Inte vad jag väntat mig, ingen endo

Nu är operationen över och resultatet var inte vad jag hade väntat mig... Jag har INTE endometrios!! Kirurgen hittade inget konstigt och spolningen av äggledarna visade fri passage.

Allt känns overkligt, konstigt och förvånande.. Jag tyckte att jag hade så många tecken på endo så jag hade liksom kommit till freds med tanken att jag hade sjukdomen. Jag hade lånat så många böcker jag kunde om sjukdomen och läst så mycket jag kom över för att liksom vara förberedd på min diagnos, men det blev aldrig någon diagnos.. Samtidigt som jag är otroligt tacksam över att inte behöva lida av den sjukdomen i resten av mitt liv så känner jag mig frustrerad över att hamna på ruta ett igen- smärtor helt utan känd orsak.. Det kanske låter konstigt för er som läser det här, men när man gått med kraftiga smärtor i magen, med återkommande illamående, kräkningar, extrem trötthet, migränattacker och även massor av problem som kan relateras till menstruationen i drygt sex års tid utan att veta varför man blir så sjuk så är livet väldigt frustrerande.. Mitt nästa steg kommer alltså bli att starta en ny utredning på vårdcentralen, igen.. Behöver jag ens tillägga att det känns rätt hopplöst? Gastroskopi och laparoskopi och ultraljud utvändigt och invändigt (VUL) är gjorda, vad finns då kvar?!

MEN, egentligen är ju detta också ett fantastiskt besked!! Jag har inte endometrios, och fri passage i mina äggledare. Alltså är det alltså PCO:n/PCOS och de glesa menstruationerna som sätter käppar i hjulet från min sida gällande fertilitet. Jag var så himla rädd att det skulle vara så mycket ihopväxningar att det inte skulle finnas andra alternativ än provrörsbefruktning, men nu är det ju stor chans att enbart hjälp av hormoner kommer att hjälpa oss på vägen till ett barn. Åh, nu slog det mig att jag slipper försättas i ett medicinskt klimakterium vilket jag hade bävat för när jag trodde att jag hade endo. Enbart det gör att jag känner mig mycket lugnare inför framtiden.

Jag är fortfarande i lite av ett chocktillstånd efter operationen, och jag kommer att berätta mer framöver, men just nu ska jag vila och känna mig allmänt eländig och ynklig för att det gör så ont i magen och axlarna efter att de fyllt magen full med gas.

Nervositet inför operationen

Imorgon är det dagen med stort D.. den efterlängtade och något fruktade operationen.
Jag har precis skrubbat hela kroppen och tvättat håret med en speciell acetondoftande svamp som ska minska risken för infektioner efter operationen. Det långa håret var praktiskt taget omöjligt att tvätta, men jag gjorde mitt bästa och har nu väldigt sprött, frissigt och bångstyrigt hår. Imorgon bitti ska samma procedur göras om innan jag beger mig iväg till sjukhuset.

Jag har många tankar i huvudet. Många frågor som jag troligen kommer att vara för trött för att fråga när det väl gäller imorgon. Jag är riktigt nervös, främst för vad jag kommer att få veta efter operationen, men även för hur jag mår av narkosen och allt runtomkring. Håll era tummar för mig kära läsare :)

snart laparoskopi

Nu är det två dagar kvar till operationen... Ett tag trodde jag att det inte skulle bli någon operation eftersom mensen inte dök upp efter min kur med provera och jag var ett nervvrak hela förra veckan. Jag tog varma bad, åt rå ingefära, hade sex och gjorde allmänt allt jag kunde för att sätta igång kroppen. Hade väl aldrig trott att jag skulle gråta av lycka på toaletten bara av att se hur mensen dykt upp. Vanligtvis gråter jag av sorg varje gång den kommer.

Smärtan är olidlig, konstant, överdjälvlig... ett rent helvete om jag får uttrycka mig ärligt. Smärtorna i magen och illamåendet kommer och går, men värst är faktiskt den vansinniga värken i benen, bäckenet, äggstockarna och ilningarna i underlivet. Magen brukar alltid vara mest smärtsam så jag är förvånad över hur stark den här andra värken faktiskt har blivit.  Jag har alltid onda ilningar ner i låren, över knäna i samband med mens, men alla smärtor är liksom ständigt ihållande nu. Har ont i alla leder i kroppen (som tummar, knän, axlar, knän) och är vansinnigt trött. Så trött att jag bara vill sova igen så snart jag vaknat. Spyr inte varje dag längre, men vissa dagar får jag inte behålla mycket mat i magen.Är så skönt att operationen snart blir gjord. Står inte ut..

Men jag är så nervös. Har ångest och otroligt mycket oro över vad de kommer att hitta på operationen.

Ännu ett minus i ryggsäcken..

Idag är det bim (beräknade dagen för mens)... Än så länge har ingen mens kommit. Brösten är lite tunga, jag har huvudvärk och vansinnigt ont i magen, men smärtorna är liksom inte som mensvärk... Har funderat på det, hoppats lite, men ändå inte vågat tro att något är på gång..

Tog ett test och med spänning tittade jag och sambon samtidigt. Som alla tidigare test visade även detta minus :( När är det vår tur att se två streck på de där jävla stickorna? När är det vår tur att byta ut ångesten och tårarna mot total lycka?

Börjar tro att jag inte hade någon ägglossning för två veckor sedan. Eftersom kroppen är van vid att spela mig elaka spratt så skulle inte denna månad vara något undantag :( nu känns det hjälplöst eftersom jag inte har någon medicinsk hjälp och därmed troligen ingen egen ägglossning och hur ska då ett barn bli till?? Får försöka lägga fullt fokus på den kommande operationen. Drygt en månad kvar nu... Vill bara att tiden ska gå fortare :(

Sammanbrott

Igår gick det bara inte att sova. Hade en mysig fika med en kompis på eftermiddagen och när jag kom hem så tänkte jag över vad hon hade sagt till mig. Det slog mig inte fören hon sa det rätt ut, att det krävs nog mycket bearbetning om jag nu efter operationen får veta att jag har en livslång smärtsam sjukdom som inte kan botas. Så långt hade jag liksom inte låtit mig själv gå i tankarna. Hittills har jag varit ganska positivt inställd till operationen och någonstans inom mig nästan önskat att de ska hitta härdar av endometrios. Men givetvis bara för att kunna ha en diagnos som skrivs in i journalen som jag alltid kan peka på som en orsak till all min smärta och varför jag mår dåligt så ofta. Då skulle jag inte behöva gå och tvivla, fundera och ta mediciner som egentligen inte botar mig. Då skulle jag VETA.

Men, igår kväll slog det mig liksom att en diagnos är allt utom bra nyheter. En diagnos skulle innebära att jag aldrig kommer kunna bli av med mina smärtor i magen och illamåendet (kanske vid klimakteriet bara) och jag kommer ALLTID att ha det såhär kämpigt med att balansera livet, med ständiga hälsoproblem- det är ingen lätt uppgift kan jag säga. Det kan innebära att jag har små chanser att kunna bli gravid, även med mediciners hjälp, och att provrörsbefruktning är vårt ända möjliga alternativ. Det är så många skrämmande tankar som flyger runt i mitt huvud nu... Jag är vansinnigt rädd!!

Månadens jobbigste dagar..

Tiden går långsamt...

Den 13e hade jag stegring på ägglossningstestet. Nu är det alltså den där jobbiga väntetiden...

Vet ju inte om det var solklart positivt direkt, men jag tror att jag bara missade stegringen eftersom jag bara testade vid en tidpunkt den dagen och sedan ganska sent nästkommande dag. Men man kan ändå se en tydlig stegring som sedan sjunker igen. Tillsammans med mina ömmande bröstvårtor och natten med svettningar ett par dagar innan så tyder det på att det borde ha varit ÄL. Kan ju dock vara så som det ofta blir för mig, att det bara är hormoner som spelar mig ett spratt. Men man kan ju hoppas. 

Hur som helst, idag är det 7-8 dagar sedan min förmodade ägglossning och mina bröst har börjat ömma igen. Tyder troligen på att kroppen förbereder för mens.  Mitt vanliga illamående med kräkningar flera ggr om dagen och ganska kraftig smärta i magen är plågsamt till tusen och jag har fortfarande ont i underlivet. Känns solklart som endometrios, men helt säker kan jag ju inte vara innan jag gjort min operation. Idag har jag till råga på allt åkt på feber. 

Hände en läskig "incident" på gymmet i fredags också. Jag kände på en gång att mina krafter inte var som de skulle när jag ställde mig på crosstrainern. Jag fick koncentrera mig med hela mitt sinne för att inte kräkas och för att fokusera min blick som for runt i salen, yrseln var total. Efter ca 20 min (på halva motståndet mot vad jag är van vid) så hände samma sak som hänt för en eller två månader sedan när jag tränade ungefär denna tid på månaden. På en sekund fick jag så ont i mitten av magen att jag höll på att svimma av, bara falla av träningsmaskinen. Jag gick snabbt ner, rusade in på toaletten i omklädningsrummet och prydde i säkert fem minuter. Skitläskigt var det... På skakiga ben gick jag hem och bäddade ner mig i en filt och tryckte i mig en banan och lite te. Jag försöker att vara lyhörd mot min kropp när det gäller träning, men det är jobbigt att jag måste göra uppehåll i träningen i så långa perioder. Det sägs ju annars att både PCOs- och endometriospatienter mår bättre av fysisk träning, men det är ju inte helt lätt att träna när man bara kräks eller nästan svimmar av smärta.

PCOS- vad är det och vilka risker ger sjukdomen?

http://babyfabriken.blogspot.se/2011/04/pcos-fakta.html

Polycystiskt ovariesyndrom (PCOS) är en vanlig sjukdom som drabbar cirka 5–15 procent av alla kvinnor i fertil ålder. Sjukdomen kännetecknas av att ovarierna (Ovarie= äggstock) har ett typiskt utseende med många små folliklar i anslutning till ovarialkapseln samt av oregelbundna eller uteblivna ovulationer och menstruationer. Detta leder till att dessa kvinnor oftare behöver assi­sterad befruktning för att bli gravida. Kvinnor med PCOS har också ökad benägenhet att gå upp i vikt, och klinisk eller biokemisk hyper­and­rogenism förekommer oftare.

 Tidigare forskning om PCOS och graviditet har visat association med havandeskapsförgiftning, prematur förlossning och graviditetsdiabetes. Dessa resultat har baserats på små studier och har framför allt inkluderat kvinnor som genomgått assisterad befruktning. Detta har gjort det svårt att uttala sig om det varit infertilitetsbehandlingen (in vitro-fertilisering, IVF), kvinnornas övervikt eller PCOS som har varit orsaken till graviditetskomplikationerna.

Detta är den första studien av tillräcklig storlek för att kunna undersöka sambandet mellan PCOS och komplikationer under graviditet och förlossning. Från Medicinska födelseregistret och Patientregistret identifierades 3 787 barn vars mödrar fått diagnosen PCOS och ungefär 1,2 miljoner barn vars mödrar inte haft PCOS. Barnen föddes 1995–2007. Graviditetsförlopp, komplikationer och förlossningsutfall jämfördes mellan kvinnorna med respektive utan PCOS.
Vi fann att kvinnor med diagnosen PCOS oftare var överviktiga (60,6 mot 34,8 procent) och att de använde sig av IVF i större utsträckning för att bli gravida (13,7 mot 1,5 procent). Kvinnor med PCOS hade ökad risk att drabbas av havandeskapsförgiftning (oddskvot, OR, 1,45; 95 procents konfidensintervall, KI, 1,24–1,69), förtidig förlossning (OR 2,21; 95 procents KI 1,69–2,90) och graviditetsdiabetes (OR 2,32; 95 procents KI 1,88–2,88). Barnen till dessa mödrar hade ökad risk för mekoniumaspiration (OR 2,02; 95 procents KI 1,13–3,61), att födas stora för tiden (OR 1,39; 95 procents KI 1,19 –1,62) och låg Apgarpoäng (OR 1,41; 95 procents KI 1,09–1,83). Dessa utfall var oberoende av genomgången IVF eller högt BMI.
Kvinnor med PCOS utgör en riskgrupp under graviditet och förlossning, oberoende av in vitro-fertilisering eller högt BMI, och bör därför övervakas noggrant.

 (KÄLLA: Publicerat i Läkartidningen av Nathalie Roos doktorand, institutionen för kvinnors och barns hälsa, Karolinska institutet; ST-läkare, kvinnokliniken, Karolinska universitetssjukhuset, Stockholm.  http://www.pco-s.com/ )