Det tog mycket kraft för att förbereda min man inför flygningen till Grekland, och det var en uppgift som var svårare än vad den borde vara när det gäller flygrädsla. Kanske borde jag ha anat hur allvarligt det var, men det fanns ingen av oss som förstod hur djupt rotad hans fobi blev efter den där otäcka flygupplevelsen för ett par år sedan. Hur som helst var vi båda helt slut när vi nådde flygplatsen den 20e september, och där gick alldeles för mycket fel. Det var sämsta förutsättningarna för någon med flygfobi. Bagagebandet var trasigt och vi spenderade 2h i en enorm kö som bestod av klaustrofobiskt mycket stressade människor. Inte ens jag kunde undgå att få panik. Sedan fick vi byta kö och stå ytterligare en halvtimma i en ny kö och rusa genom säkerhetskontrollen mot gaten för att borda planet. Allt var fel.
Av respekt för min man vill jag inte gå in på detaljerna om vad som hände sedan, men kortfattat kan jag säga att min man aldrig kom med planet. Jag försökte att behålla mitt eget lugn när min make mådde sämre än vad han gjort i hela sitt liv, och det var en så otäck upplevelse att se hur han fick en panikattack utan dess like. Jag kände mig så maktlös och kunde egentligen inte göra annat än att lugna honom, visa honom min kärlek, krama honom och säga att jag åker själv- att han inte måste. De dryga 3,5 timmarna ombord på planet blev en ren plåga. Att lämna min make i det tillstånd han befann sig i slet sönder mig inifrån, och en del av hans flygrädsla applicerades på mig. Jag kunde inte låta bli att tänka på att min man ALDRIG skulle förlåta sig själv om det hände mig något när han själv inte var med i planet. Jag tänkte inte på mig själv, bara på min stackars älskade man. Flygvärdinnorna tog väldigt väl hand om mig och om jag bara hade vetat vad de hette så skulle de fått dagens ros eller ett tackkort. Tänk så underbara en del är i kris- de som tar tre steg framåt och anstränger sig till sitt yttersta för att stötta en okänd människa. Tack till den trevliga norwegian-personalen.
Väl framme i Aten var klockan över 22 på kvällen och därav bläcksvart. Att ta sig från bussen till hotellet var en ren mardröm, och jag var helt gråtfärdig efter 40 minuters promenad åt olika håll intill en livsfarlig trefilsväg med en knapp halvmeterslång trottoar. En ensam svensk kvinna med resväska vilse i södra Aten en lördagskväll.... Jag måste erkänna att jag faktiskt var rädd då. Rädd och otroligt ledsen över situationen. Det visade sig till slut att hotellets information uppgett fel busshållsplats, så jag var gråtfärdig när jag väl var framme. Då var klockan närmare halv tolv och jag var så utmattad efter dagen att jag knappt minns vad receptionisten sa till mig.
Jag fick ett fint och nyrenoverat rum, och satte igång med att fixa wifi och Skype för att kunna ringa mannen igen. (Vi hade redan pratar några gånger, men nu när vi båda var välbehållna och hade tillgång till internet så kunde vi prata längre). Oj så skönt det var att höra hans röst, och oj så mycket han led. Och så mycket jag led, fast på andra sätt. Medan jag satt på flygplanet så hade min man och min älskade mor ordnat flygbiljetter till Aten åt henne redan nästa morgon. Herregud sådan kärlek!!! Jag skulle alltså bara behöva ta mig till hotellet, sova, äta frukost och sedan skulle jag åka till flygplatsen och hämta henne. Jag skulle alltså inte behöva göra mer än så ensam. Jag säger det igen: En sådan kärlek <3
I det stora hela är jag vansinnigt tacksam över att ha haft min kära mor med mig som stöd. Jag slapp klara av allt själv. Som säker varenda människa känner så är det dock inte världens enklaste uppgift att bo i ett litet rum med sin mamma i 4 dagar när man är vuxen. Särskilt inte i en sådan tuff situation som fick mig att längta ihjäl mig efter min älskade make. Det var ju vår resa, men han fattades. (Sagt helt utan minsta lilla klander över att han inte var där- det var INTE hans fel).
På måndagen var det dags för besöket hos dr Dimitri, men för att inte göra ett allt för långt inlägg så får ni vänta med del två till nästa inlägg. Kanske kan det ge lite stöd till andra som funderar på Aten..
På återseende!
Jag lider med din man! Jag har själv varit så flygrädd att jag hoppat av två semesterresor trots att jag sett fram emot dom så oerhört - en gång vid gaten och en gång kvällen innan.
SvaraRaderaNu för tiden har det blivit lite bättre men jag säger varje gång att jag aldrig mer ska göra om det. Jag har läst på väldigt mycket så varje gång går jag tyst i huvudet igenom vad det är som låter, hur otroligt många människor som flyger varje dag och hur otroligt säkert det är. Jag jobbar mycket med att försöka ändra mina tankar och komma ihåg att katastroftankarna inte är verklighet bara för att kroppen reagerar som på en verklig fara.
Men mitt bästa tips är faktiskt att få Sobril utskrivet av läkaren på vårdcentralen. När jag börjar få panik kvällen innan en flygning så tar jag en Sobril och sover oftast riktigt bra. Och när jag är utvilad kan jag hantera katastroftankarna så mycket bättre än när jag har legat vaken och haft panik hela natten. Ofta räcker det med en kvällen innan för mig men annars är det ju bara att ta en till. Jag blir kanske lite trött men jag känner mig inte avtrubbad eller så, de hjälper mest till att hålla paniktankarna borta.
Hoppas hur som helst att han kan hitta något som hjälper just honom!
Och självklart lycka till båda två med behandlingen!!
Cliffhanger!!!
SvaraRaderaÅh!
Å vilken lycka att ha sånna människor omkring sig som förstår och tar sig tid att fixa. Alltså både din man och din mamma. Jag förstår hur enormt mycket det måste betytt att ha sånt stöd på plats. Kram
SvaraRadera