Julen

Julen har faktiskt varit en riktigt fin tid detta år. Inte för att det inte brukar vara så, men jag brukar ofta må väldigt dåligt av min barnlängtan och saknad efter de barn som gått förlorade under juletiden. I år har detta faktiskt gått mycket bättre och jag har inte varit ledsen alls under de stora firardagarna. Längtat, javisst. Men inte på ett sådär knäckande, ilande, förgörande sätt som tar över allt det goda.

Vi har firat julafton och juldag hemma hos oss i det nya huset med våra respektive familjer och släkt, och besök av makens syskon med respektive har vi fortfarande. Det är fint att ha besök och nu kan jag inte klaga på att jag känner mig ensam längre, men samtidigt längtar jag efter egentid med maken och att kunna slappna av lite mer genom att slippa passa upp på våra gäster. De hjälper till en del, men tar annat för givet- så som det ofta är med gäster. Vi har just nu mycket ont om pengar men står ändå för allt ätbart och drickbart. Det är svårt sånt här. När man gjort klart att man har så ont om pengar att man till och med avsäger sig julklappar, men ändå står där och bjuder på frukost, mat, vin, godis i mängder och på en del av kostnaden för biobesök från det där sista presentkortet vi hade. Inbyggt i vår natur att vara generösa mot andra, men svårt när det ger mig ont i magen av att veta hur svårt det blir i januari när vi har närmare 8000 att betala i adoptionsavgifter, inköp av mer pellets och jag som ni vet inte fått lön på två månader pga sjukdom. Stress över ekonomi är aldrig rolig. En stress som varit mer eller mindre konstant sedan vi bestämde oss för adoption. Att vi har råd att ha barn har det liksom aldrig funnits minsta tvekan om och har aldrig stressat mig, men det är just det här med kostnaden för att adoptera som stressar enormt. Pengar har aldrig flödat för oss liksom. Jag har studerat större delen av mina vuxna år och har sedan haft en tid av sjukdom och vi har tyvärr inga kapital från exempelvis arv eller rika föräldrar. Visst löser sig detta till slut, men inte är det roligt att behöva stressa upp sig på detta sätt.

Vårt hus är vackert julefint och sådär lantligt underbart med tända ljus, granris, stickade plädar och vackra dukar. "Som taget ur en inredningstidning" sa de imponerade gästerna vid julfirandet. Jag är så nöjd över allt vi fått ordning på trots att vi bara bott här i två månader. Det finns fortfarande lite lukter och skador som vi oroar oss för, men i övrigt kunde vi inte trivas bättre än såhär. Jag njuter över att kunna sitta här själv i ett fridfullt vardagsrum medan maken underhåller våra gäster på övervåningen. Den privata känslan kunde man inte får i vår gamla tvåa där det inte gick att komma undan på samma sätt. Bäst av allt är nog att maken och jag i princip har varsitt eget hobbyrum för våra separata intressen. Innan det kommer ett barn till familjen har vi i alla fall den möjligheten. Kommer ni ihåg att jag berättat att jag syr? En dröm har alltid varit att ha ett eget syrum som jag kan stänga om och ha mitt eget kreativa kaos. Nu HAR jag det =) Ett EGET syrum med alla mina grejer på samma plats, med möjlighet att skapa och lämna mitt kaos och återuppta arbetet senare. Makens gigantiska rum på övervåningen dubblar som gästrum, men där finns hans kreativa spelrum och hans retro samlingar. Denna otroliga förmån är nästan för bra för att vara sann. Vi har tur.

Jag tänker fortfarande väldigt intensivt på vår adoption. Funderar och längtar. Jag borde kanske försöka släppa tankarna lite mer när det finns annat att distrahera sig med, men det är lättare sagt än gjort. Tankar går liksom inte bara att stänga av. På gott och ont.

Nästa år tror jag att vi har handlingar skickade till ett land och väntar barnbesked. Vi får se om det stämmer.

Som att hitta hem

Människor söker tillhörighet. Trygghet i igenkänning och liknande upplevelser. När det kommer till fertilitetsvärlden och adoptionsvärlden så upplever jag att man får förlita sig på sin egen förmåga att uppsöka likasinnade. Det finns liksom inte en hel drös av människor som går runt på stan med en lapp på pannan med stämpeln adoptivsökande eller barnlös. Ni har alla hittat guldgruvan i bloggvärlden, precis som jag gjorde för sådär 5-6 år sedan, och där finns såväl stöd som igenkänning att inhämta. Men ibland saknas det lite där med. Ibland vill man ha mer, mer än så. Särskilt när det kommer till adoption eftersom det tycks vara betydligt färre adoptionsbloggar än ivf-bloggar. (Om ni har några adoptionsbloggar i rockärmen så lista dem gärna för mig. Letar jag på fel ställe?)

Hur som helst har jag nu börjat upptäcka fördelarna med Facebook. Jag som normalt sett tycker att det mest är skit (ursäkta uttrycket) på fejan har nu funnit en bra anledning att behålla mitt konto där. Det kändes som att hitta hem när jag äntligen fann en grupp för adoptivmammor, för där kan man ventilera alla frågor som man funderar på så mycket att man känner sig helt utpumpad. Maken är i sin tur medlem i pappagruppen. Jag är så glad och överrumplad över hur viktigt jag faktiskt känner att det är att omge mig av människor som förstår mina tankebanor. I vänskapskretsen har jag flera som lyssnar, men trots allt i princip bara en kompis som ifrågasätter och spinner vidare på saker så att tankar utvecklas och omvärderas. Hennes närvaro är väldigt viktig för mig, men ändock lever vi helt olika liv och hon är trots allt inte insatt i adoptionsfrågor. Något jag saknar. Någon att prata med som redan känner till regler, procedurer, tankar, utbildningar, utredning, organisationer, forskningsrön osv. Någon som också funderar på hur man går till väga om namnet byts vid adoptionen. Eller hur man bäst agerar om barnet inte vill ta kontakt. Hur man ska göra med besök av släktingar. Hur i hela friden man ska ha råd att adoptera. Eller hur det känns när ländernas villkor eller förutsättningar förändras... Ja, ni förstår säkert. Samhörighet. Och förståelse. Jag är glad för att jag som första steg funnit denna grupp och hoppas på så sätt finna trygghet i den här omtumlande tiden.

Foton till landet

För att förbereda sig inför en kommande adoption bör man tänka på att det finns lite foton tagna i olika årstider och situationer. Det man främst måste tänka på generellt sett är:
1. Alltid skor på fötterna (för att bara fötter är ett tecken på fattigdom inom många delar av världen)
2. Inte för avklätt. (Hur avklätt det innebär i praktiken vet jag inte, men bikinibilder är inte att rekommendera)

I övrigt har länder olika uppfattning om hur de vill ha bilderna. En del är konservativ och vill ha uppklädda kostymbilder med rak hållning och uppstyltad scenografi, medan det finns andra länder som vill ha varma bilder från det verkliga livet.

I september tog vi de första bilderna som var ämnade för att officiellt sett gå ut med att vi adopterar. Dessa har ännu inte publicerats och eftersom jag är anonym här så vill jag ännu inte visa våra ansikten. Men ni kan få ett smakprov på hur det gick till när vi förberedde oss.

Bilderna blev jättefina eftersom svågern min var fotograf. Idag kom en kompis över spontant och tog lite andra bilder när vi bakade och satt framför julgranen osv. Det är bra att vara förberedd.

Skönt med mänsklig kontakt snarare än en hemsida.

Idag är en lite bättre dag. En mycket bättre dag faktiskt. Så skönt!! Framför allt är det efter mina samtal med AC. Jag fick lite mer kött på benen om det aktuella läget i några länder, även om det aldrig finns några garantier varken åt det ena eller andra hållet. På något sätt är det så viktigt med den där mänskliga kontakten och vilket intryck man får av en människa när man talar med den. Till det där så kallade snabbare landet så har min make tidigare skött kontakten och jag har därmed aldrig pratat med kontaktpersonen i telefon. När jag ringde denne igår fick jag tyvärr ett rätt vresigt intryck, och det kändes verkligen som att all information vi fått tidigare var felaktig. Som om det inte alls passar oss så bra som vi fått höra, att det där snabba barnbeskedet och lilla barnet inte verkade lika sannolikt som vi fått höra. Jag blev förvirrad och ringde min man som spekulerade i att det kanske är så att de fått smäll på fingrarna för något de sagt. Ja, vad vet vi. Men det kändes bara konstigt och lämnade en känsla av besvikelse över att känna sig bortmotad med sina frågor innan vi skrivits upp som sökande till landet. Kanske var det bara en dålig dag för denne kontakt eftersom min man tidigare beskrivit handläggaren som väldigt pratglad och tillmötesgående. Men hur som haver så känns den där suktande känslan och totala förvirringen lite mindre efter att ha fått höra det här. För kanske var det inte så himla bra som det lät? Detta är något vi måste fundera vidare på och diskutera med rådgivarna när handlingarna med vår utredning är framme och lästa.

I förrgår såg vi också att det fanns ytterligare ett land inom samma världsdel som vi så att säga favoriserar till vilket man kan skicka ner sina ansökningar omgående. Vi räknar på tiden hit och dit. En väntan på barnbesked i ca 18 månader+ 3-7 månader till resan mot barnet. Ca 1 år och 9 månader upp till 2 år någon eller några månader. Funderar. Skulle det bli längre väntan eller kortare. Det är så mycket man måste överväga och räkna på när man adopterar. Och som sagt finns inga garantier för att ett år i adoptionsvärlden ser lika bra ut som det föregående, eller för all del att en månad ser lika bra ut som en annan. Men genom att få hjälp av en handläggare att kolla upp hur länge nyligen hemkomna familjer fick vänta i landet så vet man lite mer om hur det skulle kunna se ut åtminstone om det hade varit idag. Utifrån det räknar vi. Funderar. Lägger ihop svensk kö med kö i landet och adderar tiden som man får vänta tills det är dags att resa till barnet. Spannen kan vara långa och variationerna i väntan därmed väldigt stora. Det är svårt att veta vad man ska förhålla sig till- men jag vet att AC råder till att man ska räkna med den längsta tiden för att inte bli besviken.

Vårt favoritland däremot är det en svensk kö till först och det innebär att man inte vet lika säkert hur lång väntan blir. När som helst kan nämligen andra par sladda in i kön före oss om de har ett äldre könummer än oss. Att veta när vi skulle kunna skicka ner pappren är alltså något vi bara kan spekulera i. Jag och maken talade häromdagen om att slutet av mars skulle vara det absolut tidigaste möjliga tiden för att börja samla papper om inget förändras avsevärt. Men det skulle i så fall vara ett otroligt flyt om det ska stämma in med verkligheten. Om man helt enkelt räknar med vårt ultimata flyt- alltså insamling av papper i mars- och lägger till ett par extra månader för insamlingen av alla dokument så hamnar man ju på dryga 5 månader från idag. När handlingarna väl nått landet så skulle väntan ligga på ca 12-18 månader. Då skulle vi hamna på ett sammanlagt tidsspann på 1,5-2år från och med idag. Därmed måste vi lägga till lite extra i överkant eftersom insamling av papper i mars är önsketänkande från vår sida. Att plussa på 3-6 månader till är alltså inte orealistiskt, och därmed blir det mer en potentiell väntan på 1,5 år - 2,5 år.

På något sätt känns allt mycket mer rofyllt inom mig idag. Idag och igår. Och trots att ni har 100% rätt i att jag gör allt så mycket mer komplicerat än vad det behöver vara eftersom jag kommer älska barnet lika mycket oavsett ursprung (något jag alltid vetat med hela mitt hjärta), så virvlar tankarna ändå omkring i riktningar som jag själv inte kan förklara. Nästan som att jag blir styrd åt ett håll medan längtan ibland försöker styra mig på avvägar genom att välja något som går snabbare. Jag kan inte förklara det bättre än så- som om jag blir styrd av en yttre eller inre kraft. Det är ibland så otroligt häftigt, men samtidigt (som ni redan förstått) väldigt förvirrande. Och jag trodde aldrig i mina vildaste fantasier att jag skulle kunna överväga extra lång väntan för ett särskilt land om andra kan gå snabbare. Men nu står jag där med tårna i olika kontinenter och överväger om den där kraften ska få styra mig framåt eller om jag ska streta emot. Idag skulle jag utan tvekan ta den där kraften i handen och följa med på resan bortom hav och länder.. Hur jag känner imorgon eller nästa vecka, det vet jag inte, men idag vilar jag i den varma känslan jag känner som inte kan beskrivas som annat än- kärlek.

Jag vet varken ut eller in....

I mars var jag och min man på ett möte på AC i Bromma. Jag minns fortfarande den dagen som om det vore igår. Jag var mitt i hormonbehandlingen för min sista behandling, hade feber och var dödstrött, illamående och svag. Men när jag och min man gick ut från det där informationsmötet så hade hela vår värld vänts upp och ner och vi svävade på moln.

Vår lista med frågor till landsansvariga inkluderade de tre länderna vi markerat som mest passande för oss båda, och egentligen hade vi innerst inne bestämt oss för vilket av dessa alternativt som var "vårt land". Jag hann prata länge med en av dessa landsansvariga och hon gav ett mycket gott intryck. Men kanske kommer köerna bli längre lagom till att det skulle bli dags för oss sa hon. Kanske skulle alla könummer för syskonadoption ha sina färdiga medgivanden lagom som det var dags för oss? Kanske. En spekulation. Nu får man nämligen ha två könummer  i AC samtidigt. Det innebär dubbel kostnad såklart, men samtidigt en chans att hinna komma fram i de svenska köerna innan det blir för sent att kunna genomföra en adoption av ytterligare ett barn. (Detta är ett bra initiativ av AC tycker jag, för som köerna har sett ut under de senaste åren så finns det allt för få som hinner adoptera flera barn än ett.). Jag tror dock att den landsansvariga hade rätt- för under hösten kom så många som 7 nya par inslirande i kön innan oss. Eller ja- för att vara korrekt så står vi ännu inte i landets kö, men eftersom jag är kontrollfreak så har jag totalkoll på vart vårt könummer ska passas in i ordningen och har kontinuerligt dokumenterat alla förändringar upp och ner. Hon hade därmed troligtvis rätt.

Men tillbaka till dagen på AC. När vi gick ut ur rummet så var hela vår tillvaro förändrad. "Hade ni varit färdiga med utredning redan så hade ni kanske haft ett barnbesked innan sommaren" hade vi fått höra. Innan sommaren?! Va?! Det var en HELT oväntad källa som berättade detta för oss- ett för oss bortvalt land eftersom vi helt enkelt inte hade mer än kunskapen som står på AC:s hemsida. Vi visste knappt varför vi valt bort landet men insåg att vi inte förstått innebörden av landets tillvägagångssätt vid adoption. Att höra att vi kanske kunde fått ett barnbesked på så kort tid som några månader gav oss nästan hybris och vi kände oss oövervinnerliga och obeskrivligt lyckliga. Vi bad om mer information på måndagen därpå men hade nog båda två redan bestämt oss på plats att vi skulle välja detta land. Allt skulle lösa sig. Vi skulle skynda oss med medgivandeutredning och sedan skulle allt rulla på. Äntligen gick allt vår väg!!! Vi skulle ha barn. Och jag började drömma om den sista sommaren utan barn. Vågade nästan drömma om den första julen med ett barn i min famn om allt skulle gå vår väg. Alla runtomkring oss svävade med oss.

Men så hände något. Medvetenheten.Verkligheten. Eftertänksamheten. Den kom som en bomb i september efter ett samtal med kansliet på AC som egentligen handlade om vår utredning och huruvida den passade in på det här nya landet och det andra landet som vi favoriserat från början. Samtalet startade upp en lång process av ifrågasättande tankar och faktum är att luften gick ur mig totalt och lämnade mig i en hysterisk gråt som höll i sig hela dagen. Jag blev informerad om att min plan att välja det snabba landet först och sedan det favoriserade landet när vi ville ha syskon inte skulle fungera. Vi skulle då inte prioriteras och troligtvis inte kunna får ett barnbesked. Att göra den omvända ordningen skulle inte heller fungera av främlingsfientliga skäl hos det snabbare landet menade B vidare. Det räckte nog med att mina planer om framtida barn från vårt favoriserade land gick i stöpet för att luften skulle gå ur mig, och på något sätt så märkte B tydligt i telefon vilket land våra hjärtan istället klappade för. En enkel fråga. Ska ni inte vänta lite längre då, och välja landet som har fångat ert hjärta? En tanke baserad på hur jag pratade om länderna. En tanke som raserade allt.

Dittills hade allt gått på räls. Våra utredare var fantastiska och det hade gått så snabbt att vi knappt hann med. Jag hade precis fått vikariat och godkännande var lovat av kommunen. Men, här någonstans så förändrades allt. Vad ville vi egentligen?

Min man kom hem på lunchen den dagen och där stod jag i vårt kök och grät fram hur svårt det var att acceptera att vi aldrig någonsin skulle kunna adoptera från den världsdel som vi alltid drömt om. Den världsdelen som vi valde redan för ungefär 3 eller kanske 4 år sedan då vi hade bestämt oss för ett land som inte längre förmedlar adoptioner. En sådan drömlik tanke och inställning är svår att släppa. Jag grät fram hur förvirrad detta gjorde mig och att det inte var någon tvivel om vilket land som instinktivt var lätt att redan älska och vilket land som krävde att vi fick anstränga oss för att hitta stolthet och kärlek för själva landet. Detta kanske är svårt för utomstående att förstå. Att det är viktigt att i viss mån vara stolt över, och förälskad i, landet man väljer att adoptera ifrån, men för oss har detta varit väldigt viktigt. Varför det är viktigt för oss är för att vi tycker att det är otroligt viktigt att vårt barn ska känna sig stolt över sitt ursprung och att det ska vara en viktig del av barnets liv. Det är vår uppgift att bädda för denna stolthet. Vi har ingen tvivel  om att denna kärlek till landet skulle komma med tiden i, om inte annat vid resan till vårt barn, men i denna stund kändes det som att det ena kom naturligt medan det andra fick tvingas fram.

I gråten så pratade vi om det praktiska. Skillnaderna. De praktiska fördelarna med att vänta, att välja vårt favoritland. Min make var chockad över min reaktion, men i och med att den kom så sattes även hans tankar igång och det var tydligt hur stor fördel han såg i att vänta. Av ekonomiska skäl framför allt, men också för att få en tid där det är möjligt att njuta av att det bara är han och jag, utan press av fertilitetsbehandlingar. En chans att njuta av tvåsamheten och barnfriheten innan vi skulle bli föräldrar. Inga beslut togs, men det var tydligt åt vilket håll det lutade.

Jag tänkte, bearbetade, tänkte lite till och tänkte lite mer. Vi pratade varje dag om vår kärlek till favoritlandet och utan att säga det rätt ut till varandra så hade vi ändrat våra planer. Det skulle inte bli någon sista jul med barn. Barnvagnen som vi fått av våra vänner skulle återigen ställas undan och livet skulle ännu en gång planeras om.

Det kändes bra, men också jobbigt. Det var det kloka beslutet att ta. Det beslut som helt och hållet bortsåg från min barnlängtan och tänkte på vad som gagnade oss alla tre bäst. Vi skulle inte skuldsätta oss genom  väldigt stora lån och kanske till och med hinna med en resa till Irland och Skottland innan dagen D. Vi skulle kunna ägna oss åt oss själva ett tag och ta vara på våra intressen och sociala liv med vännerna. Det gick bra ett tag. Medgivandet kom och vi kände ingen riktig brådska över att få iväg det till AC.

Men köerna till landet blev längre och längre och de där två åren vi sett framför oss närmade sig tre. Och jag- jag var väldigt sjuk och med sinande krafter kom också min barnlängtan dundrande som ett tåg. Den tog med sig en fruktansvärd mängd funderingar som gjort min tillvaro helt uppochnervänd.
Jag vet varken ut eller in. Vad vill jag egentligen? Vad ska styra mina val? Vad är viktigast för mig och vad väljer jag, respektive väljer bort när jag väljer land. I detta kaos av tankar har jag mått väldigt väldigt dåligt. Varje dag. Jag har gråtit så fort jag pratat om det och mellan maken och mig har diskussionerna inte sällan slutat i att vi sitter på varsin sida av bordet med tomma blickar och knutar i våra magar. Vi kommer ingenstans. Krockar, men ändå inte. Nära varandras ståndpunkter men samtidigt inte. En vän har kommit med insiktsfulla funderingar som samtidigt vänt ännu mer på steken och gjort mig ytterligare förvirrad. 

I detta nu, och under de senaste två månaderna så har livet verkligen varit uppochner. Jag tror inte att jag anade hur svårt detta skulle vara. Att välja land. Att välja och att välja bort. Att värdera och utvärdera. Att hamna i ett läge där ett barn inte längre är det enda som betyder något utan även aspekter som förkärlek för ett land, ekonomi, hälsa och det stora perspektivet på hur livet blir för barnet i vårt avlånga land. Väljer vi att basera våra val på ett eller två aspekter så väljer vi bort några andra. När började perspektivet bli så mycket större än att vilja ha ett barn?! Punkt. Ett barn. Jag vet inte vad som hände, men någonstans tappade jag fokus och klev in i en ångestladdad verklighet där inget längre kändes fast och bestämt. Jag är fortfarande där. Kvar. Förvirrad. Jag vet faktiskt inte när jag kommer att kliva ur den här bubblan. När jag mår bättre fysiskt (och psykiskt) troligen- men vad vet jag?

Imorgon postas vårt kuvert till AC och när de läst vår utredning så måste vi ha någon form av plan eller ett beslut eftersom vi ska placeras in i kö. Säkerligen borde jag ringa dem innan dess och prata lite om funderingarna. Om det aktuella läget. Få lite mer insikter om hur det ser ut just nu eftersom jag inte haft kontakt med dem sedan september.

Finns det någon som känner igen sig i min förvirring?

Förändringens tid

Det har hänt mycket sedan sist. Stora förändringar, omtumlande men härliga. Vi hade äntligen turen på vår sida och fann ett HUS som vi kunde hyra. Ett FANTASTISKT, gammeldags hus med stor trädgård, riktigt bra kommunikationsmöjlighet till centrum och fler rum än vi kunnat drömma om. Huset är 160kvm stort och har fem rum och kök + ett kallrum som vi kan nyttja på sommaren och förvaring på vintern. Det finns även garage, lada och lite uthus på gården och ingen insyn från grannar behöver vi dras med, men bäst av allt är nog den stora trädgården med uppväxta fruktträd och bärbuskar som omger husets alla riktningar. Det mesta är nyligen renoverat med noggrann tanke på att bevara den gammeldags charmen, men visst- det är ett gammalt hus med diverse lukter, möss, drag och skador som en naturlig följd. Men mer om det kan jag berätta vid ett annat tillfälle.

Jag hade aldrig, i min vildaste fantasi, kunnat drömma om att komma över ett så stort och fint hus med spröjsade fönster, kakelugn, dubbeldörrar och vackra trägolv till en överkomlig hyra, och särskilt inte två mil utanför vår halvstora stad. Det finns även två mindre städer och några samhällen inom närmre avstånd, och som jag sa så är kommunikationen väldigt god. Tyvärr är det mycket buller av den stora vägen precis intill huset, men något måste man ju offra för alla de andra goda fördelarna med huset och dess läge.

Lyckan var total! Vi blev utvalda som hyresgäster bland en oerhörd mängd intressenter, och efter enbart en månad efter beslutet så flyttade vi. Vår underbara lägenhet tog min lillebror med sambo över och därmed blev skilsmässan från mitt gamla hem något mindre smärtsamt eftersom den finns kvar i familjen.

Samtidigt var jag ny på ett jobb som jag har behövt en väldigt lång tid. Det var ett vikariat på en förskola- långt ifrån vad jag är utbildad till och vill jobba med- men åtminstone en inkomstkälla som skulle ge trygghet i jakten på ett jobb inom min yrkeskategori- något som inte tycks vara så himla enkelt tyvärr.  Just det där med jakten på jobb har visat sig vara en extremt stressande och tärande process för mig, trots att jag har en kandidatexamen att luta mig emot. Någonstans tror jag att min barnlöshet har gjort livet svårare på fler sätt än de borde i mitt liv, men även det kan jag tala mer om vid ett annat tillfälle.

En av de andra stora och omvälvande sakerna som hade hänt sedan sist är också att vi valt att byta land för adoption. Alltså, officiellt sett står vi ju inte i kö i ett specifikt land ännu, men vi har ändå vetat en lång tid vilket land vi kommer att välja. Men efter ett samtal med adoptionscentrum så vändes allt upp och ner och vi bytte spår. jag väljer att skriva mer om detta senare, mycket mer utförligt eftersom det är en viktig diskussion och inget jag vill hafsa mig igenom. Men jag kan säga att det medförde en vetskap om att väntan skulle förlängas med flera år..... (!) Var detta slutar vet jag dock inte, för jag är väldigt förvirrad.

Sist men inte minst har vårt ärende varit uppe i nämnd och vi har officiellt sett blivit godkända för adoption!!!!!!! Vilken grej! Jag hade önskat och planerat en riktig dunderfest när den dagen kom, och jag blir faktiskt ledsen för att det liksom bara gick oss förbi mitt i allt annat stoj och stim. Vi borde ha firat mer, men kanske får vi istället fira när handlingarna är inne hos adoptionscentrum. I och med flytten och min man aktiva schema efter jobb och på helger så har det inte funnits tid ännu att få in handlingarna.

Hur som helst har det alltså skett stora saker som förändrat min vardag avsevärt. Vi har flyttat till hus och jag har/hade börjat jobba. Ändå har mina senaste månader varit riktigt tuffa och den önskade lyckan och tiden av välmående och glädje har istället varit en ganska förtvivlad och vemodig tid. Det är av samma anledning som det brukar vara när jag inte mår bra- jag har varit sjuk en lång lång tid. Och efter en lång tid av sjukdom så finns ingen energi kvar att hålla humöret uppe. Denna gången började allt som en influensa efter att jag bara hunnit jobba en dryg vecka på mitt nya jobb. En "influensa" som inte gav sig och ledde till en sammanlagd månads sjukskrivning, många läkarbesök och slutligen penicillin. Till slut blev jag relativt frisk men var utmattad efter veckor med feber, obeskrivlig värk och diverse förkylningssymptom. Åter på arbetet var det bara en tidsfråga innan jag skulle åka på någon ny infektion tack vare det nedsatta immunförsvar, och jag hann inte mer än 9 dagars arbete innan det var kört igen. Det som jag då hoppades skulle ge med sig över helgen utvecklades till infektion efter infektion vilka har avlöst varandra på löpande band. Läkare har besökts varannan vecka och jag har under tiden hunnit med ytterligare två penicillinkurer och till slut fått diagnosen TWAR.

TWAR är tydligen en lurig och långdragen bakterieinfektion som sätter sig i lungorna och om man har otur så är man sjuk i månader. När min läkare läste i läkarboken så var det som att han beskrev EXAKT hur jag mått under de föregångna månaderna. Men, trots de två sista penicillinkurerna efter diagnosen så är jag fortfarande inte frisk, och har nog snart varit sjukskriven i två månader till. Det tycks alltså vara mer än TWAR och när jag var på läkarbesök i veckan så blev det tal om att eventuellt ta kontakt med specialist nu tyckte läkaren. Vi tog nya prover och skulle låta dem avgöra saken tyckte hon. Jag ska på återbesök den 21a dec och är sjukskriven fram tills dess.

Mitt i detta skulle vi alltså flytta till hus, från en lägenhet tre trappor upp- och min man började med fritidsaktiviteter som gjorde att han enbart var hemma ett par kvällar i veckan, och bara ett par-tre dagar under helgerna den månaden. Kaos med andra ord. Ingen tid, min sjukdom och en trött make som knappt var hemma. Det gick- till slut, men inte gick det bra. Jag var ledsen, stressad och besviken när en del av familjen inte tycktes förstå att jag faktiskt var sjuk och inte borde eller orkade slita och bära. I samma veva skulle min bror flytta till vår gamla lägenhet och därmed blev det alltså två flyttar att genomföra samtidigt. Jag blev garanterat mycket sjukare av detta och det skapade en hel del relationsslitningar på olika håll.

Ja, jag har varit sjuk läääänge. Men faktum är att jag egentligen varit sjuk med feber, värk och förkylningsinfektioner mer eller mindre konstant sedan mitt missfall i april, det där femte missfallet som jag fick trots ÄD och en immunologisk behandling i Aten. Det har mer handlat om dagar som jag varit frisk än veckor, och jag behöver nog inte ens säga hur det sliter på kroppen. Det är också oroväckande att min kropp är så otroligt nedsatt, men jag förstår samtidigt att det här är min kropp som visar att den utsatts för alldeles för mycket prövningar. Alla mediciner som satte ner mitt immunförsvar från den förra julen och framåt var säkert droppen som fick bägaren att rinna över. Jag förstår att kroppen inte är som den bör, och att det är ganska förståeligt- men det tar inte bort mina känslor av frustration, ledsenhet och rädsla för det. Jag har haft så enormt mycket värk i mina händer, och självklart kommer rädslan krypande för den här reumatiska sjukdomen som jag länge misstänkt men inte kan utreda på grund av adoptionen.

Det hela är just nu som att vara fast i ett ekorrhjul och inte kunna komma framåt eftersom alla faktorer är beroende av varandra. Att vara sjuk länge innebär inte bara att jag blir totalt utmattad, uttråkad och mår dåligt psykiskt- det skapar också så mycket stress. För mig innebär detta nämligen att jag varit utan inkomst i snart tre månader (hade för kort anställningstid för att tillgodoräknats sjukpenning) och att jag troligtvis är utan jobb efter december. Till detta hör att jag stod utan inkomst en mycket lång tid innan det pga de prövande behandlingarna och en trasig hälsa. Att nu söka jobb när man ligger med influensaliknande symptom är inte det allra enklaste heller. Det innebär också att vi går back ekonomiskt samt att inte en enda krona sparas till adoptionen. Detta medför att adoption förs längre och längre fram i tiden. Kombinationen av dessa faktorer blir bara för mycket. Jag blir så ledsen. Rädd för att adoptionen ska äventyras, och rädd för att inte hitta ett jobb. Rädd för att läkarna ska fortsätta rota i källan till mina smärtor och att en diagnos ska sättas trots att jag gjort klart för alla jag mött att jag inte vill rota i det innan jag fått hem mina barn via adoption. Jag blir också så obeskrivligt ledsen av att tiden går och vår adoption ändå inte kommer närmre pga ekonomiska skäl. Jag längtar så obeskrivligt mycket.... Nu i juletid blir det som vanligt närmare olidligt.
Nu till julen blir ekonomin allt mer påtagligt tärande. I år kommer vi inte ens köpa julklappar.

Samtidigt har jag som ni vet en cancersjuk moster med nya tumörer som ploppar upp och en nära vän som behöver stöd i sin separation från sin sambo och fadern till deras två barn. Mamma är sönderstressad och min makes farbror är döende.

Jag har varit väldigt ledsen på senaste tiden och jag vet att det främst beror på att kroppen är så enormt utmattad. Det blir så när den tampas med infektion efter infektion. Men det gör ju inte saken lättare. Ledsen är jag ju ändå- trots att detta skulle vara en lyckans och glädjens tid- tiden då vi äntligen flyttat till hus och blivit officiellt godkända för adoption... Trist att livet ska vara så svårt.

Jag är i alla fall lycklig över att bo där jag bor just nu. Glad för att se träd och ängar utanför fönstret. Glad för att kunna hänga upp kransar på ytterdörrarna och klä verandan med ljusslingor och granris. Man får de ljusglimtar där de finns och ta vara på glädjen man faktiskt känner.

Jag ska skriva oftare nu.