Exakt tre veckor har gått sedan spruta ett, och en vecka sedan spruta två med humira- och jag är alldeles bedrövad. På dessa tre veckor har jag gått upp 3,5 kilo (!) Pang! Två kilo den första veckan och ytterligare ett och ett halvt de resterande två veckorna. Jag lider som fan. Har inte varit såhär tung på flera år och har aldrig gått upp så snabbt i vikt. Och samtidigt äter jag nyttigare än jag gjort på flera år och utesluter spannmål, baljväxter, socker, processerad mat, e-ämnen och till 70% mejeri. (Med mållös att nu sluta helt med mejeri). Ändå ökar vikten mer och mer för varje gång jag ställer mig på vågen och det finns inget jag kan göra för att stoppa det. Jävla skit!!
För en som ständigt kämpat med självbild och svårighet att vara nöjd med sig själv så är sånt här förrödande. Viktuppgång hör ju inte ens till en av de vanligare biverkningarna av humira, utan såklart en ovanlig. Min vanliga tur.
Har läst att de flesta som upplevt viktuppgång av humira har inte lyckats bli av med det efteråt- och det skrämmer mig. Vart ska detta sluta? Det känns ju bedrövligt när alla hormoner och andra mediciner motarbetar min vikt hela tiden. Insulinresistensen gör ju redan sitt till i det området liksom. Och i alla andra mediciner jag måste ta (primolut-nor, femanest, kortison, progesteron osv) är viktuppgång vanliga biverkning. Som jag alltid får i olika stor dos under behandlingarna. Kul. Jättekul. Verkligen. Snacka om att kämpa i motvind.
Vi får väl se om det dyker upp fler biverkningar av humiran framöver, för de kan uppträda så långt som 6 månader efter intag. Huvudvärk har jag ju hela tiden- tryckande över ögonen- men det kan ju ha många anledningar.
Idag är jag bitter. Idag känns det verkligen tufft att behöva göra det här. Idag känns det faktiskt för bedrövligt.
På fredag sätts första droppet med Intralipider. I helgen borde mens komma, och då sätts äd-behandling och kortisonbehandling igång. Jag längtar inte.
Bitter...
(Svar till er fina följare kommer så snart huvudet tillåter).
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar