Skräckbeskedet efter vårt IVF (ICSI) 3....

Jag var allt för skakad och ledsen för att skriva något igår när vi hade varit hos läkaren för att få besked om det hade blivit några befruktningar eller inte...

Äggplocket var som ni vet i onsdags, och de fick ut 8st ägg. So far, so good... Av dessa borde ju några vara mogna och befruktas tänkte vi, för efter alla tuffa besked så borde vi väl få lite medgång tillslut. Nej, det höll tydligen inte de högre makterna med om, för istället fick vi ett besked vi aldrig hade anat.... Jag tar det från början:

Vi kom till kliniken kl 09.45 där vi för första gången mötte ett par i vår egen (unga) ålder i väntrummet. Va skönt att se att vi inte är ensamma om att ha problem, tänkte jag, och jag tror den där andra killen i rummet tänkte samma sak för han tittade intensivt mot oss när vi satt där och väntade på att bli uppropade. Läkare A kom och ropade upp oss, och vi blev invisade i ett litet samtalsrum med två soffor mitt emot varandra. Direkt när vi hade satt oss i sofforna så sa hon: 
-"Nej men det blev ju tyvärr ingenting den här gången heller. Det var kanske det ni anade eftersom ni ville boka det här mötet".
Jag föll gråtandes ihop mot sambons knä. Hur mycket man än försöker förbereda sig mentalt för att få de här tuffa beskeden så kan man inte undvika känslostormen och förtvivlan när man väl måste konfronteras med den verkliga situationen. Det här är vår tredje IVF (ICSI) och vi har ALDRIG fått någon återföring. Vi har ALDRIG fått höra att ett ägg blivit befruktat.  Det är hårda bud..
Jag försökte samla mig och med darrig röst lyckades jag få fram:
-"Vad gör vi nu? Vi kan ju inte bara hålla på såhär och misslyckas hela tiden..?"
Läkarens svar gjorde att luften gick ur mig. Donation. Vi måste ändra på något, och det är troligen äggen som det är fel på. Nu måste vi överväga ÄGGDONATION........

Vad som diskuterades därefter var huruvida de var säkra på om det är äggen som är av dålig kvalitet eller spermierna som inte orkar. De tror på äggen. Det är nästan alltid äggen. I bara 6-7% av fallen är det spermierna och drygt 80% av fallen när det inte sker befruktning beror på dålig äggkvalitet. De kommer aldrig kunna veta säkert, och det är inga synliga fel på mina ägg. Däremot hade labb berättat för läkaren att äggens cellmembran (innanför skalet alltså) kändes lite annorlunda än vanligt, och det är egentligen det enda som pekar på en felaktighet. På läkaren lät det alltså som att äggdonation är vårt nästa steg. Det enda möjliga steget. Vi frågade om man inte kunde testa spermiedonation först för att utesluta spermafaktorn (hans prover är ju ändå dåliga och vi behöver ICSI), men läkaren kände att hon behövde diskutera detta ihop med sina kollegor först. Det verkar dock inte som att hon ansåg det som ett bra alternativ eftersom det, som sagt, nästan alltid är äggkvaliteten som är dålig.

Jag är alltså 23 år och infertil. Jag kan inte få barn... (missförstå mig rätt, alla barn vi får blir mina- men jag tror ni ändå förstår vad jag menar). Jag är ung, har superbra AMH, FSH, jag har PCOS och därmed alltså massor av ägg, osv... Men mina ägg är tydligen ändå värdelösa. Mina ägg kommer aldrig kunna framavla ett barn som ärver mina gener, mitt utseende och mina egenskaper.

Jag är chockad, förkrossad, förtvivlad, ARG, orolig, panikslagen... you name it. Google är just nu min värsta fiende, och bara under denna morgon så har jag blivit varse om att det inte går att göra äggdonation i Sverige privat när man vill ha mer än ett barn (alltså ett syskon) utan då hänvisas man utomlands och får inget som helst bidrag till de, i runda slängar, 70 000 man måste betala per försök (exlusive mediciner, läkarbesök i sverige, resor osv). HUR FAN ska vi ha råd med det? Vi kommer väl aldrig kunna köpa hus eller ha en dräglig levnadsstandard... 

Hur som helst är äggdonation en helt ny värld för oss och vi var inte ett dugg förberedda på detta. Redan vid första  IVF-behandlingen fick vi visserligen höra att en potentiell orsak till att äggen inte befruktades var dålig äggkvalitet- men det var så otroligt osannolikt med mina bra värden och min låga ålder menade läkarna. Så det litade vi på.. Tji fick vi..

Det som händer nu är att vi väntar svar på ett kromosomprov som de tog på mig igår. Det tar ca en månad att få svar på. Har jag en kromosomavvikelse kan detta  vara orsaken till min dåliga äggkvalitet. Är provet normalt kommer jag aldrig få veta varför de är dåliga..... Hur hanterar man det??????????
När provet är analyserat så bokas ett möte med läkarna för att diskutera hur vi fortsätter, och vi skrivs in på donationsutredning med kuratorn. Därefter sätts vi upp i donationskö. Just nu har de ganska kort kö (enligt dem såklart) på drygt ett år (!!!!). Om man själv tar med en donator kan det dock förkortas några månader, men donatorn ska både utredas och ta prover med ett halvår emellan, så någon kötid på mindre än 7-9 månader kan man inte åstadkomma oavsett hur man gör.....

Det känns som någon annan person har tagit över min kropp och sitter och skriver detta. Det känns inte som att det här händer mig. Jag nyper mig själv i armen och undrar när jag ska vakna, men inget händer. Jag drömmer inte... det här är min nya verklighet.