Att välja lång eller kort(are) väntan

Att det skulle vara så svårt att välja land, det hade jag inte kunnat tänka mig innan vi påbörjade vår adoptionsprocess. Det fanns inte på kartan att man skulle sitta här och acceptera några ytterligare års väntan om det fanns snabbare alternativ.

Jag är väl medveten om att det är ett lyxproblem i adoptionsvärlden och en lyx som relativt få blivande adoptivföräldrar kan känna. Det är trots allt inte ovanligt att det är en kamp mot klockan för att ens hinna få hem sitt eller sina barn innan åldern visar en för hög siffra för att få bli förälder. Jag kan förstå en del av dessa åldersbegränsningar, men en del är för mig helt orealistiska. Särskilt när de svenska reglerna om högsta ålder för medgivande till adoption de facto inte är regler utan snarare rekommendationer och kommunerna själva kan välja att bedöma denna fråga som de vill. Bristen på centralisering och bristen på individuell prövning av de adoptionssökandes ålder gör att detta system är ytterst oförutsägbart, missvisande och orättvist.

Jag som detta året fyller 27 år har inte samma kamp mot klockan som dessa stackars människor. Jag kommer att bli förälder genom adoption såvida jag eller min man inte blir allvarligt sjuka. Det gör alltså att en "semisjälvvald" extra långa väntan är ett rent lyxproblem, och det gäller att jag är insiktsfull nog att förstå detta. Det gör jag. Jag avskyr att höra orden att vi som är unga har lång tid på oss, men faktum är att det ligger mycket sanning i dessa ord. I adoptionsvärlden är vi nästan som vilda djur som borde visas upp på zoo eftersom vi är så ovanliga. Statistiken visar att antalet adoptionssökande under 30 år har legat mellan 0-1,78 % av de totala sökande 2013 och 2014. Som djur på zoo.

Men åter till huvudspåret- val av land. Jag trodde aldrig att det skulle vara så fruktansvärt svårt. Det är så många variabler vi har att ta med i beräkningen och det är få saker som känns självklara. Inget land har allt- det kan man i alla fall konstatera, så därför får man välja det som passar oss bäst utefter de krav och förutsättningar vi har. Vi var länge inställda på ett land som tyvärr stängde ner de internationella adoptionerna. Vi tänkte därför om och ställde in oss på ett annat land i samma världsdel som egentligen hade bättre "villkor" men skulle innebära några extra års väntan. Efter att ha blivit tipsad om ett annat land i en helt annan världsdel så insåg vi att det skulle kunna finnas en väg som gick snabbare än vi trodde var möjligt. Det kändes så rätt. Så enkelt. Som om vi fått hjälp från ovan.....Tills verkligheten slängde sig i våra ansikten och vi började inse på riktigt hur svårt det skulle bli ekonomiskt när vi inte skulle ha chans att spara ihop så mycket pengar. Tills vi insåg att vi för evigt skulle gå miste om barn från den världsdel vi tänkt från början. Då började allt bli svårt. Sååå svårt.

I den där djungeln har jag försökt bredda mina sinnen och ta in alla länder som är möjliga för oss. Utefter väntetider, barnens ålder, kostnaden och möjligheter att adoptera ytterligare ett barn i framtiden så försöker jag och maken ta rimliga beslut. En del måste fattas snabbt eftersom vi har chans att sända handlingar omgående till en del länder. Men om vi väljer bort dem nu så är det ett definitivt beslut. Det är svårt.  En del länder är osäkrare eftersom man inte vet hur de svenska köerna artar sig och därav har svårt att uppskatta den totala väntetiden. I adoptionsvärlden är inget säkert.

I de bästa av världar så hade vi inte begränsats av ekonomi. Men den bittra sanningen är att det allra främst är ekonomin som står emellan oss och vårt barn nu. Det känns extra svårt att acceptera efter 6 års kamp emot ett barn och många tiotusentals kronor som spenderats på behandlingar och mediciner. Att det ska vara DET som är vårt störta hindret för att få ett barn i famnen blir helt skevt. Livet som infertil visar sig vara orättvist på fler sätt än man kan tänka sig.

Jag kommer att påbörja en insamling till vår adoption snart. Jag vet att många har följt mig länge, och kanske finns det någon som vill bidra med en extra hjälp till vår kamp. Varje liten krona hjälper oss framåt. Jag måste acceptera att vi behöver hjälp av nära och kära.

För övrigt såg jag ett inspelat klipp från vår första graviditet, vårt första missfall, och dagen innan mitt fjärde missfall. Jag grät inte. Inte en tår. Så stark jag kände mig!!!

Att blicka bakåt..

Ibland kan det vara bra att blicka bakåt för att få lite perspektiv på sin styrka.
År 2012 startade jag den här bloggen i samma veva som jag precis fått veta att jag inte hade någon ägglossning eller åtminstone hade det väldigt sällan. Jag skulle behöva medicin för att bli gravid och våra första försök till barn hade påbörjats två år dessförinnan. Jag tyckte att livet var så tungt och svårt utan barn. Alla hinder kändes enorma och jag sörjde faktiskt oförmågan att få barn via sängvägen mer än jag velat minnas. Jag var besatt. Fast i en bubbla där jag inte tänkte på annat än barn. I några korta utdrag från min bloggs inlägg daterade sommaren 2012 så ser man tydligt att det faktiskt går ta sig igenom de där hindren som man initialt målade upp som det värsta tänkbara, och att det kanske är tur att man var lyckligt ovetandes om hur svår den närmsta framtiden faktiskt skulle bli....

 5:e JUNI 2012
"Vårt första möte på Ferten slutade i en katastrof som jag bara målat upp som absolut värsta scenario. Aldrig kommer en naturlig graviditet vara möjlig, inte ens med medicinsk hjälp. Vårt enda valbara alternativ är provrörsbefruktning, och inget kommer hända förrän i höst.. Jag kan inte förstå, jag är allt för chockad.."

14:e JUNI 2012
"Det bor en sorg i mitt hjärta som inte låter mig vara glad. Det bor en sorg inom mig som hindrar mig från att leva normalt. Det bor en så stor sorg inom mig att varje dag känns som en prövning." 

17:e JUNI 2012
"Det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen är IVF. Det sista jag tänker på när jag sluter mina ögon för att sova är IVF. Dagarna passerar snabbt förbi medan jag själv försöker att läsa allt jag kan om det som väntar oss... Jag måste sluta tänka på det hela tiden."

Jag tog inga extrema utdrag här, men ändå lyser det igenom att hela världen rasade över mig när vi fick beskedet om att ICSI för alltid skulle vara vår enda chans till graviditet. Jag sörjde. Jag var arg. Jag var rädd för vad min kropp skulle utsättas för. I efterhand kan jag säga att oron var HELT legitim.
I dessa stunder hade jag ingen aning om att våra ägg och spermier aldrig skulle kunna matchas, inte ens på labb. Vi skulle aldrig bli biologiska föräldrar tillsammans. Jag hade inte heller någon aning om att det skulle ta tre fruktlösa ICSI:s och två överstimuleringar innan man kom fram till att donation var vårt enda alternativ.
Hade jag vetat att jag skulle sitta på en stol, i samma klinik, tre år senare och säga: NU RÄCKER DET, efter att ha genomgått totalt 9 genomförda ICSI:s (varav en äggdonation) och gjort en resa till "immunförsvarets botten" så skulle jag kanske aldrig ha börjat.


24:e JULI 2012
"Hon skulle varit i vecka 14 nu om hon inte fått ett missfall för två dagar sedan.(......) Jag beundrar deras styrka. När min vän hade berättat om händelsen för mig så grät jag, länge länge.. Jag tar så illa vid mig, blir så berörd, känner smärta ända in i ryggmärgen. Även om jag inte själv gått igenom det så är längtan efter ett barn så stark, inom mig, att missfall hör till en av de mest smärtsamma händelser jag kan tänka mig att man kan drabbas av.. (.......) Alla ni som klarat er igenom missfall är så otroligt starka, och ni ska vara stolta över att ni klarat den tunga prövningen. En eloge till er för det. 

Utöver infertiliteten så var jag särskilt rädd- ja faktiskt livrädd- för missfall. Det var mitt värsta tänkbara scenario- att bli gravid och förlora det. Hellre ville jag förbli ogravid (om det nu finns ett sådant ord). Hade jag i juli 2012 vetat att jag tre år senare skulle kurera mig efter mitt femte missfall så hade jag garanterat brutit samman totalt. Men även dem tog vi oss igenom. Det var inte lätt- det säger jag inte. Men det gick- till slut.. Jag undrar hur det gick till.

Ibland tänker jag på hur mycket som hänt oss utan att för den delen ha tagit oss särskilt mycket närmre ett barn. Eller ja, i slutänden kommer man ju se att allt som skedde ledde fram till just vårt barn, men innan dess har det känts som en lång och (ibland) till synes ändlös sträcka till slutmålet. Redan 2012 ställdes vi inför en verklighet där livet behövde planeras om eftersom pengar alltid skulle vara vår enda chans till den familj vi vill och ville ha...

30:e JULI 2012
För det mesta känns det bara mysigt att se fram emot husköp och bebis, men eftersom vi inte kan bli gravida naturligt så har framtidsplanerna behövt prioriteras om. Det känns tidvis både bittert och orättvist.. Den bittra eftersmaken av vår verklighet är att vi alltid kommer att behöva betala för att tillverka våra barn. ( har vi tur och lyckas bli gravida under de tre första landstingsförsöken så kanske vi slipper betala för första barnet dock.. Det hoppas vi på såklart). Men ivf är allt utom billigt. Det är ingen självklarhet att alla människor har råd med detta. Vi kommer alltid behöva spara pengar för provrörsbefrukningarna eftersom vi absolut vill ha mer än ett barn. När man inte kan få barn naturligt så blir det lite av en klassfråga att "skaffa" barn. Provrörsbefruktningar kostar mycket och ger ingen garanti att det faktiskt blir ett barn. Adoption är ännu dyrare och längre process, och det finns aldrig några garantier på att man ens blir godkänd och satt i kö. Plötsligt kanske hus och andra stora inköp måste vänta. Jag och sambon drömmer om hus. Men eftersom vi måste ha pengar till ICSI så kommer det nog dröja väldigt lång tid innan vi har möjlighet att lägga pengarna på vår drömbostad... Så vår framtid får prioriteras om, livet har tagit en annan vändning och det är bara att hålla i hatten och följa med på den nya resan vi har framför oss.. Vi kommer att göra allt för att få bli föräldrar!!!! Kosta vad det kosta vill.. 

Men även goda saker kan ske när livet i övrigt är motigt. Det kan finnas reservalternativ. Idag hyr vi ett hus sedan ett par månader tillbaka. Det var kanske inte vårt förstahandsval att hyra, men det är huset i sig som är huvudsaken. Vissa saker löser sig när man som minst anar sig. För nu sitter vi här i en vacker kåk på 160kvm, omgivna av snötäckta vidder och äppelträd som gungar med vinden. Hade vi vetat det så hade vi nog inte heller trott våra öron.

Som den hobbyinsiktsfulla och lite mer erfarna barnlängtare jag är idag så kan jag konstatera att vi som människor är starkare än vad vi tror. Livets tuffaste prövningar går att överleva, och under tider kan man faktiskt leva väldigt bra trots att man går igenom det som man anser sig vara det värsta man kunnat tänka sig........ 

Nytt år- nya möjligheter

Nästa år önskar jag mig ett barnbesked....

2015 lämnar jag bakom mig och accepterar att det varit ytterligare ett rörigt år med både upp och nedgångar. Jag gjorde min sista behandling, min Aten-behandling, fick det femte missfallet och gav upp tanken på ett biologiskt barn. Jag reste till Thailand med mina två bästa vänner, var på sommarfestival och spenderade nästa hela sommaren och hösten som sjuk i olika infektioner. Vi flyttade också till hus och fick vårt älskade medgivande för adoption och ställde oss i landsköerna vilket innebär att vi är många steg närmre barn än vi var under våren. Vår relation är stark och trygg men har under året bestått av lite mer konflikter än vanligt- samtidigt som vår kommunikation fungerar bättre än någonsin efter makens kbt och vår kärlek är oändligt stark. Vänskapsrelationer har vuxit, respektive runnit ut i sanden. Min moster har kämpat ytterligare ett år mot sin cancer och fått 4 nya tumörer det senaste halvåret, mormor har börjar förlora minnet av oss som står henne närmast och mamma har det tufft med allt som pågår.

Nästa år önskar jag mig en förbättring av mosters tillstånd.
Ett fast jobb.
En bättre och tryggare vardag för alla flyktingar som kommer till Sverige.
Och störst av allt:
Ett barnbesked...

Undrar om det är för mycket begärt. Sett till föregående år undrar jag om det verkligen är det..?