Fru

Nu är jag gift....


....och världens lyckligaste hustru...

Vårt bröllop var den bästa dagen i våra liv- heeelt fantastisk från början till slut. Det var verkligen ett rent sagobröllop med så mycket kärlek i luften att alla tycktes sväva på moln. Jag ska berätta mer en annan dag, men ikväll vill jag ägna mig åt min älskade man, och sova eftersom sömnen varit en bristvara senaste veckan <3

3 dagar kvar

I lördags överraskade våra bästa vänner oss med möhippa och svensexa. Mina 11 underbara tjejkompisar tog med mig till Stockholm på bus, utmaningar och överraskningar, medan sambon min kördes nedåt i landet och spenderade dagen med paintball och sköna timmar på en stor, hyrd flotte med grill, badtunna och bastu. På kvällen hade de hyrt ett hus i hemstaden (lokalen där vi anordnade vår förlovningsfest i februari) men världens fest för både svensexegänget och möhippegruppen. Ja, vad säger man. Både jag och sambon var heeeelt mållösa. Det är vi fortfarande. Det var en av de bästa dagarna i våra liv, och vi har inga ord som kan beskriva hur tacksamma vi är. Man häpnar över hur mycket kärlek och omtanke de visat oss. Vi har så fantastiska vänner <3 Gud vilken helg...


Om tre dagar är jag fru. Och vid den här tiden (21.30) sitter jag troligen och äter av bröllopstårtan som vår vän bakat åt oss. Det är stressiga dagar vi har framför oss, men jag ska försöka att njuta också. Det är ju en "once in a lifetime experience". Jisses, det är svårt att förstå att bröllopet är här nu.

Stunder som inte kommer tillbaka..

Tiden är flyktig. Den passerar oftast obemärkt förbi, om vi inte stannar upp och tar vara på tiden innan den flugit förbi. Ordinära vardagar som passerar oss förbi, blir till dimmiga minnen av stunder vi upplevt men inte riktigt varit närvarande i. Ja tiden finns där, men oftast märker vi inte hur snabbt den går - förrän den redan passerat. Tiden är viktig, för den kommer aldrig tillbaka igen. Den ger oss aldrig en andra chans att uppleva våra liv. Vi har bara en chans att vara närvarande i våra liv och ta vara på såväl de vanliga vardagarna som de extra speciella dagarna som kommer. En chans...

Bröllopet närmar sig med stormsteg, och jag har svårigheter att ta vara på tiden som går. Jag är så stressad över allt som måste göras att jag har svårt att stanna upp och njuta. Det grämer mig. Och att sorgen av barnlösheten fortfarande dyker upp då och då är inte heller så roligt. Just nu vill jag inte tänka på ICSI 5.. Jag vill inte tänka på höstens hormonbehandlingar, oron och eventuella nya misslyckanden. Men ändå kommer tankarna, drömmarna och klumpen i magen.

First thing first... Bröllop före bebis. Nio dagar kvar till dagen D...

Tuffa minnen

Jag har mått sjukt bra på senaste tiden. Visst är biverkningarna av metformin inte alltid så snälla, men i övrigt mår min kropp bra och jag har haft ett riktigt bra humör- jag har varit så glad, sprallig och lycklig! Planeringen inför det stundande bröllopet tar fram så mycket inre pirr och kärlek, och dessutom har vi gjort mycket spontana och roliga saker tillsammans med nära och kära. Brutit mönstren- och det brukar göra mig väldigt gott. Det är bara två och en halv vecka kvar nu. Hjälp va tiden går fort!!

Idag har det dock inte känts helt lätt att vara i min kropp. Jag har fått en riktig "hormonchock" eftersom jag är inne på sista tabletten primolut-nor och därmed ska få mens om ett par dagar. Precis som alltid innan mens känner jag mig sjuk, orkeslös och yr. Får dunderhuvudvärk och ont i livmoder och äggstockar. I vanliga fall tråkigt och jobbigt, men inte alls som nu. För nu kan jag bara tänka på en sak- graviditeten som aldrig gick vägen. Jag var förberedd på att det skulle kännas tufft nästa gång jag fick mens, men ändå är man inte förberedd. Jag har ju inte haft mens sen missfallet. Det är inte säkert att den hade kommit på hela sommaren utan primolut-nor egentligen, men nu kände jag mig tvungen att ta saken i egna händer för att slippa mensvärk och blod på självaste bröllopet. Bävar för dagen då blödningen och den starkare smärtan kommer igång. Hemska hemska minnen... Kommer man någonsin över dem?

För en del kanske ett missfall inte är så bedrövande och svårt att genomgå. Har man dock längtat i flera år efter barn så hinner man förälska sig i det som växer i magen på två röda sekunder. Ja, faktum är att (som jag sagt förut) man redan förälskat sig i barnet man längtar efter långt tidigare- trots att det inte finns än. Ni vet garanterat vad jag menar. Så minnena kommer nog färga mig i en lång tid fram över. Kanske resten av mitt liv- även om det slutligen övergår till ett dovt ärr i mitt hjärta. En saknad över barnet som inte blev- men samtidigt en lycka över det liv jag ändå fick. Det hoppas jag.
Jag skulle varit i v 15 nu. Den lite säkrare perioden. Men istället får jag gifta mig i min "smal-klänning" och vara oändligt vacker på min bröllopsdag. Jag får försöka se det lilla positiva i situationen, även om det inte är lätt att hitta glädje i något så sorgligt.

Jag hoppas ni inte tycker att jag är tjatig och alldeles för insnöad på mitt missfall. Att jag ältar och är negativ. Faktum är att bloggen liksom är mitt andningshål- där jag släpper tankarna fria. Jag pratar knappt om det (eller barnlösheten) i verkliga livet längre, och särskilt inte på ett känslosamt sätt. Nej, i "verkliga livet" är jag stark som en oxe och utstrålar numera en stark lycka och glädje. Helt ärligt förstår jag inte hur jag kan vara så stark! Så här får ni nog stå ut med att sorgen tar ut sin rätt lite då och då.
Hoppas alla har en bra sommar <3 data-blogger-escaped-br="">

Ingen idé att försöka själva

Jag har ingen aning om jag någonsin får egen ägglossning. Vanligtvis är mina cykler på 6-8v men de kan också sträcka sig upp till 100 dagar.Förra sommaren gick det exempelvis 98 dagar, så jag hade inte mens en enda gång på hela sommaren. Under den tiden kan jag ändå få ägglossningssymptom flera gånger. Det kan liksom komma varje månad när jag borde få ägglossning, men sen blir det inte mer än så, inte mer än förvirring för mig. Sedan missfallet den 6e maj har jag haft äl-flytningar, ihop med svullen mage och uppsvälld kropp 2 gånger. Då har det hållt på i ca fem dagar. Ja, mitt kropp är ett mysterium. Det känns totalt meningslöst att försöka hemma när man har så mycket odds emot sig. Att ligga varje gång jag tror att det KAN VARA ägglossning orkar jag inte med längre. Jag blir ju ändå bara lurad av kroppen. Hur förväntar sig kroppen att jag ska hitta rätt dag/dagar av de 365 valbara dagarna?! Och hur i hela friden skulle sambons ytterst få och missbildade spermier orka simma upp till mina kassa ägg och sedan befrukta ett ägg utan att något fel sker!? Nä, det där finns inte en fis i världsrymden att det skulle funka. Ingen idé att ens försöka.

Eftersom jag har noll koll på om kroppen har lust att ge mig mens innan bröllopet så får jag ta saken i egna händer och äta en karta primolut-nor. Egentligen skulle jag hemskt gärna vilja ge kroppen en chans till naturlig blödning, och att vara fri från hormoner i sommar, men jag vill verkligen inte blöda på bröllopet och de två veckorna därefter då vi ska bo i en stuga med utedass och inget rinnande vatten. Så nu blir det så. 10 tabletter primolut-nor och en förväntad blödning om sisådär 2 veckor.

Jisses Amalia va tiden går fort. Nu är det bara tre och en halv vecka till bröllopet! Herregud så stressad jag blir!!!!