Tuffa minnen

Jag har mått sjukt bra på senaste tiden. Visst är biverkningarna av metformin inte alltid så snälla, men i övrigt mår min kropp bra och jag har haft ett riktigt bra humör- jag har varit så glad, sprallig och lycklig! Planeringen inför det stundande bröllopet tar fram så mycket inre pirr och kärlek, och dessutom har vi gjort mycket spontana och roliga saker tillsammans med nära och kära. Brutit mönstren- och det brukar göra mig väldigt gott. Det är bara två och en halv vecka kvar nu. Hjälp va tiden går fort!!

Idag har det dock inte känts helt lätt att vara i min kropp. Jag har fått en riktig "hormonchock" eftersom jag är inne på sista tabletten primolut-nor och därmed ska få mens om ett par dagar. Precis som alltid innan mens känner jag mig sjuk, orkeslös och yr. Får dunderhuvudvärk och ont i livmoder och äggstockar. I vanliga fall tråkigt och jobbigt, men inte alls som nu. För nu kan jag bara tänka på en sak- graviditeten som aldrig gick vägen. Jag var förberedd på att det skulle kännas tufft nästa gång jag fick mens, men ändå är man inte förberedd. Jag har ju inte haft mens sen missfallet. Det är inte säkert att den hade kommit på hela sommaren utan primolut-nor egentligen, men nu kände jag mig tvungen att ta saken i egna händer för att slippa mensvärk och blod på självaste bröllopet. Bävar för dagen då blödningen och den starkare smärtan kommer igång. Hemska hemska minnen... Kommer man någonsin över dem?

För en del kanske ett missfall inte är så bedrövande och svårt att genomgå. Har man dock längtat i flera år efter barn så hinner man förälska sig i det som växer i magen på två röda sekunder. Ja, faktum är att (som jag sagt förut) man redan förälskat sig i barnet man längtar efter långt tidigare- trots att det inte finns än. Ni vet garanterat vad jag menar. Så minnena kommer nog färga mig i en lång tid fram över. Kanske resten av mitt liv- även om det slutligen övergår till ett dovt ärr i mitt hjärta. En saknad över barnet som inte blev- men samtidigt en lycka över det liv jag ändå fick. Det hoppas jag.
Jag skulle varit i v 15 nu. Den lite säkrare perioden. Men istället får jag gifta mig i min "smal-klänning" och vara oändligt vacker på min bröllopsdag. Jag får försöka se det lilla positiva i situationen, även om det inte är lätt att hitta glädje i något så sorgligt.

Jag hoppas ni inte tycker att jag är tjatig och alldeles för insnöad på mitt missfall. Att jag ältar och är negativ. Faktum är att bloggen liksom är mitt andningshål- där jag släpper tankarna fria. Jag pratar knappt om det (eller barnlösheten) i verkliga livet längre, och särskilt inte på ett känslosamt sätt. Nej, i "verkliga livet" är jag stark som en oxe och utstrålar numera en stark lycka och glädje. Helt ärligt förstår jag inte hur jag kan vara så stark! Så här får ni nog stå ut med att sorgen tar ut sin rätt lite då och då.
Hoppas alla har en bra sommar <3 data-blogger-escaped-br="">