Igång igen. Sprutdag 6..

Har ni saknat mig? Jag har tagit en lååååång lång paus ifrån bloggandet. Låååång paus! Faktum är att jag har behövt komma ifrån allt som har med barnlängtan och ivf att göra för att reparera mig själv lite.. Jag hade en riktig "low-point" i början av december då jag fick en panikattack (min första ever) sittandes i en gungstol framför en film. Jag var så knäckt och trasig efter de båda törnarna vi fått vid våra IVF:er, och jag hade precis tagit det jobbiga beslutet att hoppa av c-uppsatsen och ta en paus från skolan. Men jag minns att min sinnesstämning började vända någon gång i mitten av december. Jag höll mig sysselsatt med bröllopsplanering och umgänge med vännerna, gick ut ett par gånger (började alltså dricka alkohol igen någon gång ibland) och började känna mig som "mitt gamla jag" igen. Sexlivet tog också spinn igen (och är nu bättre än någonsin), och på något konstigt sätt kunde jag uppskatta fördelarna med att vara barnlös och fri. Det gjorde mig gott!!! Vi gjorde också så att vi sköt en månad på behandlingsstart för ivf 3 för att ge mig mer tid att finna mig själv igen. Mer tid att vara mitt gamla jag. Mitt gamla glada och lyckliga jag. JA, jag har faktiskt känt mig genuint lycklig!!! (Wow...när gjorde jag det senast?!)

Hur som helst är vi igång igen nu. Jag är på sprutdag 6 och hade mitt första VUL idag. Jag sprutar med puregon 125, och från och med idag ska jag även ta cetrotide. Jag vet inte vad jag ska tycka och tro om ultraljudet. (Hur i hela friden ska jag veta om det är bra eller dåligt egentligen med det jobbiga bagaget vi har bakom oss?!? Trots bra ultraljudsbilder de tidigare behandlingarna har ju de flesta blåsorna varit tomma, och äggen omogna). Det fanns ett par eller tre stora blåsor på ca 14 och 16mm, och några stycken på drygt 10mm. Östradiolvärdet låg på 1244, vilket är högst hittills såhär tidigt i behandling, så läkaren ville att jag behåller samma dos över helgen och sedan görs ett nytt VUL på måndag.

I ivf-karusellen är man totalt maktlös. Det enda man kan göra är att försöka hålla sig hoppfull och tro på att mirakel kan ske. Det är just detta som jag verkligen kämpar med just nu... Allt jag kan se framför mig är att vi får det där hemska samtalet av läkaren dagen efter äggplock även denna gång.. Allt jag kan se är att vi snubblar på mållinjen och går miste om återföring igen. Jag må ha hopp- annars skulle jag ju inte göra detta igen. Men tro- det har jag inte.. Jag tror inte att det kommer funka, men jag hoppas att det gör det..

Där är jag alltså nu.. Igång med behandling, men fylld av ångestladdade känslor över att gå igenom det här ännu en gång. Nu är det bara att bita ihop och kämpa på. Någon gång måste det väl vara vår tur?

Jag vill gärna veta hur det går för er alla andra. Skriv gärna ett par sammanfattande rader i nästa inlägg om hur det går för er, om ni vill :) så blir jag lite uppdaterad :)