Jag måste bara skriva det här någonstans för jag är så skärrad, men mannen vill inte att jag skriver på Facebook. Idag var vi på väg hem från vår fantastiska bröllopsresa. (Vi har haft det jättebra i de 11 dagar vi varit borta). Det regnade jättemycket och vi befann oss ca 10 mil hemifrån på en motorväg med 120 km/h i hastighetsbegränsning. Jag körde inte så snabbt måste jag tillägga. Där hände det som inte får hända- jag fick vattenplaning och förlorade all kontroll över bilen när jag skulle byta fil för att undvika vattenansamlingen i vägspåren. Vi smachade in i räcket på högersida och snurrade sedan runt ett eller två varv, åkte in i mitträcket och sen tillbaka in i högerräcket med nosen av bilen. Vi mår jättebra, och fick inte en skråma, inte ett blåmärke eller ont i varken muskler eller nacke.
Bilen kommer behöva skrotas, och högerräcket på vägen fick två härliga "utbuktningar", eller vad man nu ska kalla det.
Jag är väldigt skakis- chockad och tagen. Orden "tänk om" ekar om och om i mitt huvud. Tänk om det varit bilar framför eller bakom oss.. (Det var TUNG trafik hela resan, men just då var vägen fri från bilar i tillräckligt lång tid för att vi skulle snurra runt där mitt på motorvägen). Tänk om vi inte hade wobblat med bilen innan den smachade in i vägräckena.. Tänk om vi hade... Ja.. Dött... Vem överlever en krasch på 120-väg liksom?! Vi hade så mycket änglavakt som vi någonsin kunnat ha. Bilen är en värdslig sak- den betyder ingenting, och var inte värd mycket pengar heller för den delen. Vi överlevde!!! Och det tackar jag Gud för! Jag tackar änglarna som vaktade oss. Vi överlevde. Vi var med om en trafikolycka och fick behålla våra liv.
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Usch fy vad hemskt. Jag fick rysningar i kroppen när jag läste. Förstår verkligen att du behövde skriva av dig. Vilken änglavakt ni hade.
SvaraRaderaKramar
Libra
Tack!!!Ja verkligen. Minst sagt änglavakt <3
RaderaKram
Fy! Jag vet exakt hur du känner. För 4 år sedan voltade jag och min man i ett dike på blixthalka. Eg borde vi flygt in i träden och inte glidit runt i diket.
SvaraRaderaTa hand om er själva och mitt bästa tips till er är att prata mycket om det hela med varandra och någon vän. Sluta inte åka/köra bil. Pausat man de så blir de svårt att komma tillbaka. Jag pausade inte och jag kom över olyckan på 1,5-2år. Min syster krockade ett år efter mig, bröt nacken men är helt återställd idag. Hon pausade och är idag en väldigt osäker förare och en väldigt orolig passagerare.
Åh fy va otäckt... Både för dig och din syster. Va skönt att ni klarade er allihop, men det var ju inte bra att din syster blev så osäker i bilen efteråt. Tusen tack för att du skrev och berättade. Det stärkte mig och fick mig att prata mer med sambon och min familj.
RaderaVi ska låna mina föräldrars extrabil ett tag nu så att jag får köra mycket. Jag vill verkligen inte bli rädd för att köra.
Tack för att du svarade!!
Men usch och fy, jag ryser. Att bli skadad i en bilolycka är min värsta skräck. Antagligen också därför jag inte vill köra bil själv, är så rädd att orsaka en bilolycka. Vilken lättnad ni måste känna över att det gick så bra, att änglarna var med er. Hoppas du känner att du kan köra bil igen efter detta. Förstår att du är skärrad. Kram, ta hand om er!
SvaraRaderaTack snälla du <3 Bilar är farliga, det blir man verkligen varse om efter en sån här händelse. Ja, jag ska göra allt för att inte bli rädd för bilen.
RaderaTack och KRAM!!
Nämen usch så otäckt! Och vilken änglavakt! Någon vill uppenbarligen att ni ska vara med ett tag till!
SvaraRaderaVar rädd om dig!
Kram från Fiffig
Tack snälla rara du!!! Ja det verkar uppenbarligen så.
RaderaKram på dig
Åh vad otäckt. Såna saker får verkligen en att vara tacksam för det man har. Var själv med om en mindre olycka i sommar. Inte alls så som ni men vi studsade emot en bil och ett vajerräcke. Tillräckligt för att bli rejält skärrade och tänka "tänk om". Så jag kan förstå hur ni känner er. Ta hand om er...
SvaraRaderakram
Usch, det låter också otäckt. De där vajerräckena är inte att leka med. Att döma av skadorna på vår bil blev den absolut mest skadad av krocken in i vajerräcket jämfört med ytterräcket. Lastbilschauffören berättade riktiga skräckhistorier om olyckor med dessa räcken. Riktigt otäckt!
RaderaTack för ditt stöd!!! Skönt att inte vara ensam!
Kram
Vilken omskakande känsla och chock det måste ha varit... Glad att ni är OK! Kram
SvaraRaderaTack snälla du!!
RaderaKram
Gud så läskigt men skönt att höra att ni klarade er med livet i behåll! Kraaam
SvaraRaderaJa verkligen! Tack snälla du =)
RaderaKram!!
Fy vad otäckt! JAg förstår verkligen att du är tacksam till livet idag!! Tänk vad många ögonblick som passerar och en del är helt avgörande...
SvaraRaderaJag är GLAD att "allt" gick bra och att ni finns kvar hos oss!
Många kramar
Tack snälla rara du =) Jag är också otroligt glad att vi fick en "andra chans till livet". För det är så det känns.
RaderaKramKram