Dop, soffläge och filmtips

Idag har jag och sambon varit på dop för mitt älskade kusinbarn som nu är 4 månader gammal. Det var väldigt fint, känslosamt och avslappnat, och utöver några tårar då och då så tycker jag faktiskt att det gick riktigt bra. För tre månader sedan hade jag aldrig klarat av det. Då, efter missfallet, hoppade vi över en namngivelseceremoni. Men nu.... Tänk så mycket starkare jag är nu. (Just nu alltså). Både sinneligt och kroppsligt.

Visst går det upp och ner, och vissa perioder är jag helt förkrossad - men i det stora hela märker jag vilken positiv effekt som bröllopslyckan haft på mig. Det är verkligen som folk säger- den lyckligaste dagen i livet<3 Jag hoppas att det goda humöret är bestående. Jag vet ju hur känslig hormonerna gör mig, så när jag börjar med puregon så kanske det kommer vara annat ljud i skällan, men jag väljer att vara positiv så länge jag kan.

Sprayningen har gått bra hittills. Jag är på spraydag 13 nu och ska ta blodprov på tisdag. Det har faktiskt gått bättre än jag trodde. Jag hade förväntat mig att vara ett vrak! (För er nya, eller ni som inte minns, kan jag påminna om att jag bara kört korta protokollet under våra första 4 ivfer). Jag har haft ständig dunderhuvudvärk hela den här veckan visserligen, men då har jag även varit förkyld så det kan ju bero lite på bihålorna också. Nu börjar förkylningen bli bättre (efter två långa veckor av soffläge.... Puh!!!) så då håller jag tummarna för att även huvudvärken ger med sig. Men ännu har jag ingen ork och blev fullkomligt slutkörd efter dopet. Då passade det med film i soffan med mannen.

På tal om film: För er som ännu inte sett "Torka aldrig tårar utan handskar", så ger jag er en stark rekommendation att genast köpa dvd:n med de tre avsnitten som sändes på svt förra hösten eller vintern. Eller, det är mer ett krav än en rekommendation. Serien är en fantastiskt välregiserad filmatisering utifrån Jonas Gardells manus som handlar om spridningen av HIV och AIDS bland homosexuella under 70- till 80-talet. Det är så otroligt fint, så känslosamt och välgjort, och kärleken mellan de två huvudkaraktärerna är så äkta att vilken homofob som helst borde omvändas när de ser hur vacker och normal kärleken är mellan samkönade par. Ja, jag är i extas när jag ser serien, nu för andra gången. Eller snarare, jag sitter och lever mig in så mycket att det känns som hjärtat slits itu ibland. Tårarna sprutar... Se den snälla ni!
En annan rekommendation är faktisk (otippat nog) svenska filmen "Hyponotisören" där Lena Ohlin och Mikael Persbrandt spelar fantastiskt bra mot varandra. Så genuint äkta de lyckas spela.. Det är ofta briljanta, äkta skådespelarinsatser som får mig att gilla en film. Jag hade inga förväntningar alls om denna film som vi köpte på semestern, men blev positivt överraskad. Filmen i sig har inte en särskilt minnesvärd story, men skådespelet är minnesvärt. Så därför rekommenderar jag den. Imorgon ska vi på bio med svärmor och se "Blue Jasmine". Hoppas att den är lika bra, eller bättre :)