Del 4- sandpapper och kramp

Det är återigen drygt en vecka sedan jag skrev sist. Sedan dess har jag hunnit med ett nytt återbesök på kliniken för att se om cytotecen hade stött ut de sista graviditetsresterna. Naturligtvis hade de inte det, så jag har fortfarande rester kvar i livmodern, och jag har fortfarande positiva graviditetstest. Tack snälla kropp för det.... :( Det innebär alltså att jag fortfarande har kramper då och då. Dessutom är jag så öm i livmodern att jag fortfarande har svårt att kissa, (eller ännu svårare om jag måste göra mer än så), och varje gång jag ska torka eller vidröra underlivet känns det helt söndertrasat. Det känns som att jag torkar mig med sandpapper... Jag får ut bruna spottings varje dag, men det färska blodet lyser med sin frånvaro. Problemet med graviditetsresterna verkar jag alltså vara tvungen att stå ut med och hoppas att det kommer ut i nästa blödning, men Gud vet när den kommer... Det kan ju dröja månader. Skrapning tycker de inte behövs, och det är jag glad för att slippa den här gången. Men rent psykiskt är det allt utom behagligt att veta att det inte är över än, och rent fysiologiskt så åsamkar det ju trots allt en hel del smärta fortfarande.

Det är 16 dagar sedan missfallet. Jag har fortfarande gravidbomber (bröst) som är ömma som tusan, och min foglossning är riktigt svår. Jag har svårt att gå, och särskilt i trappor, (vilket är finnemang när man bor tre spiraltrappor upp utan hiss.) Den här gången har jag främst på framsidorna, men det strålar dock ut i ryggen mycket mer än tidigare gånger och hela bäckenet värker- nästan konstant. Tillsammans med mina eskalerade magsmärtor (magkatarr och ibs) och den ständiga huvudvärken så har jag fått svårt att sova om nätterna och äter mer smärtstillande än vad jag borde. Eller ja, jag överdoserar inte naturligtvis, men önskar bara att jag kunde klara mig en dag utan smärtlindring. Några dagar har migrän pockat på, men ett av anfallen lyckades jag hindra, och det var en sann befrielse ska jag meddela er.

Ja, summan av kardemumman är väl att min kropp är känslig för allt som den utsätts för, och alla hormonella förändringar eller perioder med mediciner märks tydligt genom diverse fysiska åkommor. Allt blir i regel långdraget och skarpt i min kropp, och det där gyllene lagom tycks inte finnas min hjärnas vokabulär. Men jag klagar inte över det. Jag har lärt mig att leva med de förutsättningarna jag har, och det är okej. Det kan göra mig arg, ledsen och frustrerad ibland, men eftersom det inte är något som jag kan förändra så är det bara att försöka acceptera det bäst jag kan. På samma sätt har jag lärt mig att leva med min bristande nivå av daglig energi, och faktiskt också med infertiliteten. Känslan av hopplöshet inför den totala maktlösheten (att inte kunna styra det som sker) kommer kanske aldrig att försvinna, och det är bara mänskligt att inte ta emot allt jobbigt med ett leende på läpparna. Men ibland måste det också finnas dagar då jag kan rycka på axlarna åt det och njuta av att jag trots allt är den person jag är- trots allt som jag får tampas med.

De senaste veckorna har många talat om för mig hur stark jag är. (Som person alltså, inte rent muskelmässigt). Jag har också börjat reflektera lite mer över det själv, och när jag tänker på allt som jag gjort, allt jobbigt som hänt, och mitt sociala liv under de senaste åren så ser jag alltid en superkvinna framför mig. Det som blir tydligast är ju att se prestationerna i skolan framför sig. Men viktigare än så är nog att analysera om den här processen har gjort mig till en sorgsen och tillbakadragen person. Och där kan jag med stolthet intyga att jag fortfarande är en glad energispridare som utåt sett fortfarande är samma person som för 4 år sedan- innan barnlösheten. Jag är lycklig för att den delen av mig fortfarande är större är den sörjande delen av mig, även om det naturligtvis går i olika faser. Att reflektera över den inre styrkan ger mig faktiskt ännu mer inre styrka och en välförtjänt portion stolthet. Det är ju trots allt ingen annan som har gjort jobbet åt mig. Jag har själv kastats ner i prövningar, smärtor och tragedier, men det är ingen annan än jag som borstat av mig och rest mig upp igen. Och för det så kanske jag rent av är lite av en superkvinna. Eller åtminstone en envis kämpe som inte ger upp i första tagen.

Som en slutlig sammanfattning av min vardag efter det fjärde missfallet så överväger glädjen faktiskt sorgen. Jag hade några tuffa sorgedagar förra veckan, och när jag var på kliniken i onsdags så kom känslorna tillbaka ett tag. Det är dock väldigt få dagar av gråt egentligen med tanke på omständigheterna, men det är inte säkert att jag överhuvudtaget kommer bryta ihop på samma sätt som tidigare gånger. Inte ens senare menar jag. Efter missfallet gick jag genast in i framtidsplanering och lösningar på våra olösliga (?) problem, och därför tror jag att det var mitt sätt att sörja den här gången. (Genom att försöka finna lösningar och genom att oroa mig över framtiden istället för det som varit). Så trots att jag fått mitt fjärde missfall på ETT års tid, så är det faktiskt den fysiska ohälsan som överväger den psykiska. Konstigt nog.. Och därmed önskar jag så klart att de kommande veckorna låter min kropp må så pass bra att jag åtminstone kan slutföra mina uppgifter i skolan innan examen. Jag begär inte guld och gröna skogar och en oklanderlig hälsa, men jag önskar verkligen att jag kunde få lämna skolan bakom mig utan att ha rester kvar innan jag kan få mitt examensbevis..

...och hörni. Jag är så glad för att ni finns. Jag tänker på er ofta och känner ert stöd även när jag inte är så aktiv här. Tack för det <3

/superkvinnan