Vi fick rätt

Innan del 2 av Atenresan skrivs ner vill jag bara uppdatera er om mötet med vår svenska klinik som ägde rum idag. Som ni vet så har vår favvoläkare lovat oss äggdonation och vi har stått i kö sedan i januari, Dessutom har vår korsdonator redan gjort en donationsbehandling (som visserligen avbröts och måste göras om- men ändock), så vi borde ligga "först" i kön. Nu när vår läkare är långtidssjukskriven beslutade verksamhetschefen strax innan resan till Aten att vi inte får göra någon äggdonation förrän våra frysta embryon är slut. Vi har tre kvar i frysen. Ett möte bokades in den 30e september för att diskutera detta, och självklart tog jag med mig mannen dit.

Jag är stolt över att säga att jag var grym när jag argumenterade för vår sak, och var både hårdare och körde på mer raka rör än normalt. Inga känsloutbrott. Inga tårar. Bara en inre känsla av att mina argument hade en saklig och rättslig grund, och att jag hade all rätt att vara hård. Min man körde på en mildare teknik, och tillsammans var vi ett bra team.

Vi fick rätt!! Alltså, han går med på äggdonation. Han tycker att det är helt vansinnigt och slöseri av könsceller (ägg) eftersom det finns embryon i frysen, men oavsett så förstod han att de inte kunde ändra sig nu när vi hade blivit lovade att äggdonation skulle göras. Det var allt utom en lätt match, men vi lyckades.
Yes!! Ett stort kliv framåt!

Jag vet ännu inte om vi lyckas matchas och hamna på listan nu i höst, men de skulle göra vad de kunde. Får jag inte en behandling i november/december så blir allt fel med Atenbehandling, och dessutom har vi inte hamnat före i kön trots vår medtagna donator. Well well, nu måste jag vara positiv. Inom de närmsta veckorna ska jag få svar.

På torsdag ska jag dessutom ha samtal med dr Dimitri från Aten. Mina provsvar har kommit och en behandlingsplan ska läggas upp. Eftersom jag ännu inte vet något om vår plan för behandling med äggdonation så får det dock bli en ytterst preliminär behandlingsplan.

Plötsligt blir jag nervös för att "inget" ska vara fel på mig... Det är en konstig känsla det där, att önska att provsvar visar på att det är någon form av problem- men det är det jag gör. För då vet jag. Och då har jag faktiskt en chans... En chans att Atenbehandlingen fungerar..