På en uteservering omges varenda millimeter omkring mig av tvillingvagnar, spädbarn, nyblivna mammor, och blonda små barn. Det är ingen uteservering som är särskilt barnvänlig men just idag verkar hela stadens barnfamiljer hittat hit. (En överdrift givetvis, men ni fattar poängen). I detta tillfälle knyts en hård knut runt mitt hjärta och tårarna bränner så att jag bara vill fly från stället. Min vän med två barn som ska sitta mitt emot mig är på toa med sina döttrar. Jag sitter ensam på en stol och längtar i denna stund så mycket efter mitt eget barn att jag vill ta min handväska och springa iväg, fly från alla gravidmagar och småbarnsdiskussioner för att inte brista i gråt. Sår läker långsamt..
I telefon frågar vännen vilket land det var nu igen, landet vi funderar på. Inom mig ramlar en sten på mitt hjärta- det gör så ont. Det största jag någonsin varit med om är inte lika stort för alla mina vänner, inte ens så stort att man minns vad vi sagt. Jag vill tänka att det är okej, att man inte kan minnas allt, men samtidigt vill jag tänka att det här borde man faktiskt minnas. Det här. Vårt största någonsin. Man borde åtminstone minnas huvuddragen, det basala såsom land och ungefärlig väntetid. Men kanske är det så att det gått så lång tid att man inte längre prioriterar att minnas vad vi berättar om vårt största någonsin, för vi har trots allt försökt få till det största någonsin i snart fem och ett halvt år. Nu när det är adoption och alla egentligen kan få veta mer om processen än någonsin tidigare så blir jag mer sårad än någonsin för att människor omkring mig inte minns vad vi berättar. Det har alltid varit så mer eller mindre, men nu är det viktigare än någonsin för mig att människorna jag älskar ska vara involverade- och dessvärre därför väldigt sårande när de inte involverar sig.
Varje dag tittar jag på klipp från youtube som visar familjers adoptioner, och tårar strömmar som floder ner för mina kinder. Så vackert det är att se. På spotify samlar jag ihop alla låtar jag kan hitta som handlar om adoption eller kärleken till ett icke-biologiskt barn. Man kan enklast beskriva det som att jag "köttar" (maken uttryck) allt som har med adoptioner att göra. Varje ledig minut. Musik, Youtube-klipp, dokumentärer, Pinterest. Allt. Nästan som en besatthet. Jag längtar så att jag nästan blir galen!
Mitt älskade barn. Jag väntar och längtar. Du vet ännu inte att jag finns, men jag lovar att hämta dig så snart jag kan <3
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Så underbart och fantastiskt!! Detta barn som inte har en aning om att hen redan har en förälder som älskar hen över allt annat. Vackert <3
SvaraRaderaHej! Jag tror att jag kanske kan relatera både till dig och till din vän. Vi har kämpat för att få barn läääänge och det tär på allt, relationer, äktenskap, orken att vara diplomatisk mot folk....Man orkar inte hur mkt som helst. Och jag kan känna igen det där med att folk inte verkar lyssna och komma ihåg, det sårar - det gör det helt klart. Jag förstår din upplevelse och du känner det du känner, jag förringar inte din smärta. Men samtidigt kan jag minnas hur det var att vara vän till någon som kämpar, våra vänner kämpade länge innan deras son kom och vi som stod vid sidan av, ja vi försökte förstå och stötta men ibland kom ens eget liv "i vägen"...Vi hade kanske annat som vi kämpade med just då, egna hälsoproblem och andra svårigheter som livet kan slänga i ansiktet på en...och vi sa inte så mkt om våra egna problem för det verkade futtigt i jämförelse med det våra vänner gick igenom...Men näe, vi var inte perfekta vänner, vi orkade inte alltid vara stöttepelare, lyssna, minnas, komma ihåg alla turer och engagera oss till 100% för vi hade egna liv att leva och orka med....Det låter kanske "fult" och som att vi var "dåliga" vänner och det kanske vi var, men vi försökte stötta och lyssna och engagera oss så gott vi kunde. Jag förstår att det gör ont men försök att inte döma dina vänner, de gör kanske så gott de kan. Kram
SvaraRaderaSnart får vi våra barn vännen. Jag längtar så tills vi båda kan titulera oss som mammor. Kram på dig gumman
SvaraRaderaJag förstår dina känslor helt och fullt! Man behöver inte komma ihåg allting om allt när det gäller sina vänners barnlöshet men det finns ju vissa saker som mna kommer ihåg, i alla fall om det gäller nära vänner. Om någon av mina bästa vänner frågat flera gånger igen vilket land vi ska adoptera ifrån så hade jag blivit djupt sårad och antagligen inte berättat så mycket mer eftersom jag skulle förutsätta att det inte var så intressant för dem.
SvaraRaderaStor Kram
Blir så ledsen när jag läser hur din väninna inte kommit ihåg en sån viktig sak som vilket land ni önskar adoptera ifrån. Som du säger..det är ju nu alla nära och kära kan få veta mer om er resa, antar det är lättare att prata om adoption helt öppet än fertilitetsbehandlingar, sprutor, hormoner, donation osv. Önskar så att du snart får bli mamma!! <3 Om du orkar så borde du prata med din väninna att det gör dig ledsen när hon inte kommer ihåg sådana viktiga saker om land och väntetid.
SvaraRaderaStor kram till dig!!!
En nära vän som vet vad man går igenom och sen inte minns såna viktiga saker.jag hoppas du haft orka att tala om för henne att det sårat dig.
SvaraRaderaDet har varit lite tyst här på bloggen.hoppas allt är väl med er och att allt går framåt:)
<3
Oj vilken resa! Men skönt att läsa att ni har tagit er igenom den med styrka kvar att fortsätta mot målet, fast via en annan väg :) Nu var det ju ett tag sen du skrev det här inlägget så jag gissar att ert ärende har varit uppe i nämnden eller? Och att det är för sent att komma med tips och råd ang er utredning. Jag tycker att det låter jättekonstigt att de måste ha med både din körtelfeber som barn, det är så länge sen så det kan man strunta i, det är inte relevant nu. Men framförallt tycker jag att stycket om psykisk hälsa känns konstig att de säger att de måste ha med det. Det finns inga lagar och bestämmelser som säger vad en utredning ska innehålla, bara riktlinjer. Så då MÅSTE oftast ingenting. Däremot måste de skriva en utredning som är lämpad för adoptionen, som gör det möjligt för er att adoptera. Det säger ju sig själv att man har mått dåligt psykiskt under tiden med barnlösheten och behandlingarna, man vore ju omänsklig annars. Därför behöver man inte ta upp en sådan självklarhet. I vår utredningen står det inget negativt om det här, bara typ en mening om barnlösheten och då att den har stärkt vår relation. Inte ens i vår psykologutredning (som Korea kräver) där de ändå tar upp det här ganska mycket står det såklart att det påverkade oss men inte några negativa formuleringar. Jag hoppas att ni har fått rätt på det så att det inte påverkar era möjligheter! Stort lycka till!
SvaraRadera