Jag är väldigt infektionskänslig vanligtvis, men nu med humira i kroppen är det ännu värre. Och mer än så blir det från och med helgen då jag även börjar med kortison.
I vanliga fall blir jag till 90% av fallen sjuk (förkyld/feber eller liknande) efter att jag träffat småbarn. Ibland räcker det med att träffa småbarnsföräldrar. Mitt immunförsvar är uppenbarligen så otrolig...ja...vad ska jag säga? Dåligt? Man skulle kunna tro att jag aldrig blev sjuk eftersom mitt immunförsvar är bevisat överaktivt och aggressivt, men det är inte så det fungerar. Överaktivitet i immunförsvaret innebär inte att man håller sig frisk- vilket är en vanlig missuppfattning- utan det innebär helt enkelt att kroppens immunförsvar av olika anledningar angriper en massa friska celler som det egentligen borde låta bli. Varför just jag blir sjuk så ofta vet jag ju inte till 100%, men jag tror att det främst handlar om att immunförsvaret är fullt upptaget med att angripa den egna kroppen (som det inte borde ägna sig åt) och därmed lägger sin prioritet där istället för vid bakterierna och virusen som angriper min kropp.
Hur som helst så är det inte alltid kul att veta vad jag riskerar när jag träffar småbarn, småbarnsföräldrar eller personer som är sjuka. Jag blir sjuk och har lång återhämtningssträcka. Men nu riskerar jag så otroligt mycket mer. Jag kommer att minimera mitt immunförsvar och kan bli både allvarligt och väldigt långvarigt sjuk, och kommer inte bara riskera min egen hälsa utan också behandling och eventuell graviditet.
Hur gör man då? Ska jag isolera mig helt och hållet? Eller räcker nolltolerans mot att träffa någon som är sjuk (som vet om det). Det är svårt nog bara det ska jag säga er och förståelsen finns inte hos alla.
I lördags skulle vi ha avskedsfest för våra bästa vänner som ska resa bort i tre långa månader. (Känns jättejobbigt). Problemet var bara att den ena parten hade haft hög feber i veckan men var feberfri, och det andra paret var förkylda, hade haft feber och hade sjuka barn hemma. Min intuition sa att jag borde vara hemma. Mitt mål med nolltolerans med att träffa folk som vet att de är sjuka är svår att hålla- men den är ju nödvändig.
Men jag lyssnade inte på min intuition utan gick dit- men vägrade kramas. Jag fick ångra det direkt då jag blev tokförkyld och fick feber direkt efter helgen. Jag har mått piss sedan dess... Och mest frustrerande av allt är att jag kände på mig att det skulle bli såhär men gick dit för de andras skull. Mest för deras skull i alla fall. Och en del "skit" fick jag för att jag inte kramades dessutom. Suck.
Från vissa håll får jag verkligen inte den förståelsen jag behöver, och nu sticker de mest förstående vännerna utomlands i tre långa månader. Helt fel tid... I andra håll så är det mycket snack om förståelse, men i praktiken så finns den inte där om det skulle råka vara på våra villkor och därmed vara ofördelaktigt eller opraktiskt för den andre parten. Så himla energikrävande och tärande. Vänskap är inte alltid helt okomplicerat för alla har inte förmågan att sätta sig in i andra människors liv och mående.
Jag måste bli bättre på att ha nolltolerans mot att träffa sjuka personer. För min egen skull.
Nu är det dags för lite mer te för min onda hals. Tack och lov har jag också fått gott fika som min älskade make bakade igår. Herregud så sexig han var där han kom hem från träningen, sprang runt i sitt snygga linne och bakade paleo-vänliga-bountys. Mmmm.. Om jag ändå hade någon sexlust.. Primolut-nor förstör all möjlighet till sex för mig tyvärr, framförallt genom torra slemhinnor men också minimal lust :( Sen har jag ju feber och ont överallt så sex är ju inte riktigt det första man tänker på. Typiskt! Alla ivf-er leder till långa tider av sextorka för oss. Ibland lider vi av det, men ibland gör det inget. Förhoppningsvis kommer det att bli mer normalt när alla år av behandlingar och hormoner över. :)
Hörni, jag tänkte svara på alla frågor i nästa inlägg. Så om ni har något mer som ni undrar så skriv här nedanför. Ska göra mitt bästa för att svara under tider då jag har snällare huvudvärk.
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Låter som en ond cirkel det där med Humiran. Man vill ju verkligen inte bli sjuk "i onödan" när man redan har en massa skit bakom (och framför?) sig. Jag har lite samma problem. Blir ofta sjuk och har även IBS. Vet inte om det är något knas med immunförsvaret, ingen inom vården har antytt det iaf. Jag har gjort fyra ivfer pga att min man saknar spermier (vi har i frysen sedan innan en behandling slog ut dem) o har blivit gravid en gång, dock kortvarigt då missfallet kom tidigt. Allt ser bra ut på mih säger de men jag vet inte hur mycket tester de egentligen gjort o börjar såklart gripa efter halmstrån nu och funderar när jag läser om din berättelse. Min fråga är alltså: hur har du fått konstaterar överaktivt immunförsvar? Är det Grektesterna som visat det eller vet du om man kan kolla det i Sverige också?
SvaraRaderaJag känner igen mig så väl. Helt plötsligt märker man vilka vänner som är lite mer empatiska än andra. Och oftast, tycker jag. är det inte riktigt de man förväntade sig. Jag känner nästan inget stöd alls från min bästa vän. Inte så att hon inte lyssnar och inte försöker förstå men hon kör stenhårt på attityden "nästa gång löser det sig" och ibland vill jag bara skaka om henne och säga att nä, det gör det kanske inte alls. Eller som kommentaren "ja, men då vet ni ju att ni får barn i alla fall" när vi började titta på adoption. Ja, det vet vi men jag mår fortfarande helvetiskt dåligt på vägen dit. Det är så lätt att rycka på axlarna åt något man inte riktigt förstår.
SvaraRaderaKram