Nyhet: underlag lagändring

Idag vaknade jag av ett underbart sms där sambon skrev att "statens medicin-etiska råd" har lämnat in ett nytt underlag till riksdagen (som jag förstod det) gällande assisterad befruktning. Sist ett liknande underlag kom var för 18 år sedan och var då avgörande för lagarna kring assisterad befruktning! Men visst har utvecklingen gått framåt sedan dess, och hela tiden har Sverige har legat i bakkant och inte diskuterat en etisk omvärdering av vikten av genetiska band förrän nu.

Ni kan bland annat läsa om detta här!

Gladast är jag för att en av diskussionerna handlar om att man vill tillåta befruktade embryon som blivit över vid provrörsbefruktning att "adopteras" av en tredje part! Fantastiskt tycker jag!!!! Detta har jag väntat på!!!! Jag tycker att detta är något som borde tillåtits för länge sedan... Framförallt nu när jag börjar ana att vi kanske själva skulle behöva den möjligheten om äggdonation/spermadonation inte går vägen för oss.

Bra start på morgonen måste jag säga! Nu håller jag mina tummar för en lagändring!!!!!!!

sorgen, chocken och lyckan... vad ska jag känna nu?

För det första vill jag tacka för alla fina kommentarer jag fått och det enorma stödet ni skänker mig. Det som känns så skönt i hela den här röran är att NI faktiskt förstår min panik, för ni är själva någonstans i denna orättvisa karusell och ni kan relatera till er egen längtan. Just därför så betyder er stöd så enormt mycket... TACK för det <3  AnnaC, tack för att du erbjuder dig att hjälpa mig med mina frågor och funderingar. Jag kommer att kontakta dig! Jag vill dessutom hemskt gärna att alla NI om gör/ska göra äggdonation kontaktar mig på något sätt så att jag får upp ögonen för era bloggar och får läsa vad ni går igenom. Det vore så skönt att känna sig lite mindre ensam om att hamna just i denna situation, för jag vet ju att det finns ett helt gäng som delar denna resa..

I övrigt så vet jag inte riktigt hur jag ska börja detta blogginlägg för mitt innersta känns alldeles splittrat och förvirrat. Jag vet liksom inte vad jag ska känna... När jag har en glad stund och kan njuta av livet, innebär det då att jag förtränger sorgen och smärtan, eller är jag faktiskt ärligt och genuint glad just den stunden? Är jag i ett sånt chocktillstånd att jag inte kan ta in allt som händer?

Jag fick det där tunga beskedet (läs här) i torsdags! Den dagen grät jag otroligt mycket, men mest på förmiddagen direkt efter vi hade varit på sjukhuset. Jag grät när jag pratade med sambons mamma i telefon, men knappt en tår fick jag fram när min egen mamma kom till undsättning och kom upp till lägenheten för att jag skulle slippa vara ensam när sambon var på jobbet. Det känns nästan som att tårarna tog slut där efter lunch, och på något sätt har jag redan sedan den eftermiddagen kunnat prata "sakligt" och metodiskt om allt som hänt, utan att böla ögonen ur mig. (Med undantag för de tillfällen då det slår mig att det är JAG som inte är fertil, att det är mina gener som aldrig kommer att föras vidare. Att alla reservplaner som att åka till Danmark och inseminera mig liksom bara kan kastas i papperskorgen... Då kan ett par tårar leta sig fram i ögonvrån). 

En av anledningarna till att jag så snabbt började tala sakligt om det som händer tror jag beror på att vi genast sökte stöd hos våra familjer och bästa vänner, eftersom vi vet att detta är för tungt för att hålla inom sig. Direkt slöt de upp omkring oss och fanns där med all sin kärlek, sin tid och sitt stöd. Jag blir rörd bara jag tänker på det. En av mina bästa killkompisar bestämde sig genast för att jag behövde distraheras och bestämde sig för att släppa allt och spendera fredagen med mig. Vi gick och fikade. Jag berättade, jag skrattade, pratade om annat, och ja...jag mådde rätt bra. Han föreslog sen att vi skulle gå tillbaka hem till mig och spela och sjunga lite, vilket han vet att jag verkligen mår bra av. Sagt och gjort. Någon timma därefter kom sambon hem, och även min bästa tjejkompis som slöt upp med oss. Under jackan hade hon gömt en fin bukett med blommor och en chokladask.. Fina vän!! Vi åt middag ihop och drack vin. Vid 7 tiden ringde min andra bästa killkompis och frågade om han fick komma till oss, så han satte sig på tåget och kom hit någon timma senare.

Vi drack vin, lyssnade på jazz, skrattade, pratade om allt mellan himmel och jord- och jag mådde så braaa. Till slut släppte jag bomben och berättade varför jag tyckte att det var så bra att jag fick distraktion och lite salongsberusning av vinet. De lyssnade, grät, frågade frågor, försökte peppa och trösta på samma gång. Hon, tjejkompisen, bad om ursäkt för att hon grät så mycket, men jag tyckte själv att det var så befriande att se. Killkompisarna gav mig varma kramar och gav mig kärleksförklaringar och sa att vi såklart är bästa vänner av en anledning. Att de finns där för oss och att det är svårt att veta hur de ska reagera Jag kunde återigen hålla tillbaka mina känslor, mina tårar. Jag var bara glad att de var där och att de finns i våra liv. Stämningen vändes uppåt igen och vi bestämde oss spontant nog för att gå ut och dansa. Sagt och gjort. På ett nästan tomt dansgolv dansade vi och hade roligt fram tills stängning.

Killkompisen som kommit med tåg sov över hos oss och spenderade hela lördagen med oss. Då fick vi chans att prata mycket mer om allt. Han fick mig att bli ÄNNU säkrare på att jag verkligen måste stå på mig gentemot läkarna nu. Vi vill verkligen prova spermadonation först!!! Om vi nu har noll förväntningar så blir det ett bakslag som vi ändå kommer att kunna hantera.  Han gav mig många anledningar. Framförallt att vi aldrig kommer att behöva se tillbaka och tänka "tänk om"... Senare på dagen kom ett blombud med en stor bukett liljor från min kära vän i Skara. Jag har fantastiska vänner som sprider så mycket kärlek.... <3 Söndagen spenderade jag med sambon. Vi gick på loppis och tittade en massa på serier i soffan. Mådde rätt bra..

Sååååå, summan av kardemumman, nu när jag haft en så bra helg:  Mår jag verkligen bra? Nej verkligen inte.... Det här är första dagen sedan i torsdags som jag måste spendera ensam eftersom både sambon och alla vänner är på jobbet, och jag är hemma. Jag vaknade av att jag höll på att få en panikattack igen. Det lugnade sig snabbt, men jag har ändå den där frustrerade panikkänslan i hela kroppen. Jag har lyssnat på sorgsen musik hela morgonen, och med lite tända ljus på köksbordet är det rätt mysigt att sitta med tekoppen och blogga. MEN, i kroppen kryper myror. I huvudet snurrar hemska och förtvivlade tankar. Jag vill egentligen inget hellre än att gråta mig till söms. Jag vill sjunka genom jorden ett tag och krypa tillbaka när allt är över igen. Jag vill inte vara så här stark just nu!!Jag vill inte hantera situationen genom att direkt se framåt med hopp. Jag vill först sörja. Jag vill låta känslorna komma fram, för jag vet att de måste ut. Men istället så kommer inga tårar. Tårarna tar stopp. Jag känner att de är påväg, att de vill ut, men de kommer aldrig längre än till glansiga ögon. Jag sörjer, men förstår nog egentligen inte vad som händer nu... Tillslut kommer det att krascha totalt, och då kommer murarna att falla, tårarna forsa och kroppen kapitulera.
Jag hoppas bara att det kommer vid rätt tillfälle.....

Tack återigen för att ni finns. Hoppas att ni fortsätter följa mig, för jag behöver verkligen allt stöd jag kan få just nu..

Skräckbeskedet efter vårt IVF (ICSI) 3....

Jag var allt för skakad och ledsen för att skriva något igår när vi hade varit hos läkaren för att få besked om det hade blivit några befruktningar eller inte...

Äggplocket var som ni vet i onsdags, och de fick ut 8st ägg. So far, so good... Av dessa borde ju några vara mogna och befruktas tänkte vi, för efter alla tuffa besked så borde vi väl få lite medgång tillslut. Nej, det höll tydligen inte de högre makterna med om, för istället fick vi ett besked vi aldrig hade anat.... Jag tar det från början:

Vi kom till kliniken kl 09.45 där vi för första gången mötte ett par i vår egen (unga) ålder i väntrummet. Va skönt att se att vi inte är ensamma om att ha problem, tänkte jag, och jag tror den där andra killen i rummet tänkte samma sak för han tittade intensivt mot oss när vi satt där och väntade på att bli uppropade. Läkare A kom och ropade upp oss, och vi blev invisade i ett litet samtalsrum med två soffor mitt emot varandra. Direkt när vi hade satt oss i sofforna så sa hon: 
-"Nej men det blev ju tyvärr ingenting den här gången heller. Det var kanske det ni anade eftersom ni ville boka det här mötet".
Jag föll gråtandes ihop mot sambons knä. Hur mycket man än försöker förbereda sig mentalt för att få de här tuffa beskeden så kan man inte undvika känslostormen och förtvivlan när man väl måste konfronteras med den verkliga situationen. Det här är vår tredje IVF (ICSI) och vi har ALDRIG fått någon återföring. Vi har ALDRIG fått höra att ett ägg blivit befruktat.  Det är hårda bud..
Jag försökte samla mig och med darrig röst lyckades jag få fram:
-"Vad gör vi nu? Vi kan ju inte bara hålla på såhär och misslyckas hela tiden..?"
Läkarens svar gjorde att luften gick ur mig. Donation. Vi måste ändra på något, och det är troligen äggen som det är fel på. Nu måste vi överväga ÄGGDONATION........

Vad som diskuterades därefter var huruvida de var säkra på om det är äggen som är av dålig kvalitet eller spermierna som inte orkar. De tror på äggen. Det är nästan alltid äggen. I bara 6-7% av fallen är det spermierna och drygt 80% av fallen när det inte sker befruktning beror på dålig äggkvalitet. De kommer aldrig kunna veta säkert, och det är inga synliga fel på mina ägg. Däremot hade labb berättat för läkaren att äggens cellmembran (innanför skalet alltså) kändes lite annorlunda än vanligt, och det är egentligen det enda som pekar på en felaktighet. På läkaren lät det alltså som att äggdonation är vårt nästa steg. Det enda möjliga steget. Vi frågade om man inte kunde testa spermiedonation först för att utesluta spermafaktorn (hans prover är ju ändå dåliga och vi behöver ICSI), men läkaren kände att hon behövde diskutera detta ihop med sina kollegor först. Det verkar dock inte som att hon ansåg det som ett bra alternativ eftersom det, som sagt, nästan alltid är äggkvaliteten som är dålig.

Jag är alltså 23 år och infertil. Jag kan inte få barn... (missförstå mig rätt, alla barn vi får blir mina- men jag tror ni ändå förstår vad jag menar). Jag är ung, har superbra AMH, FSH, jag har PCOS och därmed alltså massor av ägg, osv... Men mina ägg är tydligen ändå värdelösa. Mina ägg kommer aldrig kunna framavla ett barn som ärver mina gener, mitt utseende och mina egenskaper.

Jag är chockad, förkrossad, förtvivlad, ARG, orolig, panikslagen... you name it. Google är just nu min värsta fiende, och bara under denna morgon så har jag blivit varse om att det inte går att göra äggdonation i Sverige privat när man vill ha mer än ett barn (alltså ett syskon) utan då hänvisas man utomlands och får inget som helst bidrag till de, i runda slängar, 70 000 man måste betala per försök (exlusive mediciner, läkarbesök i sverige, resor osv). HUR FAN ska vi ha råd med det? Vi kommer väl aldrig kunna köpa hus eller ha en dräglig levnadsstandard... 

Hur som helst är äggdonation en helt ny värld för oss och vi var inte ett dugg förberedda på detta. Redan vid första  IVF-behandlingen fick vi visserligen höra att en potentiell orsak till att äggen inte befruktades var dålig äggkvalitet- men det var så otroligt osannolikt med mina bra värden och min låga ålder menade läkarna. Så det litade vi på.. Tji fick vi..

Det som händer nu är att vi väntar svar på ett kromosomprov som de tog på mig igår. Det tar ca en månad att få svar på. Har jag en kromosomavvikelse kan detta  vara orsaken till min dåliga äggkvalitet. Är provet normalt kommer jag aldrig få veta varför de är dåliga..... Hur hanterar man det??????????
När provet är analyserat så bokas ett möte med läkarna för att diskutera hur vi fortsätter, och vi skrivs in på donationsutredning med kuratorn. Därefter sätts vi upp i donationskö. Just nu har de ganska kort kö (enligt dem såklart) på drygt ett år (!!!!). Om man själv tar med en donator kan det dock förkortas några månader, men donatorn ska både utredas och ta prover med ett halvår emellan, så någon kötid på mindre än 7-9 månader kan man inte åstadkomma oavsett hur man gör.....

Det känns som någon annan person har tagit över min kropp och sitter och skriver detta. Det känns inte som att det här händer mig. Jag nyper mig själv i armen och undrar när jag ska vakna, men inget händer. Jag drömmer inte... det här är min nya verklighet.


 

En timma kvar...

...tills vi får besked om det blev flipp eller flopp med ägg och spermier den här gången....

Att ha eller att inte ha ett embryo, det är frågan...

Äggplock IVF (ICSI) tre.

Då var detta äggplock färdigt... Det gjorde ont som satan (värre än de första två gångerna), och dessutom så var detta äggplock väldigt krävande rent känslomässigt att genomföra eftersom jag har svårt att vara hoppfull.

Vi var först ut idag och allt flöt på snabbt och effektivt. Jag fick lugnande (stesolid) och rätt mycket morfin under själva plocket, men ändå var jag hyfsat klar i huvudet redan en halvtimme senare då vi fick in lappen med äggresultatet. 8 ägg fick de ut ifrån mina dryga 16 äggblåsor. Det är bäst hittills, så på så sätt så känns denna behandlingen bättre. MEN, jag vågar inte ropa hej än eftersom äggen likaväl kan vara omogna. Ja menar, det är ju så det varit tidigare, så det är inte lätt att tro att det skulle vara någon skillnad nu.

Imorgon så kommer jag och kära fästmannen att åka till sjukhuset och träffa en läkare för att få besked om vad som hänt med äggen under natten. Vi bestämde oss för att be om ett muntligt besked (face to face) på en given läkartid eftersom vi anser att det ger oss mindre oro då vi slipper gå och analysera hela dagen varför telefonen inte ringer i tid. Dessutom har vi chans att omedelbart prata med läkaren om hur vi går vidare i framtiden om vi får samma negativa resultat som de första gångerna. Detta är alltså inte ett normalt tillvägagångssätt på kliniken. Men de var vänliga nog att ta vår jobbiga bakgrund i beaktning och gav oss en tid med läkare A. Imorgon förmiddag får vi alltså domen.. eller ett glädjebesked. Vi hoppas såklart på det sistnämnda. Snälla, håll era tummar för oss... Det lär vi behöva.

Någon gång borde det väl vara vår tur att få ett embryo tillbaka..

Håll era tummar

Hej på er! Jag vet inte hur många av mina gamla kära läsare jag har kvar efter mitt långa blogguppehåll, men jag hoppas såklart att ni fortfarande följer mig. Sen vore det roligt om några nya IVFare har sprungit på min blogg också..
Hur som helst, idag behöver jag verkligen era tummhållningar, ert peppande och stöd, för idag är det dags för mitt tredje äggplock. Idag är äggplocket på ICSI 3. De tidigare gångerna har jag fått ut 5 respektive 7 ägg, men båda gångerna har bara 2 stycken varit mogna, och vi har aldrig kommit så långt som till ET.
Med dessa misslyckanden i bagaget så blir dagens äggplock otroligt ångestladdat, och jag har svårt att se ett positivt resultat framför mig... Hjälp?!? Vad ska jag tänka?!

Helt matt, dagen innan äggplock ivf 3

Dagen har varit rätt tuff. Jag mår inte alls bra nu. Att kissa, att sätta sig ner eller gå i trappor gör stundtals så ont i äggstockarna att det nästan svartnar för ögonen. Höger sida är värst, och det är där som magen är som mest svullen. Mitt på dagen slocknade jag i soffan i ett par timmar, men jag är fortfarande så trött att det svider i ögonen och så matt att kroppen darrar. Värst var efter jag ätit middag för då kom andningssvårigheterna och illamåendet som ett brev på posten.
Otrivellesprutan kanske kickstartade överstimulering? Eller så är det bara medicinbiverkningar och enorma äggstockar som tar plats och trycker bort resterande organ. Oavsett så är det inte roligt..

Nu vill jag bara att äggplocket ska vara över. Några timmar kvar nu. Pepp pepp!!

Tips om otrivelle ägglossningsspruta!

Har du också fått denna modell av otrivelle för att ta i slutet av ivf- behandlingen? Då har jag ett tips: Håll för Guds skull sprutan med själva kanylen uppåt och skruva av korken långsamt och försiktigt. Annars rinner det snabbt ut några droppar innan du fått in sprutan i magen, och dessa droppar är värdefulla för att inget ska gå fel med behandlingen.


Min kväll kunde ha slutat i vild panik, men tack och lov var jag väl förberedd med två otrivelle i kylen. (En av dem var kvar sen ivf 2).

Det var nämligen så att jag höll sprutan åt fel håll, det vill säga med kanylspetsen snett nedåt när jag tog av korken på sprutan. Innan jag ens hann reagera så sipprade typ 5-6 stora droppar ut ur spetsen, och ytterligare en stor mängd vätska under tiden då jag vände på sprutan. I mitt huvud ekade läkare M's ord efter vårt misslyckade ivf 2: "-Var det något som gick fel med ägglossningssprutan??". Nej.. det här är inte bra, tänkte jag..
Jag bestämde mig genast för att inte riskera att något går fel, så jag hämtade reservsprutan och skruvade försiktigt av korken med sprutspetsen riktad uppåt. Jag var också noga med att hålla kvar sprutan länge i magen för att all vätska skulle gå in i huden. Kan stolt säga att inte en enda droppe hamnade utanför min kropp. ;)

Så det är ett hett tips till er som inte är vana med otrivellesprutan!

Uppdatering

Östradiolvärdet var inte för högt så allt går enligt planen. (Jag hade väl i och för sig önskat att det var lite högre, men det var ungefär som jag tidigare haft precis innan äggplock.. Någonting på 2000).
Klockan 21.00 tar jag ägglossningssprutan otrivelle, tisdag är medicinfri, och på onsdag blir det äggplock!!

Shit va ömma äggstockarna är nu. Det känns till och med tungt att gå stundtals. Har avbokat alla aktiviteter för eftermiddagen och tar det istället lugnt i soffan. Känner verkligen att jag inte orkar med att träffa folk, så jag prioriterar vila före måsten. Känns skönt, även om jag får dåligt samvete.

VUL 2, ivf 3, här har det hänt grejer

Nu är jag hemkommen från ultraljudet på sjukhuset där jag faktiskt blev lite positivt överraskad över hur mycket som hänt med mina små äggblåsor under helgen! På mitt första ultraljud räknade läkaren det till 2 blåsor på ena äggstocken och 6 på den andra som var någonstans mellan 10-16mm stora. Sen fanns ju en del minisar också som vanligt.

Nu idag så var både min och läkarens kommentar: "OJ.." när vi först såg de stora blåsorna i den ena äggstocken. A (den gulliga rödhåriga läkaren) sa att hon egentligen tycker att det är lite för många blåsor och att jag ligger i riskzonen för överstimulering. Jag har hört om folk med ett 30-tal äggblåsor, så mina 16+ känns ganska få i jämförelse, men överstimulerad har jag ju varit tidigare så det känns inte osannolikt att det händer igen.

Jag känner mig dock lite hoppfull att den stora storleken på blåsorna är en positiv förändring jämfört med tidigare behandlingar där äggen varit omogna vid plock. Med 9-10 blåsor i den ena och 6 i den andra så borde det ju dessutom finnas ett par ägg mogna kan man ju tycka. Särskilt eftersom minst 6-7 stycken var 19-20mm stora. Hm.. Tankarna snurrar.

Det som händer nu är att jag ska ta ägglossningsspruta ikväll!! Äggplock blir det på ONSDAG! (Shit va fort det har gått...) MEN, om mitt östradiolvärde ligger för högt (överstimulerad) så ska inte otrivellesprutan tas, utan då måste jag ta en spruta som kallas suprecur vilket ska stoppa upp tillväxten av blåsorna till 99% och då kommer alla eventuella befruktade ägg att frysas ner och sättas tillbaka i en annan menscykel när överstimuleringen gått över. Äggplock blir det alltså oavsett vad östradiolvärdet visar, men sprut-sorten och vad som händer efter äggplocket vet jag alltså inte än. A ska ringa mig i eftermiddag med besked!

Spännande, nervöst, jobbigt, förväntansfullt, skönt... Nu är det bara att vänta!

Sprutdag 8

Blä för biverkningar och min enormt känsliga mage som inte tål några mediciner och förändringar i kroppen.

Mår illa, kräks, har sjukt sjukt ont i magen, sover dåligt, är förstoppad och har noll energi.. Och så huvudvärk och mensvärk som en fin bonus! Mysigt?!?

Igång igen. Sprutdag 6..

Har ni saknat mig? Jag har tagit en lååååång lång paus ifrån bloggandet. Låååång paus! Faktum är att jag har behövt komma ifrån allt som har med barnlängtan och ivf att göra för att reparera mig själv lite.. Jag hade en riktig "low-point" i början av december då jag fick en panikattack (min första ever) sittandes i en gungstol framför en film. Jag var så knäckt och trasig efter de båda törnarna vi fått vid våra IVF:er, och jag hade precis tagit det jobbiga beslutet att hoppa av c-uppsatsen och ta en paus från skolan. Men jag minns att min sinnesstämning började vända någon gång i mitten av december. Jag höll mig sysselsatt med bröllopsplanering och umgänge med vännerna, gick ut ett par gånger (började alltså dricka alkohol igen någon gång ibland) och började känna mig som "mitt gamla jag" igen. Sexlivet tog också spinn igen (och är nu bättre än någonsin), och på något konstigt sätt kunde jag uppskatta fördelarna med att vara barnlös och fri. Det gjorde mig gott!!! Vi gjorde också så att vi sköt en månad på behandlingsstart för ivf 3 för att ge mig mer tid att finna mig själv igen. Mer tid att vara mitt gamla jag. Mitt gamla glada och lyckliga jag. JA, jag har faktiskt känt mig genuint lycklig!!! (Wow...när gjorde jag det senast?!)

Hur som helst är vi igång igen nu. Jag är på sprutdag 6 och hade mitt första VUL idag. Jag sprutar med puregon 125, och från och med idag ska jag även ta cetrotide. Jag vet inte vad jag ska tycka och tro om ultraljudet. (Hur i hela friden ska jag veta om det är bra eller dåligt egentligen med det jobbiga bagaget vi har bakom oss?!? Trots bra ultraljudsbilder de tidigare behandlingarna har ju de flesta blåsorna varit tomma, och äggen omogna). Det fanns ett par eller tre stora blåsor på ca 14 och 16mm, och några stycken på drygt 10mm. Östradiolvärdet låg på 1244, vilket är högst hittills såhär tidigt i behandling, så läkaren ville att jag behåller samma dos över helgen och sedan görs ett nytt VUL på måndag.

I ivf-karusellen är man totalt maktlös. Det enda man kan göra är att försöka hålla sig hoppfull och tro på att mirakel kan ske. Det är just detta som jag verkligen kämpar med just nu... Allt jag kan se framför mig är att vi får det där hemska samtalet av läkaren dagen efter äggplock även denna gång.. Allt jag kan se är att vi snubblar på mållinjen och går miste om återföring igen. Jag må ha hopp- annars skulle jag ju inte göra detta igen. Men tro- det har jag inte.. Jag tror inte att det kommer funka, men jag hoppas att det gör det..

Där är jag alltså nu.. Igång med behandling, men fylld av ångestladdade känslor över att gå igenom det här ännu en gång. Nu är det bara att bita ihop och kämpa på. Någon gång måste det väl vara vår tur?

Jag vill gärna veta hur det går för er alla andra. Skriv gärna ett par sammanfattande rader i nästa inlägg om hur det går för er, om ni vill :) så blir jag lite uppdaterad :)