Stöd till ER!

Återigen måste jag tacka för alla fina kommentarer. Ibland är jag dålig på att svara, eftersom jag alltsomoftast sitter med mobilen och surfar, och då krånglar det alltid med kommentarfältet. Någon mer som har samma problem?

Idag läste jag på en blogg jag bara läser ibland, eftersom jag har svårt att följa gravidbloggarna lika slaviskt som ivf-bloggarna. Jag kikar in då och då hos mina gravida medbloggerskor för att se att allt står rätt till och för att uppdatera mig om hur de mår, men mer än så är för plågsamt när jag själv är kvar i karusellen. Bloggen jag läste idag visade en en gång vilket enorm grymhet livet kan visa en stackars människa. Jag satt chockad med gapande mun och tårar i ögonen.
Cecilia bakom bloggen bebiskarusellen har haft det allt utom lätt- ja faktum är att hon har haft det ena mardrömsscenariot efter det andra- och nu tvingas hon uppleva något så grymt att jag inte har ord som räcker till. Jag vill hoppas och tro att det inte är för sent, att allt i slutänden går bra - men att ens behöva få det besked hon fick idag bör ingen människa få. Särskilt inte en kvinna som kämpat så mycket som Cecilia, eller vi andra som har tungt bagage att bära på. Att livet kan vara så grymt är svårt att greppa. Det får mig att tänka på existentiella frågor som är allt för djupa för att en människa ska kunna ge ett vettigt svar.

Varför inträffar så bedrövande händelser för folk som redan har det svårt. Varför har medbloggerskan bakom "fertilitetsresa" behövt utstå flera dödsfall och sjukdomar i familjen när hon och hennes man har nog att hantera med sin sorg av misslyckade ivf:er och svårigheterna att acceptera ÄD? Och varför får vi kämpande själar inte alltid behålla våra lyckoskott när de väl kommer? Missfall är, och kommer alltid vara, en otroligt smärtsam upplevelse när man gått igenom så otroligt mycket för att ens bli gravid.. Varför hamnar vi så ofta där också, efter all kamp?

Ni som läser min blogg är nog väl medvetna om att jag ofta ifrågasätter varför livet kastar oss i den ena eller andra riktningen. Men faktum är att det inte finns några svar. Det finns bara frågor.. Ibland önskar jag att jag med ren tankekraft kunde göra tillvaron lättare för er (medbloggerskor) som jag känner så starkt för. Jag önskar er ju bara lycka och välgång, och det gör ont i mig när ni lider. Även fast jag inte känner er personligen. Den här kampen mot ett barn enar oss verkligen på ett alldeles speciellt sätt, olikt alla annat skulle jag vilja påstå. Jag är tacksam för det. Det gör mig starkare- men medför också många fällda tårar för er när allt går åt skogen.
Dagens inlägg tillägnas ER! Må ni alla få era drömbarn <3