Sen fick jag en migränattack. Idag också. Nu är jag pumpad full av citodon och känner mig därmed sådär febrigt borta, men smärtan i huvudet har bara minskat litegrann. Tillräckligt för att (mot bättre vetande) få till ett blogginlägg i alla fall. Jag vill egentligen inte peta i mig smärtstillande överhuvudtaget, men i dessa tillfällen väljer jag att ta citodon framför tabletter med acityltsalitsylsyra. (Har aldrig klarar av stavningen där). Jag vet att migränmedicin, Ipren, treo eller liknande skulle hjälpa bättre, men det tar verkligen emot att ta läkemedel som minskar chanserna till graviditet - speciellt mitt under en behandling. Dessutom har jag redan magkatarr på gång och vill inte förvärra den. Hur gör ni med sådan medicin? Låter bli hela tiden, eller bara under ruvning?
Idag är det sprutdag 2. Mitt ordinationsblad visar väldigt låga doser av puregon, med motiveringen att en nedreglering i regel får fler blåsor att växa, och det vill ju läkarna undvika på mig som redan får överdrivet mycket blåsor. Visst finns en rädsla att sänkt dos kommer att innebära fler omogna ägg igen, men jag väljer att inte tänka på det. Det SKA gå bra den här gången. Istället väljer jag att känna mig hoppfull över att långa metoden ger oss fler fina ägg. Minst ett guldägg. För det är vi mer än värda, jag och mannen.
Igår tog jag 100ie puregon. Följande kvällar fram till tisdag, då det är ultraljud, ska jag ta 125ie. Spraydosen (synarela) är halverad.
Igår fick jag fnatt och gick till en begagnat-affär och handlade virknålar och några små garnnystan. Efter att ha tittat på de två säsongerna av "Call the midwife", vilket för övrigt var en serie som verkligen föll mig i smaken, så har jag haft en dödlig lust att handarbeta. Något som är perfekt att göra framför tv:n när mår lite sisådär.. MEN, att pyssla eller sy barnsaker har jag sedan länge avsvurit mig ifrån. Det har känts för jobbigt. Samtidigt som det känns som att man jinxar sin tur. Jag vet att det sistnämnda är helt ologiskt, men egentligen väääldigt vanligt. Generellt sett är de flesta människor rädda för att köpa/göra bebisgrejer innan slutet av sin graviditet av rädsla för att det ska gå fel. Och jag som inte ens är gravid. När jag var gravid, i april, så klippte jag ut två bodys i stl 50/58. Det var det närmsta bebisklädessömnad jag hade kommit på mer än ett år. Kanske till och med två år. Jag hann aldrig sy ihop de där utklippta tygbitarna innan missfallet, och det gjorde så ont att lägga tillbaka dem i min låda med ofärdiga projekt. Kanske kommer jag aldrig att sy just de där bodysarna- för de tillhör det där livet vi förlorade.
Hur som helst så gjorde jag alltså just det som jag undvikit så länge - jag pysslade ihop bebisgrejer. I detta fall virkade jag fram skallror. Helt entusiastisk över att det gick så bra på "fri hand" dök tre figurer upp. Mjuka, gosiga och härligt klingande av bjällrorna jag lagt i tillsammans med vaddet.
Jag hoppas innerligt att dessa någon vacker dag kan användas av ett barn. Vårt barn. Det där som inte finns än, men som jag redan älskar.
Jag vet inte om det här framsteget innebär att jag kommer våga närma mig symaskinerna igen, att jag kommer våga sy bebissaker igen. Men det är kanske ett steg i rätt riktning. Ett steg mot det förbjudna pysslet......
