Adoptionsutredningen

Jag kan verkligen skratta mig lycklig över turen vi haft när det kommer till vår faktiska adoptionsprocess. Vi har läst så mycket om långa köer, väntetider till utredningar och föräldrautbildningar, och självklart har vi också hört om fallen där personkemin inte stämmer mellan utredare och de blivande föräldrarna. Vi har oroat oss, byggt upp skräckbilder och fantiserat ihop olika scenarion som möjligtvis kan uppstå. Myter om hur man måste bo och vad som får stå i försäkringskassans papper eller på anställningsbeviset har gäckat min hjärna i flera år, även långt innan vi ens var 25 år och fick ansöka om adoption. Den mödan och oron hade vi kunnat bespara oss, det vet jag nu efter att ha genomgått medgivandeutredningen. Kanske kan jag också hjälpa någon att sluta oroa sig över sin egen utredning med min erfarenhet- spräcka hål på lite myter och rykten i nästa inlägg.

När vi väl beslutade oss för att sätta igång karusellen så har allt gått så förvånansvärt fort. Vi har haft sådan otrolig tur. Den 17/3 skickade vi in papper om ansökan för adoption till familjerätten/socialförvaltningen i kommunen. I samband med det bokade vi in första bästa föräldrautbildning i en annan stad. Föräldrautbildningen fortlöpte under två helger i april månad och innan det så hann vi dessutom träffa vår kontaktperson och (vad som visade sig vara vår) kommande utredare på ett första möte. Den 20/4 var föräldrautbildningen klar och vår ansökan lades i rätt hög på socialförvaltningens kontor. Redan en månad efter detta fick vi hem ett brev om att vi tilldelats utredare och att alla besök var inplanerade för oss.

I juni månad hade vi förvånansvärt nog ALLA våra fyra möten med kommunen. Den ansvariga utredaren visade sig vara den förtroendeingivande och lugna men samtidigt lite käcka kvinnan som vi haft på inledningsmötet. Och kvinna nummer två, hon som främst fört anteckningar, var också superhärlig med ett smittande skratt och lite mer känslosam approach. Återigen hade vi så otroligt mycket tur med både tider och utredare. Personkemin stämde verkligen och vi kunde vara 110% ärliga mot dem hela tiden, oavsett vad det handlade om. Så stort förtroende kände vi. Och tiderna, ja inte kan man väl klaga på en utredning som mer eller mindre genomförs på en månad...

Lite kort har jag skrivit ner vad vi gick igenom på mötena:

Utredningsmöte 1. Allmänt prat om tankar kring adoptionen och lite om oss och om barnlösheten.

Utredningsmöte 2. Talar om vår bakgrund, värderingar, tro, förhållande, egenskaper osv.

Utredningsmöte 3- Hembesök. Tittar runt, fikar, pratar mer om vår 
relation, om vårt nätverk, tankar om uppfostran och svårigheter med 
adoption. Lämnar in papper från kronofogde och försäkringskassan.

Utredningsmöte 4. Kort möte med tal om ekonomi och 3 
motiv till adoptionen. Vi får också höra hur de uppfattat oss under 
utredningen genom 10 ord. 

Övrig inlämning. Lämnar in referensbrev, läkarintyg och intyg för föräldrautbildningen.

 
  Kära läsare. VI BLIR GODKÄNDA!!!!!!

 Våra utredare gav oss beskedet redan på sista mötet. Vi kommer att bli adoptivföräldrar!!!

Givetvis är inte allt färdigt än , och något beslut tas inte förrän förslaget på ett JA går upp i nämnden. Men ett utkast till utredningen damp faktiskt ner i vår brevlåda idag. Medan utredaren har semester ska vi läsa igenom, kommentera, och ändra det som behövs. I denna fas kommer vi att ringa adoptionsorganisationen och förhoppningsvis få lite hjälp med att kolla så att det inte finns några klumpiga eller avskräckande formuleringar i utredningen. När alla ändringar är gjorda ska allt renskrivas och lämnas in till stadens nämnd. Vi satsar på att få ett beslut i septembernämnden, men det finns fortfarande en chans att hinna med augustinämnden om det inte är allt för mycket ändringar för vår utredare. Hon har nämligen bara ett par dagar på sig i så fall.

Vi satte oss faktiskt ute i solen med en varsin låda hämtmat i knät och läste utredningen på makens lunch idag. Så bra tålamod har jag ;) Det känns så konstigt att läsa egentligen. Det är verkligen hela vår bakgrund, uppväxt, historia, relation, våra livsåskådningar och relationsstrategier, och allt som vi har pratat om på mötena. Jag vet inte vad man hade förväntat sig, men det är verkligen mycket information som egentligen både är för lite och för mycket. Både svårigheter och "positiviteter". Allt och ingenting, med förvånansvärt mycket fokus på vår uppväxt och föräldrarnas uppfostran. Kanske väntade jag mig ännu mer "såhär är vi nu", än "så var vi då", men därmed menar jag inte att det skulle vara bättre än motsatsen eftersom jag aldrig läst någon utredning tidigare.

Hur som helst kanske vi snart står här med ett godkännande, 6 månader efter den första kontakten. Det är inte illa alls.

Jag är så väldigt lycklig och mår fantastiskt bra kära läsare. Det är faktiskt delvis därför jag varit så inaktiv här. Livet utanför har lockat för mycket och det har samtidigt varit så skönt att vara i lyckobubblan med min man utan att prata för mycket om det som pågår. Men samtidigt är det också så att jag inte velat skriva så mycket förrän mötena varit över utifall att min utredare skulle springa på bloggen. Inte för att jag skulle skriva något negativt, men snarare för att få en rättvis bild av hela mig som inte färgats av det man får ut genom bloggen.

Jag sprudlar inifrån och det är så fantastiskt skönt att ärligt kunna svara människor som frågar hur jag mår att: "Jo tack jag mår jättebra". Ärligt. Sanningsenligt. För jag mår fucking jättebra =) Och inom en rimlig framtid kommer jag troligtvis att vara mamma!!