Barnlös som ska adoptera

På många sätt är den tunga stenen som legat på mina axlar och tyngt min vardag helt borta. På andra sätt är den i högsta grad kvar. Jag kan tänka mig att ni (om några) förstår mina känslor.

Jag är så himla lycklig just nu. Jag längtar på ett positivt sätt efter vårt adoptivbarn och njuter i fulla drag av att äntligen se njutningen i min längtan istället för all ångest. Men jag märker samtidigt att jag har en hel del ömma punkter kvar. Ömma punkter som jag inte "kommit över", och kanske aldrig riktigt kommer över. Graviditeter är en av dem. Att se graviditeter är fortfarande så otroligt smärtsamt. Att ha dem i min vänskapskrets blir därför ännu värre. Magen som putar drar min blick till sig som en magnet. Varför dem men inte vi kan jag tänka ibland? Men oftast blir jag bara ledsen och fundersam. Lite avundsjuk kanske. För att en del har det så "lätt". Att vissa kan säga att det "gick lite snabbare än vi räknat med", eller "vi har inte tänkt på det, för det har gått så snabbt". Själv sitter man där och är precis lika barnlös efter 5 år och en sjuhelvetes massa behandlingar. "Det gick lite snabbare än vad vi trodde"? Nej pyttsan heller. Här blir inga barn.

Graviditeter kanske alltid kommer göra mig ledsen. Kanske kommer det alltid att vara en öm punkt, även när vi själva fått vårt barn genom adoption?! Kanske. Och kanske är det okej. Att se en graviditet handlar ju trots allt inte bara om avundsjuka, längtan och bevis på vad man själv inte får- utan det handlar ju trots allt också om ett triggande minne för något otroligt traumatiskt i livet. Att inte kunna få barn. Att förlora graviditeter. Att hoppas på något som inte inträffar.
Trauman. Sorg. Betingade känslor.
Sorg sorg sorg..
Sorg över det liv som inte blev..

Vad är lycka?

Vad är egentligen lycka? När uppnår man ett lyckostadium egentligen? Handlar det om att uppnå något? Att fånga guldet i stunden? Att låta problemen vila och känna sig nöjd med tillvaron även om det finns saker som är jobbiga under ytan?

Jag har nog länge trott att det inte går att känna sig sådär glad och sprudlande, och rent av lycklig innan jag hade mitt barn i famnen. Inte efter allt vi gått igenom, och i så fall bara under korta tider. Men jag kan med stolthet säga att jag ÄR lycklig. Jag ÄR lycklig nu. NU, inte sen... Och det är så himla skönt. Jag mår så bra. 

Enda sedan det femte missfallet för ca 6-8 veckor sedan (eller nått sånt) när vi tog beslutet att lägga ner barnverkstaden och adoptera så föll en gigantisk sten från mina axlar. En sten som var så tung för mig att bära att jag kanske borde släppt ner den lite tidigare. Fast å andra sidan kunde jag inte gjort något annorlunda. Jag behövde alla de där fem åren, de 9 behandlingarna, äggdonationen och immunstödet från Aten för att kunna släppa ner stenen på marken och vända ryggen till. Nu är stenen borta och jag känner mig så himla fri, nästan som att jag får tillbaka ett annat liv som jag gav upp när jag försökte bli mamma som ung- men inte lyckades. Att hitta tillbaka till den personen jag var är omöjligt, för dryga fem år har gått och jag har utvecklats till en annan individ än jag var när jag var 20. Men det skulle ha hänt även om denna kamp aldrig hade funnits, och då hade det varit andra erfarenheter och lärdomar som format mig. Jag önskar faktiskt inte att denna tuffa resa aldrig hade hänt- för utan den skulle jag inte vara den jag är idag. Den otroligt målmedvetna kvinna som är fullt medveten om vilken inre styrka hon bär på. För DET har jag lärt mig. Jag är så djävulusiskt stark! Och med styrka kommer också ett ansvar att ta hand om sig själv. Att sätta sig själv i första rummet eftersom det inte är långvarigt hållbart att prioritera bort sig själv. Det ansvaret bär man själv på- ingen annan. Det börjar jag förstå nu..

Att sätta mig själv i första rummet och ta hand om mig själv är precis vad jag gjort nu! I två veckor har jag nämligen spenderar tiden med mina två bästa vänner i Thailand. Både ö-liv och Bangkok. Det är första gången jag lägger pengar på mig själv på det sättet på drygt 5 år- och jösses vad det tog emot innan jag kom iväg. Men jag fick också lite tacksam hjälp av familj och vännerna för att fixa det ekonomiskt- för de (hör och häpna) tyckte också att jag var så jäkla värd denna resa. En "once in a lifetime opportunity" eftersom min make är så flygrädd och jag nu hade chansen att möta upp mina vänner på deras sista etapp av en riktig långresa. Oj va jag har njutit! Jag har gjort testat massor av saker som jag aldrig gjort tidigare. Snorkling, bada med, och rida på elefanter, parasailing osv. Och shoppat har jag också. Det har varit så härligt att jag inte vill hem än. Visst vill jag träffa maken, men jag vill ändå leva kvar i resebubblan man får när man möter så skilda kulturer och miljöer. När stressen tar ett kliv bakåt och man glömmer vilken dag det är. Den här resan har varit underbar och jag har fått sån mersmak. Men vet ni? Jag tror att detta kan ha varit den sista utomlandsresan utan barn. (Eller som icke-mamma, som min vännina uttrycker det). 

Ja, för på adoptionsfronten går det riktigt fort. Fortare än vi hinner med nästan. Hemutredningen börjar redan den här veckan. Idag faktiskt!! Men mer om det nästa gång jag skriver. Skickar lite kramar till er från ett kyligt och regnigt Sverige- som är betydligt mycket kallare än Thailands 35-40 grader. 

Jag hoppas att ni mår bra. Har inte läst något om vad som händer med er på ett par månader men jag tänker som vanligt på er ändå och uppdaterar mig lite mer senare. <3