upp som gravid i v.5+2, och nu går jag och lägger mig med smärta i kropp och själ efter förlusten av vårt fjärde lilla liv som aldrig fick stanna särskilt länge i mammas livmoder. Graviditeten var ett resultat av ett FET med ett 5dagars-embryo som återfördes den 14e april. Mitt svåra beslut (paus vs. nya försök) här på våren blev alltså att göra ett nytt frysförsök, och tyvärr gav det oss ytterligare djupa sår att bära på i resten av våra liv.
Jag orkar faktiskt inte skriva mer just idag för det har varit en hård, krävande och smärtsam dag, men självklart ska jag berätta mer de närmaste dagarna.
Men jag kan ändå avsluta med att säga att ensam inte är lika stark som en gemenskap. Jag behöver er... Jag behöver stöd.
torsdag 1 maj 2014
Motivationsföreläsning- tips till er alla
Igår var det valborgsmässoafton. Vi var bjudna på fest hos goda vänner och jag var i valet och kvalet om jag verkligen skulle gå. Dagen hade prövat mig på otroligt många sätt (en historia för en annan dag), och jag mådde inte alls bra. Men för att skingra tankarna så tog vi oss ut i spöregnet och haglet för att ändå bege oss till den redan välfyllda lägenheten. En hel del strul med bussarna gjorde att vi fick gå nästan hela vägen i det kalla spöregnet, men slutligen kom vi fram, kalla och blöta. Dock hann vi mer eller mindre inte mer än komma in och hälsa på alla innan jag mådde så illa, och kräktes oavbrutet på toaletten, så att vi var tvungna att gå hem igen. Skit också, vi har sådan otur med högtider numera. Förra Valborg, jul, nyår, denna Valborg.. Alltid är det något som sabbar för oss. Väl hemma låg jag och huttrade i soffan, totalt nedkyld, och försökte stå emot kräkandet.
Även idag mår jag lika dåligt, och det har varit en dag i soffan med min fina lilla turkosa hink som sällskap (- just in case i don't make it til the restroom). Maken i sin tur städar och fejar omkring mig och gör fint i vårt hem. Skönt.
Men men, nu till dagens ämne!! För någon vecka sedan så såg jag och min man en motivationsvideo av Kjell Enhage som jag gärna vill berätta om. Han är riktigt bra på att ge nya bilder av hur man kan övervinna negativa tankar och förvandla dem till en positiv inställning.
Bland annat talar Kjell om hjärnans förmåga att uppleva alla saker FLERA gånger. Först målar hjärnan upp en bild av hur något kommer att utspela sig genom att leta i vårt minne efter tidigare erfarenheter. Om dessa erfarenheter är negativa så målar hjärnan upp en bild av att det negativa utfallet kommer att utspela sig igen. Och vad händer då? Jo, då händer det igen. (Med största sannolikhet). Alla dessa negativa händelser ältas därefter gång på gång på gång, och plötsligt har hjärnan registrerat att den negativa händelsen skett flera hundra gånger. (Kom ihåg att varje gång hjärnan tänker igenom händelsen så räknas det som att det hänt en gång). Att älta negativa tankar ger oss alltså en hel uppsjö av negativa erfarenheter som hjärnan använder sig av som referens när en liknande situation dyker upp.
Tänk dig ex att du ska skjuta din första straffspark i fotboll. Hjärnan letar då efter erfarenheter och upptäcker att du inte gjort det tidigare, så du står där hoppfull och siktar med foten mitt på bollen innan du skjuter. Men du missar. Bollen hamnar precis utanför målstolpen, och publiken buar. Du blir besviken och går hela dagen och tänker på vad du gjorde fel. Efter en dag har du hunnit tänka igenom händelsen 600 gånger, och på natten drömmer du om hur publiken buade. Nästa dag måste du skjuta en ny straffspark, och hjärnan börjar genast leta erfarenheter. -Har jag gjort det här förut? Jahahadå, 600 gånger har jag missat det där nedrans målet, säger den pessimistiska hjärnan, och vad tror ni då kommer att hända? En till miss så klart.
Vad ska man göra istället då? Att fokusera på de positiva tankarna låter ju klyschigt, men faktum är att det går att bryta ner i mindre bitar och få det att bli mindre klyschigt och mer användarvänligt. Det hela kan gå till på olika sätt, men det är en huvudsaklig berättelse som fastnade i huvudet, där lyckan till framgång helt enkelt beror på en positiv inställning istället för att fokusera på saker som går fel.
Två tennisspelare (eller vad det nu var) tränar tillsammans varje dag från ung ålder. Den ene är otroligt begåvad och har såväl teknik, som kämparglöd och begåvning för sporten, och han har också vinnarskalle som gör att han kämpar hårt. Han har all potential att slå igenom som proffs i framtiden. Varje träning så ska både han och hans träningspartner göra tio servar var. Varje träning så sätter den begåvade unga mannen nio servar, men missar alltid en. Varje gång. Och varje gång efter träningen går han därifrån och klankar ner på sig själv, ifrågasätter vad han gjorde fel när han missade serven och ältar slaget om och om igen. Kille nummer två, som var mer medelmåttig träffade däremot en serv, men missade nio. Vad denne kille dock gjorde var att han efter varje träningspass tänkte igenom den serv som han hade träffat och analyserade vad han gjorde rätt. Vem av dem tror ni är en känd tennisspelare idag?! Jo, den medelmåttiga som blev bättre och bättre genom att fokusera på allt som han gjorde bra istället för att fokusera på vad som gick fel.
På bilden där uppe så visar Kjell min favorit på hela föreläsningen. Bilden visar en cirkel, och till bilden finns en historia som beskriver hur hans barn vänder ett negativt utrop från föräldern till något positivt. Barnet vill ha glass, men Kjell som sitter bakom ratten säger automatiskt nej. Barnet är smart och öppnar upp möjligheten till positiv respons genom att säga. "Okej, jag förstår att vi inte ska få glass. Men om vi SKULLE få det, vilken sort skulle vi få då?"
För att förklara resonemanget ytterligare så handlar det helt enkelt om att försöka tänka sig in i en annan situation. Det kan handla om att man låtsas att man är Zlatan när man spelar fotboll, eller att man spelar golf som Tiger Woods. Nu blir det mycket sportreferenser eftersom Kjell ofta drar referenser till olika stjärnor som han hjälpt, och själv är jag totalt ointresserad av sport, men detta tankeredskap använder jag mig av dagligen numera.
Exempelvis handlar en stark pessimistisk del av mitt liv om min missfallsrädsla vid graviditet. För att utmana min pessimism så tänker jag:
"Okej, jag vet att du är orolig vid graviditet, med tanke på allt jobbigt som hänt tidigare. Men OM det aldrig hade hänt, hur hade du då känt?"
Tanken får mig att le, och automatiskt tänker jag på hur pirrigt det skulle kännas att vara sådär sprudlande lycklig när graviditetstestet visar två streck, och hur jag direkt skulle börjat planera föräldraledighet och köp av barnvagn. Även om det bara är för några sekunder så försvinnner negativiteten. Hjärnan luras genom att automatiska bilder av ett positivt utfall dyker upp. Ungefär som när jag ber dig att INTE tänka på en rosa elefant, och du just nu ser en rosa elefant framför dig.
Kanske skulle man kunna tänka något liknande fast om barnlösheten och ivf i stort. Typ:
"Ja, jag vet att det inte finns några garantier att lyckas med ivf. Men om det FANNS det, hur hade det då känts att gå in i en behandling?"
Jag är väldigt väl medveten om att man inte kan tänka sig gravid eller till missfall, men en positiv syn kan hjälpa en att orka med den resa måste gå igenom på vägen dit. Jag har själv gott om hjärnspöken som jag försöker att arbeta med, och på många sätt är jag en sann pessimist. Jag finner dock faktiskt en del av Kjells redskap som väldigt hjälpsamma. Särskilt det jag beskrev nyss. Så till er alla så tipsar jag om denna motivationsföreläsaren som ni kan hitta på youtube eller genom att googla på hand namn. Jag minns inte exakt vad denna video hette, men jag har tidigare sett "Jag AB".
Vad har ni andra för motiverande tänkesätt/redskap, och vilka pessimistiska tankar vill ni jobba med? Tänk efter och skriv! Som kommentar eller eget inlägg. Det är intressant om ni ville dela med er!
Även idag mår jag lika dåligt, och det har varit en dag i soffan med min fina lilla turkosa hink som sällskap (- just in case i don't make it til the restroom). Maken i sin tur städar och fejar omkring mig och gör fint i vårt hem. Skönt.
Men men, nu till dagens ämne!! För någon vecka sedan så såg jag och min man en motivationsvideo av Kjell Enhage som jag gärna vill berätta om. Han är riktigt bra på att ge nya bilder av hur man kan övervinna negativa tankar och förvandla dem till en positiv inställning.
Bland annat talar Kjell om hjärnans förmåga att uppleva alla saker FLERA gånger. Först målar hjärnan upp en bild av hur något kommer att utspela sig genom att leta i vårt minne efter tidigare erfarenheter. Om dessa erfarenheter är negativa så målar hjärnan upp en bild av att det negativa utfallet kommer att utspela sig igen. Och vad händer då? Jo, då händer det igen. (Med största sannolikhet). Alla dessa negativa händelser ältas därefter gång på gång på gång, och plötsligt har hjärnan registrerat att den negativa händelsen skett flera hundra gånger. (Kom ihåg att varje gång hjärnan tänker igenom händelsen så räknas det som att det hänt en gång). Att älta negativa tankar ger oss alltså en hel uppsjö av negativa erfarenheter som hjärnan använder sig av som referens när en liknande situation dyker upp.
Tänk dig ex att du ska skjuta din första straffspark i fotboll. Hjärnan letar då efter erfarenheter och upptäcker att du inte gjort det tidigare, så du står där hoppfull och siktar med foten mitt på bollen innan du skjuter. Men du missar. Bollen hamnar precis utanför målstolpen, och publiken buar. Du blir besviken och går hela dagen och tänker på vad du gjorde fel. Efter en dag har du hunnit tänka igenom händelsen 600 gånger, och på natten drömmer du om hur publiken buade. Nästa dag måste du skjuta en ny straffspark, och hjärnan börjar genast leta erfarenheter. -Har jag gjort det här förut? Jahahadå, 600 gånger har jag missat det där nedrans målet, säger den pessimistiska hjärnan, och vad tror ni då kommer att hända? En till miss så klart.
Vad ska man göra istället då? Att fokusera på de positiva tankarna låter ju klyschigt, men faktum är att det går att bryta ner i mindre bitar och få det att bli mindre klyschigt och mer användarvänligt. Det hela kan gå till på olika sätt, men det är en huvudsaklig berättelse som fastnade i huvudet, där lyckan till framgång helt enkelt beror på en positiv inställning istället för att fokusera på saker som går fel.
Två tennisspelare (eller vad det nu var) tränar tillsammans varje dag från ung ålder. Den ene är otroligt begåvad och har såväl teknik, som kämparglöd och begåvning för sporten, och han har också vinnarskalle som gör att han kämpar hårt. Han har all potential att slå igenom som proffs i framtiden. Varje träning så ska både han och hans träningspartner göra tio servar var. Varje träning så sätter den begåvade unga mannen nio servar, men missar alltid en. Varje gång. Och varje gång efter träningen går han därifrån och klankar ner på sig själv, ifrågasätter vad han gjorde fel när han missade serven och ältar slaget om och om igen. Kille nummer två, som var mer medelmåttig träffade däremot en serv, men missade nio. Vad denne kille dock gjorde var att han efter varje träningspass tänkte igenom den serv som han hade träffat och analyserade vad han gjorde rätt. Vem av dem tror ni är en känd tennisspelare idag?! Jo, den medelmåttiga som blev bättre och bättre genom att fokusera på allt som han gjorde bra istället för att fokusera på vad som gick fel.
På bilden där uppe så visar Kjell min favorit på hela föreläsningen. Bilden visar en cirkel, och till bilden finns en historia som beskriver hur hans barn vänder ett negativt utrop från föräldern till något positivt. Barnet vill ha glass, men Kjell som sitter bakom ratten säger automatiskt nej. Barnet är smart och öppnar upp möjligheten till positiv respons genom att säga. "Okej, jag förstår att vi inte ska få glass. Men om vi SKULLE få det, vilken sort skulle vi få då?"
För att förklara resonemanget ytterligare så handlar det helt enkelt om att försöka tänka sig in i en annan situation. Det kan handla om att man låtsas att man är Zlatan när man spelar fotboll, eller att man spelar golf som Tiger Woods. Nu blir det mycket sportreferenser eftersom Kjell ofta drar referenser till olika stjärnor som han hjälpt, och själv är jag totalt ointresserad av sport, men detta tankeredskap använder jag mig av dagligen numera.
Exempelvis handlar en stark pessimistisk del av mitt liv om min missfallsrädsla vid graviditet. För att utmana min pessimism så tänker jag:
"Okej, jag vet att du är orolig vid graviditet, med tanke på allt jobbigt som hänt tidigare. Men OM det aldrig hade hänt, hur hade du då känt?"
Tanken får mig att le, och automatiskt tänker jag på hur pirrigt det skulle kännas att vara sådär sprudlande lycklig när graviditetstestet visar två streck, och hur jag direkt skulle börjat planera föräldraledighet och köp av barnvagn. Även om det bara är för några sekunder så försvinnner negativiteten. Hjärnan luras genom att automatiska bilder av ett positivt utfall dyker upp. Ungefär som när jag ber dig att INTE tänka på en rosa elefant, och du just nu ser en rosa elefant framför dig.
Kanske skulle man kunna tänka något liknande fast om barnlösheten och ivf i stort. Typ:
"Ja, jag vet att det inte finns några garantier att lyckas med ivf. Men om det FANNS det, hur hade det då känts att gå in i en behandling?"
Jag är väldigt väl medveten om att man inte kan tänka sig gravid eller till missfall, men en positiv syn kan hjälpa en att orka med den resa måste gå igenom på vägen dit. Jag har själv gott om hjärnspöken som jag försöker att arbeta med, och på många sätt är jag en sann pessimist. Jag finner dock faktiskt en del av Kjells redskap som väldigt hjälpsamma. Särskilt det jag beskrev nyss. Så till er alla så tipsar jag om denna motivationsföreläsaren som ni kan hitta på youtube eller genom att googla på hand namn. Jag minns inte exakt vad denna video hette, men jag har tidigare sett "Jag AB".
Vad har ni andra för motiverande tänkesätt/redskap, och vilka pessimistiska tankar vill ni jobba med? Tänk efter och skriv! Som kommentar eller eget inlägg. Det är intressant om ni ville dela med er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)