Del 3- svårt att andas

Det är nästan en vecka sedan jag stod där på Willys och kände hur det rann varma strömmar ner i trosorna. Det var en dag när jag hade vaknat upp på morgonen och känt att någonting var fel, men ändå hade tagit den lånade bilen och åkt till ikea och Willys med maken. (För att överleva oron så är man ofta tvungen att ignorera varningstecknen, för om man tänker efter så kan ALLT vara såväl varningstecken som en del av graviditeten.)

Hur som helst hade jag redan haft flera dagar av elaka skrämselblödningar då brunt eller rosa lutinus kommit ut. Det hela började på BIM, gjorde uppehåll i några dagar, och kom sedan tillbaka ett par dagar innan missfallet. Vi det förra missfallet hade jag bestämt mig för att ge upp vid första tecken på blod- men hjärnan fungerar inte så logiskt. Nej tankarna gick naturligtvis till att det är normalt med färgade flytningar, och att det KAN gå bra denna gång. Det gjorde det ju naturligtvis inte, som ni vet.

På Willys var vi sansade och logiska. Maken gick och frågade efter toalett och jag slank in där medan mannen betalade. Där satt jag och såg hur det knallröda blodet droppade ner i toalettstolen medan ett barn knackade på dörren och frågade varför det tog sån tid. "Bryt inte ihop, bryt inte ihop" tänkte jag om och om igen. Smärtan tilltog i snabb takt och jag hann redan märka att klumpar kom ut. Jag sansade mig, tog på mig ett gäng bindor och gick ut. Utan ett ord började jag packa ihop maten, men maken sa tack och lov åt mig att gå ut i bilen istället medan han tog hand om resten.

I bilen satt vi sedan och kramades ett tag. Jag grät lite sporadiskt, och var arg på situationen, men först och främst försökte jag lösa problemet som låg framför oss. Jag är nämligen den enda av oss två som har körkort, och vi var 20 min ifrån stan. Ingen av vännerna hade möjlighet att hämta oss och bilen, så det var bara att andas lugnt, hålla tårarna borta och köra. Köra samtidigt som magkramperna tilltog mer och mer.

Framme vid parkeringen kom nästa problem. Parkeringen är 15minuters promenad hemifrån, och så fort jag reste mig ur bilen forsade det verkligen. Jag fick panik och bad maken att ringa våra vänner som bodde 10 meter bort, men ingen svarade... Jag hade inget annat val än att gå 10 min för att komma till närmsta toalett- på Ica. På vägen dit krystade livmodern ut stora klumpar, och det går inte att beskriva hur obehagligt det var att mitt i ett steg känna hur livmodertappen töjdes ut och trosorna fylldes av stora klumpar. Jag kastade mig in på toaletten medan mannen gick in i butiken och handlade stora bindor. Utan att behöva dra alla detaljer kan jag säga som så att det var blod på både golv, handfat och toalett när jag var klar.

Ett tag senare kom vi alltså äntligen hem och då kunde jag åtminstone ta citodon och få en varm vetekudde på magen. Det gick så snabbt. Några minuter efter att vi hade kommit hem blödde jag så mycket och snabbt att jag praktiskt taget fick springa till toaletten var 5e minut. Om ni är känsliga så rekommenderar jag er att inte läsa kommande stycke, inte direkt för att det är äckligt, men det kanske blir lite fööör mycket för en del av er..

Ja, för er modiga kan jag alltså berätta att jag gick igenom ytterligare en prövning. Min läkare hade nämligen sagt att vi kunde analysera embryot om jag fick ytterligare ett missfall, men för att göra det så behövde jag alltså bevara det på något sätt. Jag ringde sjukhuset för att fråga hur jag skulle göra, men naturligtvis hade fertilitetsenheten gått hem, så jag fick råd av en annan jourläkare. De sa åt mig att fånga upp embryot i en steril glasburk och ställa i kylen fram till måndagen. För första gången av alla missfall fick jag faktiskt ut embryot i bindan, så det kändes faktiskt som att det fanns en mening med hela situationen och att jag äntligen skulle få någon form av svar. Embryot skulle kunna analyseras och en anledning skulle kanske hittas. Men samtidigt, tänk er in i situationen.... Att be maken att koka en glasburk och att sitta där på toaletten och med en påse på händerna stjälpa över embryot och den stora klumpen i en burk och sedan behöva förvara det lilla livet i kylen. I vår kyl. Hela helgen...Bara för att på måndagen få veta att det var för tidigt för att kunna analysera och att allt var förgäves. Att det lilla embryot inte kunde analyseras utan bara skulle slängas.... Tänk er känslan.

Ja, då brast det för mig. I måndags alltså, när jag fick veta att det inte fanns någon mening med det här missfallet heller. (Om det nu någonsin finns någon mening). Fram tills dess hade jag varit så sansad. Jag hade fokuserat på att överleva smärtan och försökt förtränga sorgen. De senaste dagarna har dock inte varit lika stabila för tankarna på framtiden ser delvis så hopplösa ut.

Till en början tog jag det här missfallet väldigt bra. Jag grät när jag satt i bilen, men inte efter det. Både jag och maken var förvånansvärt lugna. Bedövade och trötta javisst, men inte hysteriskt gråtande som tidigare gånger. Men de senaste dagarna har jag ibland blivit så ledsen att jag inte vet varken ut eller in. I takt med att smärtan och blödningarna har avtagit har jag börjat tänka allt mer på framtiden. Framförallt på immunologiutredning i Aten, och hur i hela världen vi ska lyckas få till en sådan utredning. (Både tidsmässigt och ekonomiskt). Jag vill ha paus från ALLT nu, men känner att jag inte kan av många skäl.

Ibland känns det som om jag inte kan andas.
Ibland känns allt hopplöst och att det inte är någon mening med att försöka igen.
Ibland undrar jag hur jag ska orka med denna barnlösa tillvaro och hur jag ska bearbeta allt vi gått igenom de senaste åren.
Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att förstå när det är läge att sätta punkt, och om det då redan kommer att vara för sent..
Ibland kan jag bara inte andas...

...men jag är glad för att ni finns <3