Sambon min, (eller ska jag kanske kalla honom fästmannen nu?) berättade igår att han äntligen brutit ihop och gråtit som ett barn när allt bara blev för mycket.. Jag är så glad att "det fick komma ut." Han stänger nämligen in allt inom sig, han skyddar mig ifrån sin sorg och pratar inte om hur jobbigt han tycker att det är att vi måste gå igenom IVF. Så underbar han är som alltid sätter mig främst- så till den milda grad att han inte vill göra mig mer ledsen genom att själv visa sig sårbar. Jag försöker dock få honom att förstå att jag verkligen VILL veta vad som tynger honom- även om även jag blir ledsen av det! Han är ju mitt allt, min andra hälft, och jag vill dela allt med honom.
Själv har jag hållit humöret uppe och försökt njuta i full grad av bröllopsplanerna. I tisdags var jag också hos läkaren för att kolla med VUL hur det ser ut med överstimuleringen. Läkaren A tyckte att det såg rätt bra ut, men lite rester fanns dock kvar i äggstockarna efter förra behandlingen. När de försvinner så kommer äggstockarna troligen minska ytterligare i storlek. Dock skulle det inte störa nästa behandling sa hon.
SÅ, om jag inte får någon naturlig mens denna helgen så får jag enligt läkaren börja med primolut-nor på måndag, om jag orkar. Då börjar alltså nästa behandling om drygt två veckor.. Allt hänger nu på huruvida min kropp är redo att orka med en ny behandling. Sedan överstimuleringen har jag verkligen inte mått bra. Först ont och trötthet i typ en och en halv månad, och sedan förkylningar med feber i 2-3 omgångar där jag aldrig hunnit piggna till emellan varven. Sååå, orkar jag? Hm? Jag vet inte... Hur ska jag veta det?
