sorgen, chocken och lyckan... vad ska jag känna nu?

För det första vill jag tacka för alla fina kommentarer jag fått och det enorma stödet ni skänker mig. Det som känns så skönt i hela den här röran är att NI faktiskt förstår min panik, för ni är själva någonstans i denna orättvisa karusell och ni kan relatera till er egen längtan. Just därför så betyder er stöd så enormt mycket... TACK för det <3  AnnaC, tack för att du erbjuder dig att hjälpa mig med mina frågor och funderingar. Jag kommer att kontakta dig! Jag vill dessutom hemskt gärna att alla NI om gör/ska göra äggdonation kontaktar mig på något sätt så att jag får upp ögonen för era bloggar och får läsa vad ni går igenom. Det vore så skönt att känna sig lite mindre ensam om att hamna just i denna situation, för jag vet ju att det finns ett helt gäng som delar denna resa..

I övrigt så vet jag inte riktigt hur jag ska börja detta blogginlägg för mitt innersta känns alldeles splittrat och förvirrat. Jag vet liksom inte vad jag ska känna... När jag har en glad stund och kan njuta av livet, innebär det då att jag förtränger sorgen och smärtan, eller är jag faktiskt ärligt och genuint glad just den stunden? Är jag i ett sånt chocktillstånd att jag inte kan ta in allt som händer?

Jag fick det där tunga beskedet (läs här) i torsdags! Den dagen grät jag otroligt mycket, men mest på förmiddagen direkt efter vi hade varit på sjukhuset. Jag grät när jag pratade med sambons mamma i telefon, men knappt en tår fick jag fram när min egen mamma kom till undsättning och kom upp till lägenheten för att jag skulle slippa vara ensam när sambon var på jobbet. Det känns nästan som att tårarna tog slut där efter lunch, och på något sätt har jag redan sedan den eftermiddagen kunnat prata "sakligt" och metodiskt om allt som hänt, utan att böla ögonen ur mig. (Med undantag för de tillfällen då det slår mig att det är JAG som inte är fertil, att det är mina gener som aldrig kommer att föras vidare. Att alla reservplaner som att åka till Danmark och inseminera mig liksom bara kan kastas i papperskorgen... Då kan ett par tårar leta sig fram i ögonvrån). 

En av anledningarna till att jag så snabbt började tala sakligt om det som händer tror jag beror på att vi genast sökte stöd hos våra familjer och bästa vänner, eftersom vi vet att detta är för tungt för att hålla inom sig. Direkt slöt de upp omkring oss och fanns där med all sin kärlek, sin tid och sitt stöd. Jag blir rörd bara jag tänker på det. En av mina bästa killkompisar bestämde sig genast för att jag behövde distraheras och bestämde sig för att släppa allt och spendera fredagen med mig. Vi gick och fikade. Jag berättade, jag skrattade, pratade om annat, och ja...jag mådde rätt bra. Han föreslog sen att vi skulle gå tillbaka hem till mig och spela och sjunga lite, vilket han vet att jag verkligen mår bra av. Sagt och gjort. Någon timma därefter kom sambon hem, och även min bästa tjejkompis som slöt upp med oss. Under jackan hade hon gömt en fin bukett med blommor och en chokladask.. Fina vän!! Vi åt middag ihop och drack vin. Vid 7 tiden ringde min andra bästa killkompis och frågade om han fick komma till oss, så han satte sig på tåget och kom hit någon timma senare.

Vi drack vin, lyssnade på jazz, skrattade, pratade om allt mellan himmel och jord- och jag mådde så braaa. Till slut släppte jag bomben och berättade varför jag tyckte att det var så bra att jag fick distraktion och lite salongsberusning av vinet. De lyssnade, grät, frågade frågor, försökte peppa och trösta på samma gång. Hon, tjejkompisen, bad om ursäkt för att hon grät så mycket, men jag tyckte själv att det var så befriande att se. Killkompisarna gav mig varma kramar och gav mig kärleksförklaringar och sa att vi såklart är bästa vänner av en anledning. Att de finns där för oss och att det är svårt att veta hur de ska reagera Jag kunde återigen hålla tillbaka mina känslor, mina tårar. Jag var bara glad att de var där och att de finns i våra liv. Stämningen vändes uppåt igen och vi bestämde oss spontant nog för att gå ut och dansa. Sagt och gjort. På ett nästan tomt dansgolv dansade vi och hade roligt fram tills stängning.

Killkompisen som kommit med tåg sov över hos oss och spenderade hela lördagen med oss. Då fick vi chans att prata mycket mer om allt. Han fick mig att bli ÄNNU säkrare på att jag verkligen måste stå på mig gentemot läkarna nu. Vi vill verkligen prova spermadonation först!!! Om vi nu har noll förväntningar så blir det ett bakslag som vi ändå kommer att kunna hantera.  Han gav mig många anledningar. Framförallt att vi aldrig kommer att behöva se tillbaka och tänka "tänk om"... Senare på dagen kom ett blombud med en stor bukett liljor från min kära vän i Skara. Jag har fantastiska vänner som sprider så mycket kärlek.... <3 Söndagen spenderade jag med sambon. Vi gick på loppis och tittade en massa på serier i soffan. Mådde rätt bra..

Sååååå, summan av kardemumman, nu när jag haft en så bra helg:  Mår jag verkligen bra? Nej verkligen inte.... Det här är första dagen sedan i torsdags som jag måste spendera ensam eftersom både sambon och alla vänner är på jobbet, och jag är hemma. Jag vaknade av att jag höll på att få en panikattack igen. Det lugnade sig snabbt, men jag har ändå den där frustrerade panikkänslan i hela kroppen. Jag har lyssnat på sorgsen musik hela morgonen, och med lite tända ljus på köksbordet är det rätt mysigt att sitta med tekoppen och blogga. MEN, i kroppen kryper myror. I huvudet snurrar hemska och förtvivlade tankar. Jag vill egentligen inget hellre än att gråta mig till söms. Jag vill sjunka genom jorden ett tag och krypa tillbaka när allt är över igen. Jag vill inte vara så här stark just nu!!Jag vill inte hantera situationen genom att direkt se framåt med hopp. Jag vill först sörja. Jag vill låta känslorna komma fram, för jag vet att de måste ut. Men istället så kommer inga tårar. Tårarna tar stopp. Jag känner att de är påväg, att de vill ut, men de kommer aldrig längre än till glansiga ögon. Jag sörjer, men förstår nog egentligen inte vad som händer nu... Tillslut kommer det att krascha totalt, och då kommer murarna att falla, tårarna forsa och kroppen kapitulera.
Jag hoppas bara att det kommer vid rätt tillfälle.....

Tack återigen för att ni finns. Hoppas att ni fortsätter följa mig, för jag behöver verkligen allt stöd jag kan få just nu..